Temavecka djupa upplevelser, del 1
En vän till mig fick ett personligt framtaget horoskop som sa att han efter trettio skulle få en djup erotisk upplevelse. Fantastiskt! Vi ägnade nyårsnatten åt att diskutera vad denna ännu outforskade upplevelse skulle kunna vara för något. Vad gör man efter trettio som man inte hunnit uppleva redan under 20-åren?
Samtalet ledde oss in på ämnet djupa upplevelser över huvud taget, inte erotiska, och jag funderade lite över mina. Och eftersom detta är en popkulturell samlingsplats tänkte jag den här veckan skriva ner några som jag varit med om när det gäller underhållning. De här är inte de absolut viktigaste eller bästa, men det är några jag har starka minnen av.
Jag vill väldigt gärna höra era historier också! Lämna en kommentar här nedanför eller skriv i er egen blogg och länka tillbaka. Djupa upplevelser i popkulturkonsumtionen, t ex en konsert, en bok, ett samtal, en utekväll. Kort sagt: något som berört.
Detta blir veckans huvudtema hos mig, presenterade i kronologisk ordning efter tidpunkt för upplevelsen.
1. Jag ser NKOTB i Globen
Jag var tolv eller på det tolfte och åkte till Stockholm och Globen i sällskap med min kusin. Som flera andra var jag ett fan av New Kids on the Block och var ännu ung nog att inte låtsas om att jag hatade dem egentligen, som jag gjorde några år senare dumt nog. Det var först som vuxen som jag förstod att man inte behöver skämmas över band man gillar eller har tyckt om tidigare.
Jag gick i en liten skola och i klassen var vi några tjejer som systerligt delat upp bandmedlemmarna mellan oss. Jag var ”kär” i Joe McIntyre, stackars Anna som var sjuk den dagen ”fick” Danny av oss andra. För er som inte kan medlemmarna i NKOTB på era fem fingrar kan jag säga att han var den minst snygge och den som blev över när vi andra valt favorit. Vid tiden för konserten hade mitt intresse för bandet avtagit något och jag hade börjat fundera på om inte den tuffe Donnie Wahlberg egentligen var min favorit.
Jag hade aldrig varit på en stor konsert förut, hade dittills mest sett Carola och Herreys i Parken Zoo, och hela upplevelsen runtomkring var något som hade kunnat klassificeras som djup. Riktigt så blev det inte – men jag har främst två minnen från konserten.
Det första är att våra platser var så löjligt högt upp i Globen att vi inte såg någonting. Jag har foton från kvällen där man mest ser de fläkttrummor som skymde min sikt, men titta! Långt och suddigt borta syns några prickar som kanske är Danny och Joey. Det andra är att min kusin efteråt frågade mig om jag gråtit när bandet äntrade scenen. ”Nej” svarade jag. ”Jag ville, men jag kunde inte”.
Det här kvalar in som en djup popkulturell upplevelse för oavsett hur väl jag visste att en konsert borde innebära en exceptionell känsla så lyckades den aldrig infinna sig hos mig. Jag visste att jag borde grina när bandet gick på men jag försökte och kunde inte. Det dröjde faktiskt inte länge innan jag slutade lyssna på bandet, men det hade nog mer med ålder och gruppens nedåtgång att göra än besvikelse. För just då var det ju det bästa jag någonsin hade upplevt.
Eller?
Jag brukar faktiskt fortfarande ibland vilja gråta utan att kunna (typ på begravningar när det ännu är för ofattbart att personen är borta).
En gång som var tvärtom: dvs jag ville INTE gråta men kunde inte hålla mig var konstigt nog på Elton John i Löfbergs lila arena (Karlstad alltså). Jag hade gåshud hela konserten igenom och lade väldigt mycket energi på att inte mina föräldrar skulle upptäcka att tårarna rann. Otroligt pinsamt men samtidigt var det så fint, det är rätt skönt att bli sådär berörd (fast jag trodde inte jag skulle bli det av just Elton).
Jag såg Backstreet Boys när jag var 13. Hamnade också långt upp på Scandinaviums läktare och såg fem prickar skutta runt på en scen. Frågade mor min hur långt ifrån scenen vi kunde vara och fick beskedet ”mja, kanske… 30 meter?” och var sedan helt lyrisk i en evighet för att jag varit mja, kanske… 30 meter? ifrån Backstreet Boys. Jag försökte det där med att skrika i extas som en massa andra tjejer gjorde, för det verkade ju vara det enda rätta att göra, men det var mest jobbigt.
Såg att de kommer till Hovet i april och kämpar för att släpa med sambon för old times’ sake, men det går rätt dåligt.
På temat musik hade jag en djup upplevelse för bara några veckor sedan; hörde ”I will follow you into the dark” med Deathcab for a cutie. Jag längtade efter människor som står mig nära och som då var väldigt långt borta och tårarna började rinna, som om man skruvat på en kran. Sen lyssnade jag på låten 14 gånger i rad och grinade en hel kväll. Men nu när jag lyssnar på den känns det inte alls likadant…
Jag känner igen det där med att dela upp NKOTB-pojkarna i kompisgänget. Min favorit var Jonathan, och vi var fem tjejer som var galna i bandet ett tag. De andra gillade Joey, Jordan, Donnie och… Jonathan. Ja, vi var alltså två på honom, mycket frustrerande. Jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne att byta till Danny, men honom ville ingen ha. :)
Här kommer gamla tant Ulrika och vill berätta när jag såg Queen i Scandinavium typ –81.
Dom var kanon, men det starkaste minnet är ändå att det satt en tjej bredvid min kompis och mig som stank fotsvett så ögonen tårades.
tack för jättefina anekdoter hörni!
Stackars Danny, undrar om han vet hur ratad han var i de svenska flickrummen… Läste nånstans att han tvärtom var rätt poppis i (något annat land – USA?).
Danny kallades ”Hästen” av oss killar i kompisgänget. Men som jag minns det var tjejkompisarna bara kär i två av dem, det var antingen den coola Donnie eller söta Jordan. Tuff tjej/Donnie. Mesig tjej/Jordan.
Jag såg Metallica i Globen 1992 då jag var 16. Min första konsert. Det var så mäktigt att jag drabbades av en 16 år minneslucka i stort sett. Kommer bara ihåg 3-4 saker.
Hehe, såg på TV3:s text-tv att nu ska NKOTB återförenas.
Jag som många andra tjejer var dödsförtjust i Jordan.
Var på koncert i Globen -91 och hade jättetur med platserna eftersom vi beställt våra biljetter genom en resebyrå.
Vi hamnade typ max 10 meter från scenen och min upplevelse var total.
Nu så här 16 år senare vet jag inte riktigt vad jag tycker om en återförening.
De kom ju inte ens ut i världen med sista albumet -94.
Kommer de hit går jag nog mest utav nyfikenhet.
Måste ju kolla hur de ser ut i 40-års åldern…
Ps Apropå Danny… min syster var tokig i honom.. Ds