Filmen The Beach (går på nån kanal just nu) påminner mig om London så himla mycket. Jag läste boken och lyssnade på den här låten från soundtracket en regnig vinter (99?) då jag genade över Hyde Park på väg till jobbet varje morgon.
Men jag har aldrig sett filmen. Tycker inte så mycket om 1) spännande filmer eller 2) Leonardo di Caprio.
Stod just i kiosken på hörnet och kände mig som tio år för att:
1. Jag skulle köpa Banana skids.
2. Alla andra kunder i kiosken var mellanstadieungar.
3. Jag hade en svettig femma kontant i handen.
4. Och den räckte bara till tre stycken banankolor, tydligen kostar de 1,50 styck nuförtiden.
5. Men jag tog ändå emot växeln på 50 öre och lade den i fickan, senare i plånboken.
I det sammanhanget och med det sällskapet kändes 50 öre som en förmögenhet.
Jag gissade så sent som igår att det var något nytt och kul på gång på ZTV. Idag skriver Dagens Media att Hanna Fridén blir programledare för ett nytt dagligt magasin på kanalen. Superspännande tycker jag! Det känns betydligt mer nytänkande än att använda Melinda Wrede och Mogge Sserruwaggi. Hoppas det gör sig lika bra i tv som i tanken.
(jag tänkte först skriva ”kroppsvätskebloggaren Hanna Fridén” men vågade inte, skulle jag ha gjort det tycker ni?)
Den här bloggen handlar som bekant om typ allt egentligen, bara att jag grupperar det i något som kan kallas popkultur. Därför förflyttar vi oss nu raskt från roliga klipp till smaksatt creme fraiche.
Ikväll var nämligen min sons mat så ljuvligt god att jag just nu håller på att laga mig en egen portion: snabbmakaroner, tonfisk och creme fraiche äpple/dill/curry.
Jag älskar att man nuförtiden kan köpa vilken sås/tjock vätska som helst utan att behöva laga till den själv. Jag kan väl reda en sås men om jag slipper så köper jag hellre en färdigsmaksatt. Förutom creme fraiche med smak är jag storkonsument av följande halvfabrikat på såsfronten: Kelda Ostsås. Dels för att jag tycker det är gott att ha som bas i pastasåser/lasagner, dels för att det är oslagbart som kyla-ner-barnets-mat-fort-komponent.
Mannen till (tittar på America’s funnies home videos) till kvinnan (som jobbar vid datorn):
- Hur lång är Tom Bergeron?
- 1,75, hurså?
- Jag tyckte bara han såg så kort ut. Men jag vet inte vad som är roligast, att du kollade upp det åt mig eller att du gjorde det på 0,1 sekunder.
Det är så enkelt men ändå genialt: ZTV sänder dagliga återblickar ur arkiven under namnet Arkiv Z. Missa inte! Tittade lite i helgen och fnissade gott åt hur de som var tuffa mediekids då gjorde tv som i bästa fall skulle kunna funka som Öppna kanalen-material idag. Otroligt kul att se Per Sinding-Larsen i gungande nittiotalspage och samma patenterade leende som idag. För att nämna ett exempel.
Jag är nyfiken på vad som ska hända på kanalen, det är ju uppenbart att de spänner musklerna inför något. Hoppas det blir något bra!
Utmaningsjunkien Ulrika (som jag lunchade med i fredags!) och Pandamamman (som jag träffar titt som tätt ändå!) har ombett mig dela med mig av sju sanningar om mig själv. Jag gjorde en popjunkig sån lista förr ett år sen, läs gärna den. Här kommer mer personliga sanningar än sist.
1. Jag har varit tjock.
Jag har nog aldrig bloggat om det men jag har vägt ganska mycket mer än jag gör idag, minst 20 kilo mer. Därför har jag extrem kunskap i hur man ska äta hälsosamt, Viktvakta, GI-mässigt, pointmässigt, enligt Atkins, enligt Rigoshospitalet (yeah right) osv. Men jag äter rätt dåligt och onyttigt ändå.
Paradoxalt nog var det när jag slutade bry mig som jag blev smal. För när jag blev gravid ökade jag aldrig i vikt, jag låg på plus minus noll i typ åtta månader. Graviditeten tog hand om mina extrakilon och jag åkte från BB smalare än innan jag blev på tjocken. (Jag vet hur vidrigt det låter, jag brukade hata såna som jag förut).
Jag har nog aldrig bloggat om detta men jag är övertygad om att jag om jag hade varit 14 år hade varit totalinne på emomusik. Jag tycker i hemlighet om det pompösa och tonårsromantiska i band som 30 seconds to Mars och My chemical romance.
Infoga din kommentar om vad som är emo och inte här: ______________
Nåväl. Säkert inte emo men tidigare ikväll spelades Tokio Hotel på Nickelodeon och min son pekade på sångaren, den brådmogne välsminkade Bill Kaulitz, och bara: ”pappa!”
Hej i-landsproblem, men jag är så arg på mig själv för att fingrarna alltid slinter lite åt höger när jag ska skriva följande ord:
Renevva – Rebecca
wuick – quick
Också jättejobbigt när jag ska skriva typewriter och råkar skriva ghödsfkgdf.
Vad skriver du alltid fel på?
Litteraturspaning tidigare publicerad i Glamour, september 2007. En spaning som skrevs innan Aftonbladet gjorde stor affär av Martin Svenssons bok, märk väl.
B-kändismän skriver av sig – den nya ”tell all”-trenden
Bakom varje framgångsrik kvinna står en man som vill skriva om henne. Så skulle man kunna sammanfatta den senaste trenden där B-kändismän skriver av sig efter äktenskap med kända sångerskor. I våras kom ”La Famiglia” – den första delen i den självbiografiska trilogi (!) som den dansande axelvadden Emilio Ingrosso planerar. Tidigare frun Pernilla Wahlgren och hennes familj hängs ut.
Rymdraket-Martin Svensson är idag mest känd för att ha varit gift med sångerskan Dilba. I höst släpper han romanen ”Hej! Mitt namn var Elton Persson” som enligt förhandsrapporterna är baserad på hans relation med Dilba. Hon kommenterar boken med ett torrt ”Martin Svensson är en ganska tråkig person, så jag hoppas att hans bok är bättre”.
Britney Spears är en annan popprinsessa det skrivits ”tell-all”-böcker om. Jason Alexander, som Brittan var gift med under ett blött nyårsdygn, har cashat in på att sälja detaljer om henne. Och när make nr 2, Kevin Federline, hotade med att skriva en bok tystades han med en fet check. Nu sägs Britney själv skriva en bok om sitt vilda liv.
Vågar vi hoppas att nästa bidrag i genren blir från någon som verkligen har något att avslöja? Guy Ritchie talar ut om äktenskapet med Madonna. Eller Daniel Westling om livet med Kronprinsessan Victoria?
Antingen kan du skylta attraktivt och inspirera till köp. Eller så kan du det inte.
Exemplen kommer från den aktuella skyltningen inne i Souk där modellerna från Warehouse (de tre första) fick mig att stega in i deras butik redo att köpa varenda komplett outfit.*
Och skyltdockorna från Edc inspirerade mig verkligen till att klä mig i aprikost, leta fram ett skosnöre och knyta runt vaden utanpå mina jeans. Eller inte.
* Sen var det faktiskt så att själva skyltningen var mer attraktiv än kläderna – när jag väl kunde klämma och känna på allt kändes inget intressant längre.
(Klickbara bilder).
Om någon hade sagt ”du kommer lyssna på Snoop Dogg jättemånga gånger idag” hade jag sagt: ”sällan, pysen”. Men här sitter jag nu och kör Robyn-remixen på ”Sexual eruption” om och om igen.
När River Phoenix dog sa min ledsna kompis till mig: ”River Pönix är död”.
När Heath Ledger dog fick jag ett sms från en vän: ”Keith Ledger är död”.
***
Jag är som många andra väldigt tagen av Ledgers död. Det är lätt att dra personliga paralleller till någon som är i ungefär samma ålder och har småbarn och bara tanken på det värsta värsta gör mig tårögd.
Sen är det många popjunkie-saker som fascinerar i efterdyningarna. Jag vet inte varför, det bara gör. Det är något med det snabba i dagens informationsklimat. Något som gör det nästan FÖR snabbt:
På Modernistas högläsningskväll häromsistens satt min underbara vän Pugh och petade mig i låret med en penna när det som lästes upp blev för pretentiöst. Periodvis kunde vi inte titta på varandra för det som lästes upp var så… ja. Inget fel på texterna i sig men man måste faktiskt inte läsa dikter på det sätt som man tror att dikter ska läsas på.
Men flera delar var mycket givande. Kvällens stora behållning var Johan Gardfors som läste ett underhållande stycke ur sin ”En ohängd historia”. Också mycket fint att lyssna till Philip Teir vars blogg jag läst länge. Tyvärr missade jag Tobias Rydin men hans bok ligger här på mitt skrivbord och väntar på att bli läst.
Nåväl. Tillbaka till Modernista-kvällen. Pugh petar mig i låret igen och bara ”hörredu, Fanjunkarn”.
Det är så genialt! Min nästa blogg ska heta fanjunkarn.
(Det här är en fanjunkare).
Jag är löjligt förtjust i det tv-paket som ger mig MTV2*. Dels för att de ibland visar riktigt sevärda saker, som förra helgens Radiohead-special, men mest för att reklampauserna är engelskspråkiga! Skitsamma att det handlar om produkter jag varken har intresse av eller ens har möjlighet att konsumera, det ger mig ändå en fin sinnesstämning att höra olika erbjudanden på bilförsäkringar. För på samma sätt som all tv-reklam i Australien handlade om jättereor på möbelvaruhus (sommarsäsongen) så handlar all engelsk reklam om bilförsäkringar. Nästan i alla fall.
När jag nu sitter här med mina ben som är typ obrukbara efter en två vansinnessträckningar så gör det inte så mycket att jag inte kan resa mig upp och gå till sängs. Jag tvångsmatas i stället av en ointressant Oasis-special i väntan på nästa reklampaus.
* Och BBC Prime, TV400 och TV4 Komedi. Väldigt få av de andra kanalerna används av mig. Skulle vara VH1 då.
Jag jobbar nära Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen. Av någon anledning tänker jag alltid ”jag vet vad du röstar på” när jag ser folk gå in och ut där vid arbetsdagens början och slut. Inte för att det spelar någon roll alls så klart, herregud, men det är ändå så lustigt att det blir så ohemligt. Jobbar man för ett politiskt parti bär man ju engagemanget på ett nästan övertydligt sätt. Samma sak med vad som helst som kräver engagemang förstås. Typ Djurens rätt = vegetarianer, Motormännen = har körkort. Nåväl, tänker på’t gör jag dagligen.
Igår kväll när jag gick förbi stod ett utråkat tv-team från Expressen där och väntade. Då tänkte jag i stället att de nog punktmarkerar Per Nuder just nu. Och när jag passerade i morse, då var de där igen! Lite oklart om de har sovit över men det har de nog inte.
Det syntes dock inte på tv-teamet vad de röstade på.
Ta valfritt inredningsprogram.
En husägare som är bortlurad.
Ett team som gör om inredningen/trädgården/exteriören i hemlighet.
Samma team som jobbar mot klockan.
En stressad inredningsarkitekt som bara är i vägen.
Ett gäng utsjasade hantverkare som konstaterar att det är mycket kvar att göra.
Något som inte får gå fel går fel.
Någon som går fel konstaterar att om X minuter kommer hon/han/de hem.
En hysterisk inredningsarkitekt ropar ”koooommer vi hinnaaaa klaaaart?”.
Eh. Ja, det kommer ni. Alla som tittar vet att ni hinner klart, för är det någon som hinner klart är det inredningsprogram i tv.
Så ospännande att låtsas om att det är en kamp mot klockan när det ändå alltid är klart samtidigt som husets herre/dam svänger upp på infarten.
En av mina favoritordkombinationer är den som innehåller kött i något led. Köttskolan och ”köttskatt” bara för att nämna några.
Men frågan är om inte det här härliga ordet från det aktuella numret av Hemmets Journal slår det mesta?
Festfärs! Tanken är ju oändlig, vad kom till exempel först. Festen eller färsen? Hur klär man sin färs bäst på fest och vad pratar man om?
Notering apropå de tre galor jag antingen bevistat eller sett på tv den senaste tiden: ingen fattar vilket år de delar ut pris för och varje nomineringspåa blir fel. ”De nominerade i 2007 års bästa manliga film för 2008 är…” osv.
Nu vann Michael Segerström Guldbaggen och eftersom jag också sett Darling nu kan jag säga att jag tyckte att det var väl bra. Roligt tal också.
Mindre rolig var Sven-Bertil Taube. Vad går han på? Om jag vågade skulle jag skriva en sak om honom men det gör jag inte. Lena Endre var också pinsam förresten men nu ska jag vara tyst.
Ni kommenterar