Popjunkien

Jag har hittat ett hål i Youtube

När jag googlade Imperiet igår hamnade jag på olika sajter som nämnde Listan. Listan! Annika Jankell var både söt och cool och försäljningslistan betydde något. Jag vill Youtuba mer och mer men det finns nästan inget. Men här finns vinjetten, och här finns en jättekort grej med Jankell och Staffan Dopping (haha) innan första ettan presenteras.

Låt jag har på hjärnan idag just därför: Running in the rain. Det närmaste U2 Imperiet någonsin kom. Varning för dålig version, men jag hittar ingen vettig att länka till.

Jag vaknade alldeles för tidigt kan jag tala om.

 

Näst sista Chapel Hill Crew (?)

Nja, det är väl inte så troligt att det fina succékonceptet Chapel Hill Crew på Spy Bar slutar efter nästa gång? Men officiellt kallar de ikväll för näst sista gången och boy vad jag vill dit. Problemet med Spy bar är att (oavsett hur bra den som spelar är) är det sällan kul där innan 03.00. Det är helt enkelt för lite folk. Jag är inte fin i kanten när det gäller att vara ute länge, snarare tvärtom sen jag fick barn konstigt nog, men det är ändå inte helt självklart att hela ens sällskap ska vara i Spy bar-stämning tidig söndag morgon.

Men ändå: förra helgen hörde jag ”Var é vargen” och tänkte att den skulle jag vilja rent nöje-dansa till ute. Nästa gång jag spelar ute tänker jag spela den, bestämde jag då. Och så kom nyhetsbrevet som säger att bästa dj-brudarna kör djurtema och de nämner just den låten. Great minds think alike!

Jag är snart på väg ut och vet inte ännu inte vart. Men med tanke på ovan nämnda varg och det faktum att jag har en leopardbikini som bas för min outfit är det mycket troligt att kvällen slutar med just Chapel Hill Crews djurtema. Hoppas vi ses i vimlet!

 

Lykke Li

Kollade en repris på Studio Virtanen där Lykke Li var gäst. De pratade lite om att tjejbloggare bloggar elakt om henne och eftersom jag är tjej som bloggar och tycker om Lykke Li tänkte jag nu blogga snällt om henne.

Jag tycker hon är mycket cool. Jag gillar instrumenteringen på hennes låtar, och live, som i klippet nedan med tamburinen och trumpinnen. Eller på gårdagens P3 Guldgala där hon stampade i takt på ett väldigt tydligt sätt. Jag gillar hennes fina frisyrer och hennes drömska röst. Jag gillar att hon har punkföräldrar. Nog dem vi ska skylla hippienamnet på va?

Här framträdandet hos Virtanen, låten Dance dance dance.

 

Idag lyssnar vi på Titiyo

Min kollega hittade en riktig pärla igår. Det där soloalbumet som Titiyo gjorde som i alla fall jag lyssnade sönder i början av 2000-talet. (när?) Så det lyssnar vi på idag. Här en låt.

 

Popjunkiens hemvändarkväll

Ulrika bad mig för ett tag sedan lista mina fem favoritinlägg från min egen blogg. Och det är ju så sjukt svårt! Inte att välja, men att komma ihåg allt som skrivits genom åren. Jag har skrivit ca 1600 inlägg på den här bloggen, och kanske 100 st på den jag hade innan den här. Så det råkade bli tio förslag på inlägg, tycker ni att det blev bra exempel?

De inlägg som jag själv tycker bäst om är de som engagerar er som läser. Såna där kommentarerna vida överträffar inlägget självt. Jag kommer inte på några exempel som är bättre än andra men vi hade ju väldigt roligt ihop sommaren 2005 när vi letade faktafel på Stureplan.se och skrev om olika Lassie-sightings. En enda stor popjunkiefamilj var vi, minns ni?

Samma sak när jag skrivit om nostalgi-grejer som Bevvan, This Life eller andra tv-program. Det är alltid någon som sitter inne med en kul anekdot eller något ”visste ni att…”. Som tv-stjärnor som hade småroller innan de blivit stora. Eller serien om musiksyskon. Love it!

Ett inlägg som jag minns för det var en så vältajmad och lustig slump var det om Maria Borelius och barnflickan. I hemlighet grämer jag mig lite över att bilden sen svävade iväg på nätet och tappade källan (jag borde lagt in den) men jag var inte så intresserad av att dissa Borelius (för är det något den här bloggvärlden inte behöver så är det ännu en tråkig politisk blogg) så det gjorde inget att den stora cirkusen uteblev.

Sen är det ju så klart roligt när någon ger ovationer till den allra enklaste av betraktelser. Som Bjurmanarizern eller det nyliga inlägget om dans i film. Ett inägg i den genren som vi hade roligt åt då var det om Transit i P3 som skrevs för snart tre år sen (!)

Jag skickar vidare till: Vera, Carreca (nu får du faktiskt börja köra igen), Fröken Look, Hanna och Jazzhands. Lista era fem favoritinlägg från den egna bloggen och berätta varför ni väljer just dem.

 

Kändisbarn som heter Ava

Jippie. Årets namntopplistor är här. Jag älskar namn namn namn i alla former, tyckte därför det var extra roligt att vänta barn. Vilket NAMN skulle det bli? Nu vet ni ju vilket vi valde.

Och eftersom jag råkar veta vad ungefär alla i hela världen heter kan jag nyansera Metros nyhet från idag. De skriver att det är en trend i Hollywood att döpa sitt barn till Ava och underbygger det med att prata om åttaåriga Ava Witherspoon-Philippe. En åttaåring, en trend? Nja. Fast det ÄR ju en trend, kolla alla Ava som jag grävde fram för två år sedan.

Sedan dess har flera Avas tillkommit: 1, 2, 3.

Minst åtta kändisbarn som heter Ava – en sann trend va? Kom ihåg var ni läste det först.

 

Saker jag tänker på jätteofta

Var köper skådespelare sina kläder?

bergström

Senast Helena Bergström i dagens Metro. Folkliga finskådisar verkar härstamma från ett urtvättat parallelluniversum. En plats där brallan alltid är bredare än lång, där tröjan är hålig och blekt efter årtionden av tvätt. Där samma par skor har burits i flera generationer och tubsockslådan delas av hela familjen.

 

Control – några saker jag tänkte på efteråt

Jag såg Control igår. Och tyckte mycket om.

  • Den var så vacker. Och berättelsen hade inte kunnat återberättas i annat format än svartvitt. Corbijn-svartvitt så klart.
  • Alla var så sjukt porträttlika dem de spelade. Från Ian och Debbie, via alla bandmedlemmarna till Tony Wilson.
  • Filmen var mycket roligare än jag väntat mig. Bandet och deras manager framställdes som riktiga humorister. Fast det var nästan ingen annan förutom jag och Lisa som skrattade. Har vi annorunda humor eller var de andra på bion tråkiga?
  • Men jag tycker faktiskt att den inte beskrev hans demoner på ett tillfredsställande sätt, om man nu får kalla någons ångest tillfredsställande. Jag menar helt enkelt att det han gick igenom inte gick igenom filmduken fullt ut. Jag kände mest ”vad onödigt, vad vet man när man är 23″ när han till slut hängde sig.
 

Studio Belinda

Ikväll börjar Studio Belinda på TV8. Med tanke på att de har urtråkiga premiärgäster får vi väl hoppas att programmet i sig är bra. Anitra Steen känns ju lite scoopig i och för sig men Johan Stael Von Holstein?! Jag kan inte tänka mig en mindre spännande gäst faktiskt.

Eftersom jag tycker om Belinda i lagom doser så jag hoppas det går vägen. Läs hennes blogg: Studio Belinda.

 

”This is where the magic happens”

Visste väl att jag var kär i fel NKOTB-kille. Det var nämligen Joe McIntyre som var först med den fras som alla (som är töntiga) säger i hemma-hos-kändisarna-programmet MTV Cribs.

I sovrummet, studsa lite på sängen, titta in i kameran:
”This is where the magic happens”

Den som frivilligt säger frasen skrattar nog åt 69-skämt också. Och säger ”har du fått några julklappar I ÅR då” den 1 januari varje år.

 

J-Low low low

I den oregelbundna serien om onödiga artister har turen idag kommit till Jennifer Lopez. VARFÖR får hon sjunga sin högpitchade nasala gnällsång i mediespelare världen över?! Det är ju bara för att hon anses snygg, erkänn? ”Anses” märk väl, för ”är” tvistar ju verkligen de lärde om.

Om jag visste vad den där vidriga låten som spelas på radion nuförtiden heter skulle jag skriva det och länka så ni fick höra. Men tack och lov vet jag det inte så jag, och ni, slipper.

 

Grammiströttma idag

Det blev sent igår och eftersom jag alltid skriver mina blogginlägg på kvällen så blir det nog inget temainlägg idag. Hoppas ni överlever!

Spridda minnen från igår. Jag har…

  • pratat med Säkert! och berättat hur mycket jag gillar henne. Apropå att träffa sina idoler så var det här ett rätt okonstlat sammanhang, eller, röda mattan var förstås en galen plats att prata på.
  • tagit på Carl Bildts råttkavaj. Och pratat med, höll jag på att skriva, men jag pratade ju så klart med Bildt himself.
  • blivit kallad för Tina Fey av Mange Schmidt som verkade vara ett 30 Rock-fan.
  • fastnat mitt i Ken Rings posse utan en chans att kunna ta mig ur. Jag hängde med i klungan flera meter innan jag kunde ta mig ur. Strax efter togs den här bilden. Ni ser ju hur många de är! Bilden kommer från Skivkoll som har lite mer insideinfo från galan.
  • fixat en jättejättefin gravidbild till Grossessan. Bosse Löthens tjej/fru Jenny är gravid i åttonde månaden och var fantastiskt galasnygg. Lägger upp bilden ikväll under fredagen! Lyssna på Bosses vänner här.
  • surat lite över att Cheek to Cheek inte blev årets låt, det tyckte jag faktiskt att den var i den konkurrensen. Och oj Sahara Hotnights var snygga i sina American Apparel-klänningar i öppningslåten.

 

Temavecka djupa upplevelser, del 3

Detta är del tre i en serie om djupa popkulturella upplevelser. Läs del ett och del två här.

3. Jag förbjuds att titta på Dawsons creek
De två första delarna blev så långa så nu ska jag skriva en jättekortis. Även den om en sorglig/melankolisk upplevelse. Jag vet att året var 1998 för jag vet i vilken soffa och i vilket vardagsrum detta utspelade sig.

Jag var lite post-tonåren- och pre-livet-fundersam och tyckte inte så mycket var kul. Jag gick en utbildning som inte passade mig och extrajobbade på ett jobb jag kunde utantill. Året innan hade jag gjort mitt första försök att bo i London men inte riktigt passat in, den här säsongen gav jag min hemstad en sista chans. Jag visste ännu inte att jag skulle ge London en förnyad och lyckad chans, och att snart jag skulle lämna hemstaden för oöverskådlig framtid/för alltid.

Där befann jag mig den dagen då min sambo förbjöd mig att titta på Dawson’s creek för att jag blev så ledsen efter varje avsnitt. Ett utslag av min allmänna sinnesstämning tror jag nu i efterhand. För så väldigt känsloladdad var väl inte den serien?! Hans förbud var så klart mer skämt än allvar, men än idag förstår jag honom.

Jag minns för övrigt två andra tv-upplevelser från den här tiden. Inte för att de varit livsavgörande på något vis, men vad vore en popjunkie utan små menlösa tv-minnen?

  1. I ett numera klassiskt bråk ropade jag nedsättande om min killes tv-smak: ”men du gillar ju bara roliga klipp! Och tecknat!” Sa jag, som grät till Dawson’s liksom.
  2. Jag som vuxit upp på landet utan parabolantenn hade för första gången tillgång till TV3. Jag kollade repriser av Melrose Place och Simpsons varje dag, två serier som jag hört talas om mycket med dittills aldrig sett. Om man missade em-avsnittet av Melrose kunde man ta igen det morgonen efter, ca kl 09.30.
 

Måste. Se. Darling.

Jag är så sugen på att se Darling. Jag missade den helt och hållet eftersom jag var bortrest när den kom ut och på hela våren var jag inte på bio en enda gång. Inte för att jag är småbarnsmamma utan för att jag hellre går ut på lokal än på bio när jag har lediga kvällar.

Den videobutik som ligger närmst mig är världens sämsta. När jag försökte hyra just Darling för ett tag sedan skrattade tanten som driver den mig rakt upp i ansiktet och bara ”du? Den har en kund bestämt sig för att behålla. Fodralet har jag, det kan du få”. Hallå? Beställa in fler exemplar av filmer du blivit av med kanske?

Kvällen innan hade butiken blivit utsatt för ett inbrott. Om jag hade varit lite modig hade jag skrattat åt det, så hemsk är butiken att man i smyg firar deras motgångar. Det går inte en enda hyrgång utan att man får höra något vidrigt uttalande eller tvingas be om ursäkt för att man ens finns. En gång skickade de förresten ett inkassobrev till mig. De har blivit omskrivna i Knarknytt för sina tvivelaktiga indrivningar.

Nåväl, Darling fick flest nomineringar till Guldbaggen. Sex stycken. Läs mer här.

 

Temavecka djupa upplevelser, del 2

Detta är andra delen i en en temavecka om djupa popkulturella upplevelser. Läs bakgrunden och den första delen här.

Den här texten publicerades första gången 20 juli 2002, när jag fortfarande skrev långa dagboksinlägg på ett ungdomscommunity. Men eftersom nästan ingen av er läst den tidigare och den passar så bra in här klipper jag in den i sin helhet. Jag rodnar bara lite över slutet och Strokes-grejen, men jag sa ju senast igår att man inte ska skämmas för band man gillat.

2. Jag hänger utanför bakdörren efter en Tori Amos-konsert
När jag kom hem från London var jag ledsen, det vet ni. Då blev Frank min vän. Radions Frank.

Måndag kväll stirrade jag tomt framför mig, tom och ensam. Då pratade Frank till mig. Programledaren hade varit på Arvikafestivalen under helgen och beskrev allt som en enda lycka. Vänner, musik, vackert väder (delvis). Han hade fått träffa sin absolut största idol – Marc Almond – och hade haft det så där underbart bra. Men när han kom hem blev allt tomt och konstigt. Han sade att det kändes som om Arvika aldrig hade hänt. Att han hade inbillat sig allt det där fina, och därmed kändes vardagen fel.

”Vet du hur det känns att vara tom?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig. Jag som låg på min stora säng med ett värkande hjärta ville bara ropa ”ja” ut i luften, men jag behärskade mig såklart. Fick en ingivelse och ville maila Frank och berätta, säga att jag visste precis för i detta nu var jag bara tom och ihålig. Men mitt bredband funkade ju inte. Så jag låg kvar och stirrade, lyssnade och reflekterade.

I onsdags återknöt Frank (Christer) till Arvika och han spelade upp ett litet urdrag ur intervjun med Marc Almond. Hans största idol. Han beskrev mötet och menade på att det inte gav honom en annorlunda bild av idolen utan snarare en annorlunda bild av sig själv. Jag tror att han menade att han inte tyckte om den osäkra sida, den rent idoldyrkande och stammande Christer som fick stå nära nära sin idol. Han sade att det finns vissa som hävdar att man inte ska träffa sin idol, man ska ha dem på ett naturligt avstånd. Själv tyckte han inte så, han var glad över mötet. ”Hur tycker du?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig.

Jag tycker inte att man ska träffa idoler.

I maj 1998 såg jag Tori Amos i Royal Albert Hall i London. Vid det här laget hade jag lyssnat på henne i fem år och hunnit bygga upp en relation till henne. Ingen av mina vänner visste vem hon var och jag kände mig ganska exklusiv i mitt beundrande. På något fånigt sätt kände jag det som att det var jag och Tori. Men hela den här konserten fick mig att förstå att det var annorlunda. (Läs mer…)

 

World?

Jag finner det mycket missvisande att min iTunes kategoriserar Säkert som världsmusik.

 

Temavecka djupa upplevelser, del 1

En vän till mig fick ett personligt framtaget horoskop som sa att han efter trettio skulle få en djup erotisk upplevelse. Fantastiskt! Vi ägnade nyårsnatten åt att diskutera vad denna ännu outforskade upplevelse skulle kunna vara för något. Vad gör man efter trettio som man inte hunnit uppleva redan under 20-åren?

Samtalet ledde oss in på ämnet djupa upplevelser över huvud taget, inte erotiska, och jag funderade lite över mina. Och eftersom detta är en popkulturell samlingsplats tänkte jag den här veckan skriva ner några som jag varit med om när det gäller underhållning. De här är inte de absolut viktigaste eller bästa, men det är några jag har starka minnen av.

Jag vill väldigt gärna höra era historier också! Lämna en kommentar här nedanför eller skriv i er egen blogg och länka tillbaka. Djupa upplevelser i popkulturkonsumtionen, t ex en konsert, en bok, ett samtal, en utekväll. Kort sagt: något som berört.

Detta blir veckans huvudtema hos mig, presenterade i kronologisk ordning efter tidpunkt för upplevelsen.
(Läs mer…)

 

När Tito ville massera

Alltså. Om en liten slajmig man skulle fråga om han fick ge mig massage skulle jag säga NEJ TACK.

Jag tycker det är extremt mystiskt med folk som tvångsutdelar massager, eller folk som tjatar om att bli masserade för den delen. Arbeta som den massagekille du är utbildad till om du så gärna vill knåda. Och om du har lust att bli knådad – gå till ett massageinstitut!

Favorit i repris: mamma ringer för att få detaljer om världsartisten.

 

Perukligan

Det har i veckan pratats om värdetransportrånarna som kallas Perukligan. De rånade en transport i Liljeholmen och använde peruker för att maskera sig. Såg ut t ex så här:

Jag undrar vem i informationsledet som typbestämt Perukligans frisyrer. Det hävdas att perukerna föreställer frisyrerna på Liam Gallagher, Ozzy Osbourne och Bob Marley. Är det polisen eller Bosse Brink på SvD som kommit fram till att det är en Liam Gallagherperuk som använts? Kan man ens gå till en perukmakare och bara ”Liam Gallagher tack”?

Som frisyrbloggare vet jag inte riktigt var jag ska börja kommentera detta. Men för det första har ju alla tre nämnda herrar synts i en rad olika frisyrer genom åren – hur vet jag vilken period som gäller? Några Ozzy-exempel bara för att illustrera: fluffigt, kort, svartrött, blekt. Det är ju inget som säger vilken era peruken förväntas tillhöra. Om jag ska spana efter en man i peruk vill jag gärna veta om jag ska titta efter 80-tals- eller 00-talsvarianten liksom.

För det andra är det roligt att tänka ut andra personer som har mer lika hår än den trio som nämnts. Jag börjar med några exempel, kan ni komma på fler?

Han längst till vänster: Svenne Hedlund, Peter Antoine, valfri Ramone, Chrissy Hynde.

Han med gult hår: Ellen de Generes, storasysterns pojkvän i Fucking Åmål, Pete Doherty.

 

Paparazzifotografer

Jag tänker verkligen inte länka till något som har med Britney Spears breakdown att göra, fy så spekulativt och vidrigt att gotta sig i familjeolycka på det här sättet.

Däremot måste jag få fundera öppet kring detta: varför är det alltid män som är paparazzis? På de bilder jag sett är det ett gäng mjukisbralleklädda män som jagar ambulanser och sjukvårdare med sina kameror. De ropar loser till Kevin Federline när han åker förbi i en bil.

Vem är det egenligen som är en förlorare? Den man som är inblandad i en familjekris eller den man som jagar andra med ilskna fotoblixtar?