Jag är glad över att ha flera nära vänner, en handfull från varje ställe jag bott på i livet. Hemifrån landet, från gymnasiet i Eskilstuna, från tjejlumpen i London, från pluggtiden i Sundsvall och från jobb- och internetåren här i Stockholm. Om jag möter nya kompisar nuförtiden hittar jag dem på två platser: internet och i lekparken. Att ragga kompisar med hjälp av sina barn är ett utmärkt tips för den som vill bredda sin bekantskapskrets.

På dagbokssajten Ord träffade jag min allra bästa vän Johanna. Och eftersom hon är en flitigare bloggare än jag har hon redan hunnit skriva sin lucka tre om vår vänskap. Så fint! Jag håller ju med på varje punkt så klart. Vi kompletterar varandra så bra, genom humor, smartma och… ett lugn tror jag det är.

Jag har kvar alla mejl vi skickade till varann de där första åren 2004-2005 och jag läste igenom många av dem inför det här inlägget. Egentligen letade jag efter de roligaste, för jag tänkte klistra in lite mejlkonversationer här, men i stället fastnade jag i något annat. Jag är helt rörd över den resa vi gjort ihop. De första mejlen handlade liksom om… bantning och shopping! I flera år fortsatte vi mejla dagsbetraktelser till varandra, och kom alltid ihåg att berätta vad vi åt och vilken som var dagens outfit (det här var innan modebloggandet).

Men nu? Jag träffade Jossi så sent som i lördags och jag vågar svära på att vi pratade om precis allt annat än shopping och kalorier. Numera är det mycket föräldraskap och jobb (och okej då, en hel massa bloggskvaller). För några år sedan handlade mejlen om party och bryderier om livet. Och det är en talande bild av den resa vi gjort ihop. Jag var 25 när vi började hänga, nu är jag 33. Vi har helt enkelt blivit vuxna ihop och det är jag väldigt glad och tacksam för.

Bilden är från Stureplan.se och är tagen på Veckorevyn Blog Awards 2008. Vi borde börja gå ut mer igen och uppdatera vimmelbiblioteken, ser jag. Så långt som mitt hår är på bilden är för övrigt målet i ett pågående hårprojekt som jag har.

City girls are just country girls… with cuter outfits är sensmoralen i ett avsnitt av Sex and the city. Även om det kan låta ytligt så är det ett av mina favoritcitat – kombinationen landet och stan är det som mest kännetecknar mig.

Jag är född och uppvuxen på en bondgård på landet. I ett gammalt vackert hus på en kulle på en blåsig slätt utanför Eskilstuna i Södermanland. Som äldsta barnet av fyra i en harmonisk familj, med trygga och omtänksamma föräldrar. Min första chef – en mycket speciell hotelldirektör – sa en gång att man kunde märka på mig att jag kom från landet. ”För folk uppvuxna på landet är mycket redigare”. Och det är självklart ingenting jag går omkring och tror. Däremot har förutsättningarna från just min uppväxt givit mig en grundtrygghet som jag bär med mig vart jag mig i världen vänder. Den kanske han misstog för lantlighet, vad vet jag.

För hur mycket grundlantis jag än är har jag så länge jag kan minnas längtat bort. När jag var 14 lovade jag mig själv att flytta till London, och det gjorde jag senare två gånger. Något senare lovade jag visserligen mig själv att aldrig flytta till Stockholm – det finns någon motsättning mellan sörmlänningar och huvudstaden – men det gjorde jag tack och lov ändå år 2003.

Jag vet inte varför jag så tydligt kände att jag inte skulle bo kvar, men det var först när jag lämnat hemstaden som jag kunde söka mig till sammanhang som inte var bundna vid geografiska förutsättningar. Hitta egna intressen, få utlopp för min ambition, möta likasinnade personer, utforska nya möjligheter, vara del av en puls.

Stockholm hamnade jag i av en slump, men det var just möjligheterna som tog mig hit och som höll mig kvar. Och som jag alltjämt förknippar staden med. En praktikplats som blev ett extrajobb som blev starten på en karriär. Från en låneetta i innerstan till en egentvåa i närförort till en familjetrea i ett skogsbryn. Jag skojar inte när jag säger att jag hela tiden är förväntansfull inför vad Stockholm ska hitta på härnäst.

Men om jag förut längtade bort till stan så längtar jag numera allt oftare hem till landet. Alltså verkligen inte sådär att jag vill börja odla ekologiskt, föda upp hundar och klä mig i någon dyr oljerock.

Det handlar om grundtryggheten igen. Inget skänker mig mer känsla av välmående och sammanhang än att vara i mitt barndomshem tillsammans med min nya och gamla familj. Att ge mina barn allt det lantliga samtidigt som de odlar en världsvana.

Och hela tiden har jag mitt nya hemma, mitt älskade Stockholm, på en-timme-med-tåg-avstånd.

På bilden: jag och mina syskon Veronica, Gabrielle och Zebastian 1987. Mamma har sytt klänningarna. Bilden hänger på väggen i mammas och pappas sovrum.