Temavecka djupa upplevelser, del 3
Detta är del tre i en serie om djupa popkulturella upplevelser. Läs del ett och del två här.
3. Jag förbjuds att titta på Dawsons creek
De två första delarna blev så långa så nu ska jag skriva en jättekortis. Även den om en sorglig/melankolisk upplevelse. Jag vet att året var 1998 för jag vet i vilken soffa och i vilket vardagsrum detta utspelade sig.
Jag var lite post-tonåren- och pre-livet-fundersam och tyckte inte så mycket var kul. Jag gick en utbildning som inte passade mig och extrajobbade på ett jobb jag kunde utantill. Året innan hade jag gjort mitt första försök att bo i London men inte riktigt passat in, den här säsongen gav jag min hemstad en sista chans. Jag visste ännu inte att jag skulle ge London en förnyad och lyckad chans, och att snart jag skulle lämna hemstaden för oöverskådlig framtid/för alltid.
Där befann jag mig den dagen då min sambo förbjöd mig att titta på Dawson’s creek för att jag blev så ledsen efter varje avsnitt. Ett utslag av min allmänna sinnesstämning tror jag nu i efterhand. För så väldigt känsloladdad var väl inte den serien?! Hans förbud var så klart mer skämt än allvar, men än idag förstår jag honom.
Jag minns för övrigt två andra tv-upplevelser från den här tiden. Inte för att de varit livsavgörande på något vis, men vad vore en popjunkie utan små menlösa tv-minnen?
- I ett numera klassiskt bråk ropade jag nedsättande om min killes tv-smak: ”men du gillar ju bara roliga klipp! Och tecknat!” Sa jag, som grät till Dawson’s liksom.
- Jag som vuxit upp på landet utan parabolantenn hade för första gången tillgång till TV3. Jag kollade repriser av Melrose Place och Simpsons varje dag, två serier som jag hört talas om mycket med dittills aldrig sett. Om man missade em-avsnittet av Melrose kunde man ta igen det morgonen efter, ca kl 09.30.
Haha! Jag satt alltid och kollade på Dawson’s Creek och Felicity när jag var ungefär 12 i min familjs ”extra tv-rum” med draperiet för glasdörren och verkligen GRINADE åt alla KÄNSLOR. Både när det gick bra och dåligt för karaktärerna. Verkligen reflektion på en själv!
På en skum kanal här (Five Life) har de visat ett avsnitt varje dag av Dawson’s, så jag har börjat följa igen. ÅH det är både så skämmigt lillgammalt och gottigt. Älskar det!
Ricki Lake visas i Sverige för första gången. Kan det ha varit 1993? Minns jag gick in i kompisens vardagsrum. Sen började någon av gästerna att kasta stolar. Det måste ha varit lite hårdare jargong i programmet då för jag vet jag hade hört mycket om det hela…att folk kunde börja slåss osv.
Sedan kom Jerry Springer och sprängde alla gränser. Spelade in alla fajter på VHS, gällde va snabb på rec-knappen.
Har också suttit och gråtit mig igenom Dawsons’s Creek-avsnitt, och tänkt ”så sant” när det någon av ungdomarna hävde ur sig visheter om relationer, när jag bodde i Dublin och mådde rätt så dåligt över min livssituation. Har även haft liknande upplevelser med Party of five (ensamma hemma?).