Som många andra har jag idag myst åt Robyns version av Hyperballad.
En låt som alltid varit en favorit med Björk, inte minst i versioner som denna hos Jools Holland för 14 år sen. Och som en bonus är hela klippet så perfekt 90-tal, ner till minsta streck med den bruna läppennan.
Sen körde jag en youtubefestival och lyssnade på andra oemotståndliga Björk-låtar. Som Joga – även den en total nittiotalsbomb. Jag köpte CD-singeln (jag vet) när jag bodde i London 1997 (jag veeet).
Här kan jag inte vara helt kategorisk. Det är ju trots allt en smakfråga i vissa fall. JAG tycker att tröjor som säger ”BEBIS” är både fula och helt överflödiga, vem som helst kan ju se att det ligger en bebis däri. Fast då kanske man måste kalla fotbollens supportertröjor överflödiga också.
Men fokuserar jag på användbarhet och behov kan jag konstatera att nej, du behöver faktiskt inte:
Snickarbyxor
Bara för att du väntar barn behöver du inte klä dig som ett. Och det är väl heller inte särskilt troligt att du ska ut och snickra? Var dig själv närmast – om du som ogravid tycker om snickarbrallor så varsågod. Men om du som vuxen hittills inte haft användning för hängselbyxor kommer du inte ha det nu heller.
(orkar man förresten gravidkissa 100 ggr per dag med sådana brallor?)
”Gravidgördel”
Det som heter bumpband på engelska, vet ej vad man kallar det här? Det ser smart ut men är bara stökigt. För många lager och sitter garanterat inte uppe. Om det något jag själv har hatat under mina graviditeter har det varit att behöver dra upp, dra upp, dra upp hela tiden.
Så, om du har en glipa mellan bralla och topp betyder det att dina byxor har fel storlek, inte att du måste täcka glipan med ännu ett lager tyg. Satsa i stället på långa baslinnen och jeans med bra muddar i övermagemodell.
Gravidkoftor och andra ytterplagg
Om du har stor mage på vintern så måste du ha en jacka i modell större som du kan stänga, så är det. Men andra ytterplagg som koftor, kavajer och enklare jackor är helt onödiga tycker jag. Varför betala dyrt för en gravidkofta som du använder jättekort tid? Så länge du har baskläderna i ordning kan du köra med koftor och kavajer/jackor i normalmodell.
Råttsvansar i håret
Inget plagg, men väl ett gravidmode. Som att den som fått på sig sina hängselbyxor modell lekis plötsligt tycker att man måste matcha frisyren också. Min viktigaste tes i gravidmodeträsket är att inte tappa sig själv och plötsligt börja se helt annorlunda ut. Man kan bli så himla deppig när kroppen förändras, man sover dåligt, och plötsligt ser man ut som en barnrumpa också.
Brukar du ha råttsvansar annars också? Fortsätt för guds skull. Men en graviditet är inte tillfället att experimentera med frisyrer på något sätt (även om du kommer ha mer hår än någonsin eftersom du inte tappar hår under graviditeten. Det ramlar i stället av när barnet är ca 4 månader).
Andra no-nos: att sluta sminka sig, att ta på sig sin killes kläder (om man gör det för att man är uppgiven, det är tillåtet om man har smak).
Under min första graviditet drev jag Grossessan, Sveriges första modesajt för gravida. Den har jag inte tid med längre, men jag har riktigt bra koll på mammakläderna. Så i en oregelbunden liten serie tänkte jag gå igenom gravidklädseln lager för lager, trimester för trimester.
Jag lyssnar också på Ou Est Le Swimmingpool för tillfället. Aktualiserade i och med detta obegripligt tragiska i helgen.
Och så funderar jag på hur bandnamnet uttalas egentligen.
Jag ser ju diftongerna framför mig men kan inte ens gissa.
Alltså det kliar i kroppen på mig för att jag längtar efter musik. Inte nödvändigtvis nytt men bara… nåt. Men inget jag läser om eller klickar på fastnar jag för.
Så jag fortsätter att uteslutande lyssna på min favvo hittills i år: Makthaverskan.
Och hoppas att ni kan tipsa mig om nåt nytt, pretty please?
Hela sommaren har det talats om ryssvärmen och idag skriker Expressens löp att det är ett spanskt högtryck på väg till Sverige.
Det fascinerar mig att medierna vill geografibestämma vädret så hårt. Betyder det att vi kan hålla en hel nation ansvarig för att vi svenskar snart kommer svettas som grisar (igen)? Kanske.
Men den största frågan är ju vad som gör den spanska värmen så exklusivt spansk? Förmodligen är det så att något i luftströmmar eller annat gör att vädret uppstår just där, men det är ju mycket roligare att ifrågasätta Spaniens roll som väderproducent.
För spanskvärmen måste ju passera säkert 5-6 europeiska länder innan den är framme i Sverige. Och Spanien är ju till ytan mindre än exempelvis grannen Frankrike. Hur kan då vädret vara mer spanskt än franskt? Och ska den inte byta namn ännu en gång om den stannar i Danmark nån dag?
Och om Skåne drabbas av värmeböljan först så tycker i alla fall jag att högtrycket kan anses vara etiskt svenskt innan det är på plats hos mig här i Stockholm.
Men det säljer väl inte lika mycket tidningar att konstatera att SVENSKVÄRMEN ÄR HÄR IGEN.
Inte är det en storblommig tunika i alla fall. När jag för fem år sedan insåg att jag var gravid gick jag raka vägen till Åhléns City och köpte en brun omlottunika med blommor på. Något jag aldrig skulle ha tagit på mig innan dess, och inte använde sen heller.
Nu skrattar jag åt det men då skämdes jag: hur kunde det bli så fel? Jag tror dels att man har en föreställning om att gravid = gravidkläder. Dels blir man helt handlingsförlamad när man inser hur fula mammakläder faktiskt är.
Mitt råd är att handla lite i taget för att ta reda på hur just ens egen kropp förändras under graviditeten. I den första trimestern har du ju ingen aning om hur stor du blir på slutet, och du får bara dåligt shoppingsamvete om du har garderoben full av dyra oanvända mammakläder på slutet.
Men några basdetaljer kan du köpa tidigt, för du kommer använda dem väldigt mycket under resten av graviditeten: Läs vidare
Svenska nöjesmedier har ju tjatat i ett år nu om vilka skådisar som kan tänkas få rollerna i den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor. Här är länkar till några artiklar som pekar ut bl a Carey Mulligan, Natalie Portman, Kristen Stewart, Emma Watson, Scarlett Johansson och Sophie Lowe. Och det är ändå inte alla.
Men nu är det då bekräftat att Lisbeth Salander kommer att spelas av okända Rooney Mara. Vilket tydligen är en så stor nyhet att Metro använde den angelägna rubriken KLART SENT IGÅR på sin förstasida. Tur att man kunde sova sig igenom en sån dramatisk händelse hörni.
Det här himla spekulerandet påminner mig om hur det brukar låta i ett annat filmsammanhang: Bond. Innan Daniel Craig (som ju ska spela Mikael Blomkvist!) blev Bond år 2005 hade filmbolaget 200 namn uppe på förslag. Medierna spekulerade i minst tio av dem.
Samma sak med de där jäkla bondbrudarna. Här exempel på hur sex olika tjejer ansågs vara erbjudna rollen i Casino Royale.
I ärlighetens namn är väl nyhetsvärdet mycket större nu när det är en svensk historia som ska spelas in i Sverige, men ändå. Vilket tjaaat!
Underbara Clara är gravid och så fin, så fin, i sin långkjol och då tänkte jag att jag tamejfan ska ta tag i den utlovade miniserien om gravidkläder. Min son är redan två månader gammal men jag ägnar fortfarande två timmar om dagen åt garderobsångest.
Följande ämnen har jag hittills tänkt ta upp. Vill ni läsa om något mer?
Okej, så jag är gravid. Vilka plagg måste jag ha?
Och vilka gravidmodeplagg är förresten helt överflödiga?
Varför övermagemodell är att föredra.
Klart du kan ha klackar fast du är gravid.
En lista över de bästa inköpsställena.
Bröstångest!
Efter tio månader i tajts – vad har man på sig efteråt?
Önska nedan så publicerar jag inläggen i sedvanlig oregelbundenhet. Men de första två inläggen är faktiskt redan skrivna och klara.
(De gamla Grossessan-inläggen finns ju tyvärr inte bevarade, men det flyter ännu omkring lite blandat material på internettet. T ex den här intervjun med mig i Sofis Mode).
Apropå att sy förresten. Till ett bröllop i somras sydde jag mig en klänning. Tyget, med ett svartvitt Hawaii-tryck, kom från ett tjockistält som jag hittade på Myrorna. Under hela jobbet (jag använde overlockmaskin för första gången!) tänkte jag på mitt favoritavsnitt av Simpsons: King-size Homer.
Jag har alltid kallat hans klädsel för tjockiscape men efter lite googling inser jag att det är en klänning i en klassisk modell som kallas muumuu. Och gissa vad? Den kommer från Hawaii precis som mitt tyg låtsades göra.
(Den slutliga klänningen blev precis så nätt och cool som jag tänkt mig. Jag var tack och lov väldigt långt från att se ut som Homer).
Project Runway är en av mina absoluta favoriter i realitygenren. Dels för att fokus oftast är mer på det kreativa än på relationerna mellan deltagarna. Dels för att de syr – en av de sysslor jag verkligen tycker om och en kunskap jag är riktigt stolt över att ha. Tack till min mamma som lärde mig och fortfarande coachar mig när jag fastnar.
Jag har följt alla avsnitt slaviskt men var redo att hoppa av efter de katastrofalt tråkiga säsongerna 6 och 7. En stökig flytt från Bravo till Lifetime, från New York till LA och tillbaka igen, ledde till tråkiga deltagare och tråkiga utmaningar. Vilka som vann har jag redan hunnit glömma, ännu mindre minns jag deltagarna från säsongerna som till och med gud glömde.
Så när nu åttan började för en månad sedan var jag inte så sugen. Men hej vad jag blev positivt överraskad! Redan i första avsnittet fick designerna en oväntad och annorlunda utmaning, och även i nästkommande avsnitt fick de göra något som jag tror de tävlande aldrig gjort förut. Behövligt med nya grepp för både tittare och deltagare. Dessutom har de ett ovanligt färgstarkt persongalleri i år och alla typer finns representerade. Den arrogante elakingen, han som skyller på språkförbistring, han som skyller på modellen, hon som är för gammal, hon som är för duktig, han som är en känslig kuf med extrem talang etc etc.
Efter varje avsnitt stämmer jag av mina åsikter med initierade fanbloggen Project Rungay (spoilervarning!)
Jag kanske återkommer i ämnet, jag skulle vilja skriva en rad om varför jag ser Heidi Klum som positiv mammainfluens både när det gäller mode och kropp. För jag tycker att man får tänka kropp både som gravid och nyförlöst.
Men ni vet ju hur det brukar bli när jag i förväg utlovar kommande inlägg: jag hinner sällan skriva dem. Tjata på mig!
Oj, hur gick det så här lång tid innan jag skrev? En sak är säker: jag tog i alla fall ingen såndär semester från internet som många deklarerade innan sommaren. Tvärtom, jag har nog aldrig tidigare läst så mycket internet som i år – iPhone plus nattmatning av bebis är en fantastisk kombination.
Men skrivandet blev det inte så mycket med som ni märker. Smyger igång med en klassisk Alexandra-enkät som jag sommarifierat.
SOMMARENS VILL HA: en ny garderob. Jag är just nu i twilightzonen mellan gravidtajts och fodralklänningar. Jag är inte särskilt tjock, bara inte jag än. Så i helgen skänkte jag två säckar kläder – hösten ska rivstartas med en uppgradering av ALLT. (Tjuvstartade med ett reafynd: en skinnklänning för 74 kronor).
SOMMARENS KLÄDSEL: väldigt 90-tal: linne och kort kjol eller cykelbyxa. Skor med traktorsula. Jag har varit oinspirerad – mest eftersom jag inte vet vilken stil jag kommer ha och hur kroppen kommer se ut när det är klart.
SOMMARENS SMINK: mindre än vanligt, för dagen innan Levi kom färgade jag ögonbryn och fransar för första gången. Vilken grej! Jag fick ansiktshår som matchade resten!
SOMMARENS FRISYR: uppsatt och solblekt. Jag håller ju på med ett blekningsprojekt som ska färdigställas nästa vecka. Målet är Billie Pipers färg om ni minns? Vilket gör att jag tillfälligt är blondare nu än jag varit på 20 år.
SOMMARENS HÄNDELSE: jamen Levi så klart. På andra plats bröllopet mellan vännerna M och E. Äntligen!
SOMMARENS LÅT: radioreklamen för 118 800 som sjungs med ”snygg” ”tjejröst”. Jag har kört mycket bil i sommar och har väl snittat den här låten tre gånger om dagen på bilradion. Varje dag.
SOMMARENS PLANER: när nu barnet kommit har jag på allvar tagit tag i planeringen av vår australienresa. En repris på förra föräldraledigheten är det tänkt.
SOMMARENS SAKNAD: eftersom vi var på landet en hel månad i sträck har jag mest saknat stan och rutiner. Lyxigt att vara med familjen på min barndoms gård hela sommaren men GUD vad jag BEHÖVER stan. Jag är som Underbara Clara fast tvärtom (vilket givetvis är en komplimang till Clara, inget annat, älskar’na).
SOMMARENS SJUKA: Bobo var tydligen allergisk mot myggor. Några bett var så illa att han inte kunde gå utan att halta och ena armen svullnade upp till dubbla storleken.
SOMMARENS DROG: tydligen vanligt vin, för efter ett endaste glas bubbel på ovan nämnda bröllop blev jag som Ozzy Osbourne. Skyller på sömnbrist och resthormoner efter graviditeten. För förra veckan drack jag ”som vanligt” med Johanna och levererade som en normalkväll.
SOMMARENS ROLIGASTE: är barnfamiljsrelaterat. Den här sommaren har jag knappt gjort något som jag själv tycker är kul (utöver internet och böcker). Jag har bara vallat runt barn i olika storlekar på olika för dem anpassade evenemang. Men två visade sig vara riktiga pärlor även för mig.
1) barnteater med Rita Prick på Sagostigen. Jag hade roligare än barnen! Jag skrattade högt! Jag återberättade skämten när jag kom därifrån!
2) Superhjältekonserten med Supersnällasilversara och Stålhenrik. Åh vad fint det var att se Bobo bli alldeles starstruck. Det här var också startskottet för den totala superhjältegalenskap som hela familjen hamnat i. Min roll är att göra superhjältemasker, nu ikväll gjorde jag en lila Power Ranger och en Spiderman. (Det här känns längesen).
SOMMARENS KÖP HYRA: hyrbilen! Vi lämnade tillbaka den igår efter fem fantastiska veckor av frihet. Hela familjen har verkligen älskat att ha en egen bil. Kanske blir det här året då vi faktiskt köper oss en bil, och reser som (jag inbillar mig att) vanliga tvåbarnsföräldrar (gör).
SOMMARENS HUMÖR: under utveckling kan man kanske sammanfatta det? I juni ganska stressad men utsövd, i juli helt overkligt trött och disträ (Levi sover på dagarna och är vaken på nätterna), mot slutet av juli väldigt bortkopplad, nu i augusti bortkopplad med ökande puls.
Det är bara tre veckor kvar tills jag börjar jobba igen så jag är något otålig men ändå tillfreds med tillvaron och mina val. Familjesommaren var härlig men jag tänker vara extremt ego nu de här sista veckorna. Bobo på dagis, bebisen rätt lätthanterlig, nu ska JAG få lite utrymme också efter en hel sommar av aktivitetstvång (ja, jag är som ett barn när det gäller egentid).
SOMMARENS ORD: superhjälte kanske? Eller tvåbarnsmamma.
Iiih. Min kollega Mari har intervjuat Mikael Persbrandt! Om favoritprogram på tv, vem som äger fjärrkontrollen hemma hos dem och om känslorna för Gunvald Larsson.
Han bjuder också en fantastisk sägning som jag tänker börja använda så snart jag kan: ”det är skillnad på skit och pannkaka”.
I majnumret av Tidningen Vi berättade chefredaktören att man beslutat att inte skriva en enda rad om det kungliga bröllopet.
Just därför var det kul att deras intervju med Lisa Nilsson i samma nummer indirekt faktiskt handlade (lite) om bröllopet.
Man får följa Lisa till skräddaren där hon provar den dyraste klänning hon någonsin sytt upp, inför ett hemligt tillfälle som anges som mycket speciellt. Reportern konstaterar att provtillfället ”känns en smula högtidligt, som inför ett bröllop”.
Och det var det ju också! Eller nästan ett bröllop. För nu vet vi att tjufemtusenkronorsklänningen var den som Lisa bar då hon gjorde Utan dina andetag på den stora konserten för Victoria och Daniel, kvällen innan bröllopet.
(om jag hade betalat Camilla Thulin 25 lakan för en skräddarsydd klänning hade den sett betydligt pampigare ut, och snyggare, och mindre tantig, mindre rosa mm mm).
2006 och 2010 har jag fött barn omkring midsommar vilket gör att det hemma hos är totalt oplanerat och odramatiskt idag. Vi softar mest och det enda inslaget av fir är den jordgubbstårta jag håller på att mecka och den efterlängtade skumpapremiären jag tänker begå senare idag.
Samtidigt håller jag ett öga på nätet, närmare bestämt rapporter från Glastonbury. Inte så mycket för musikens skull som bilder på vad kändisbesökarna har på sig. Alltsedan Kate Moss klafsade omkring i Hunter-stövlar med Pete Doherty på armen har det blivit ett måste för mig. Om festivalklädsel förr om åren var lika med torrt, varmt och bekvämt handlar det numera lika mycket om snyggkläder och fashion statements.
Än så länge är det skralt med bildrapporter från årets besökare. Men det är tydligt att årets festival är den stora twitterfestivalen. Många medier verkar lägga det mesta krutet på att livetwittra. T ex BBC, Grazia, Q Magazine och NME. Och festivalen själva. Hashtagen som gäller är #glasto.
Så medan vi väntar på årets bilder kollar vi på gamla. Både Instyle och BBC summerar 40-årsjubilerande festivalen i varsin bildspecial. Den här från 1995 är både gullig och tidstypisk tycker jag.
Grazia kör en ”fash off” där de jämför vem som lyckats bäst genom åren. Kate Moss eller Alexa Chung?
Alltid Kate säger jag.
Tre låtar jag kommer förknippa Levis födelse med. Helt oredigerade och oskämsiga.
Vi hade inte förberett en spellista att ha med på BB, jag är alldeles för vidskeplig för att räkna med att sådant ska komma till användning. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig och jag skulle skämmas ihjäl om jag kom med en musikmaskin till BB. Känns så innerstadsberäknande på något vis. Men jag ångrade mig i stunden. När jag hade så ONT och det var så TRÅKIGT att vänta och föda, vänta och föda, vänta och föda. Då hade jag gärna lyssnat på musik jag tycker om.
I stället blev urvalet så här:
Million pieces med Tove Styrke. Mobillyssnade säkert 30 gånger på raken, när Levi och jag bodde på sjukhus medan han försökte lära sig att käka. Jag tycker den här förhandssnutten är jättecatchy och nu läste jag att det är Adam Olenius från Shout Out Louds som skrivit den. Att Tove sjunger rätt knackig engelska får man ta, hon är ju trots allt bara 17 år. Jag är så nyfiken på hela låten och den Tommie X-stajlade Tove. Ge oss allt nu!
Special needs med Placebo. Samma sak här. Fast på ett barnsjukhus utan musikmaskin, med dålig mobiltäckning och med bara basutbudet på tv:n. Plötsligt kom jag på mig själv med att gnola den här gång på gång. Det är något i frasen ”I guess I thought you had the flavour” som påminner om något och gör att den ofta smyger sig på mig utan att jag vet varför. Och så otillgängligheten i att inte kunna lyssna när man allra helst vill. Slutade med att jag iPhonade fram texten och sjöng själv. Jag ger alltså mitt barn gothinfluenser med modersmjölken (dvs flaskmaten).
Upplev mer med Bredbandsbolaget. En härlig låt som… nej jag skojar! Den här låten har letat sig in under huden på mig och jag får inte bort den. Jag hör den i min hjärna säkert 100 gånger om dagen och det har gått så långt att jag när jag hör andra reklamlåtar om bredband tror mig höra den här. Vad ska jag göra?!
Kändisfödelsedagar var länge ett återkommande inslag här på bloggen. Jag har genom åren konstaterat att jag fyller samma dag som Snoop Dogg och Dannii Minogue, min man samma dag som Leila K och Nina Persson, och Bobo firar samtidigt som Cyndi Lauper (dvs igår!)
Med en ny familjemedlem måste vi ju kolla: vem fyller år samma dag som Levi?
Börjar med att konstatera att det inte verkar inte vara en så vanlig kändisfödelsedag. Enligt Famous birthdays är det bara sex stycken som är födda just 16 juni. Att jämföra med 13 st dagen innan och 12 st dagen efter.
Men nu är det ju inte kvantiteten som spelar roll, utan kvaliteten. Och det visar sig att en av de här få kändisarna är ingen mindre än Joyce Carol Oates. Underbar fölsekompis om du frågar mig.
Kollar vi svenska kändisfödelsedagar är antalet fler och även här finns det författarkopplingar. Inte mindre än två akademiledamöter är födda samma dag: Östen Sjöstrand och Torgny Lindgren.
Så fint! Han kanske blir en världsberömd, stilbildande författare. Eller åtminstone en svensk akademiledamot!
(Eller gängkrigande rappare som Tupac Shakur).
Jag har nog överdrivit namnfrågan en aning. För det visade sig att mitt favoritnamn även var min mans favvo och inom fyra dygn var det spikat och klart.
Han heter Levi.
Ni har kanske redan sett GP:s gigapan från bröllopet? En bild som utgörs av flera hundra småbilder som tagits under en tiominutersperiod, och sedan sammanfogats till en jättezoombar bild. När man klickar på den kan man zooma in och se små detaljer med superskärpa.
Borta på Flashback finns sedan länge en tråd där folk försöker hitta kända ansikten, roliga detaljer, redigeringsmissar etc. De var bland annat snabba med att se att Daniel Westlings ansikte syns speglat i fönstret på båten, samtidigt som han i en annan del av bilden vandrar upp mot slottet med Victoria.
Många kommentarer är långsökta och krystade, men flera också väldigt roliga. Jag skrattade så bebisen vaknade åt den här.
Oj vad det är roligt att skoja med andras dåliga musiksmak. Daniel och Victoria önskar Roxette på kronprinsessbröllopet?! Reinfeldt gillar Da Buzz enligt Svd:s spotifyundersökning! Hahaha kolla på dem som är sämre än alla som faktiskt har God Smak.
Eller? Personligen är jag inte så intresserad av det där. Låt folk gilla vad de vill. Plus att jag föredrar ett ärligt svarat Da Buzz framför inkvoterat ängsliga svar som Marit Bergman (Ohly i en tidigare intervju som fastnat hos mig pga just ängsligheten).
Med detta sagt ska jag uttrycka en uppriktig glädje över att Daniel Westling och jag har samma favoritlåt med Carola. Enligt uppgifter i media önskade han särskilt The Runaway! Framfördes av Carola herself på bröllopsefterfesten.
Cliffhanger
I nästa inlägg ska jag återkomma till den här ännu olösta gamla gåtan.