Popjunkien

Temavecka djupa upplevelser, del 2

Detta är andra delen i en en temavecka om djupa popkulturella upplevelser. Läs bakgrunden och den första delen här.

Den här texten publicerades första gången 20 juli 2002, när jag fortfarande skrev långa dagboksinlägg på ett ungdomscommunity. Men eftersom nästan ingen av er läst den tidigare och den passar så bra in här klipper jag in den i sin helhet. Jag rodnar bara lite över slutet och Strokes-grejen, men jag sa ju senast igår att man inte ska skämmas för band man gillat.

2. Jag hänger utanför bakdörren efter en Tori Amos-konsert
När jag kom hem från London var jag ledsen, det vet ni. Då blev Frank min vän. Radions Frank.

MÃ¥ndag kväll stirrade jag tomt framför mig, tom och ensam. DÃ¥ pratade Frank till mig. Programledaren hade varit pÃ¥ Arvikafestivalen under helgen och beskrev allt som en enda lycka. Vänner, musik, vackert väder (delvis). Han hade fÃ¥tt träffa sin absolut största idol – Marc Almond – och hade haft det sÃ¥ där underbart bra. Men när han kom hem blev allt tomt och konstigt. Han sade att det kändes som om Arvika aldrig hade hänt. Att han hade inbillat sig allt det där fina, och därmed kändes vardagen fel.

”Vet du hur det känns att vara tom?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig. Jag som låg på min stora säng med ett värkande hjärta ville bara ropa ”ja” ut i luften, men jag behärskade mig såklart. Fick en ingivelse och ville maila Frank och berätta, säga att jag visste precis för i detta nu var jag bara tom och ihålig. Men mitt bredband funkade ju inte. Så jag låg kvar och stirrade, lyssnade och reflekterade.

I onsdags återknöt Frank (Christer) till Arvika och han spelade upp ett litet urdrag ur intervjun med Marc Almond. Hans största idol. Han beskrev mötet och menade på att det inte gav honom en annorlunda bild av idolen utan snarare en annorlunda bild av sig själv. Jag tror att han menade att han inte tyckte om den osäkra sida, den rent idoldyrkande och stammande Christer som fick stå nära nära sin idol. Han sade att det finns vissa som hävdar att man inte ska träffa sin idol, man ska ha dem på ett naturligt avstånd. Själv tyckte han inte så, han var glad över mötet. ”Hur tycker du?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig.

Jag tycker inte att man ska träffa idoler.

I maj 1998 såg jag Tori Amos i Royal Albert Hall i London. Vid det här laget hade jag lyssnat på henne i fem år och hunnit bygga upp en relation till henne. Ingen av mina vänner visste vem hon var och jag kände mig ganska exklusiv i mitt beundrande. På något fånigt sätt kände jag det som att det var jag och Tori. Men hela den här konserten fick mig att förstå att det var annorlunda.

För det första var min plats högt upp. Har ni varit i Albert Hall vet ni att det är en enrom byggnad, lite som Globen på nåt sätt och därmed lika dålig sikt om man sitter högt upp. När Tori väl äntrade scenen var hon en diffus blå prick långt borta. Visst, jag fick höra alla de där låtarna jag älskade och det var en stark upplevelse. Minns att jag stod på en trappa och dansade till Raspberry Swirl som var alldeles ny och bra då.

Efter konserten, på väg till tunnelbanan i South Kensington gick vi förbi backstagedörren. Det stod ett gäng fans och vi frågade vad som stod på. De berättade att livvakten just sagt att Tori skulle komma ut den vägen. Vi ställde oss för att vänta, vi var kanske 30 personer. Jag hade ont i magen. Runt omkring mig stod folk och pratade om hur många konserter de sett med Tori och nämnde en massa pikanta detaljer om den pågående turnén. De flesta var amerikaner. En flicka berättade att hon sett typ nio konserter under europaturnén och hade träffat Tori några gånger. Jag kände mig liten. Jag kände det som att min idoldyrkan inte var lika värdig de andras för att de redan hade en sorts personlig relation till henne.

Livvakten sade åt oss att sköta oss för nu var Toris föräldrar på väg ut. Så kom de, mamman och pappan. Den pensionerade prästen. De var gamla och grå. Min kompis slet fram kameran och tog bild efter bild. Bilder på mamman och pappan som gick långsamt förbi och vinkade lite förstulet. Jag mådde illa. Jag har sett bilderna efteråt och de föreställer ett kutryggat par som går bortåt. Man ser bara deras ryggar, de har typ svarta trenchcoats på sig.

Efter ganska lång väntan sade då livvakten att Tori var på väg och att hon hade lovat att stanna och prata med oss, men han ville att vi skulle vara lugna och sansade. Om det skulle bli någon sorts läskig stämning skulle han lotsa henne in i bilen direkt. Och så kom hon.

Jag minns hennes röda fina hår. De blå ögonen som för en stund mötte mina. Jag kunde ha sträckt fram handen och nuddat vid henne men jag ville inte. Jag mådde illa. Tori kände igen flickan bredvid mig. Sade hennes namn och sade att det var trevligt att träffa henne igen. Flera av fansen småpratade med henna som om de vore vänner. Jag stod bara stum. Tittade en stund sedan, gick jag undan.

Jag minns att jag stod med ryggen till när min vän kom fram till mig och undrade vad jag höll på med. ”Tog du ingen autograf?”. Nej. Ingen autograf, för i det läget betydde Tori Amos namn nedkladdat på ett papper ingenting. Vi såg på håll hur hon gick in i en svart bil tillsammans med sin man. Han var sjukt snygg kommer jag ihåg. De åkte förbi oss alldeles nära men jag vände mig bort. Hela situationen var obehaglig.

Efter det här var jag nere, önskade att jag hade tagit tunnelbanan direkt hem. Fram till den här kvällen hade jag varit ensam i mitt beundrande av denna kvinna. Jag tyckte att jag hade en personlig relation till henne. Men den var inget jämfört med de andras. Hon kände dem. Hon nämnde dem vid förnamn. Jag vara bara en i mängden. Jag är inte dum eller så, klart jag fattade att det fanns miljoner fans i världen men fram till den här konserten hade jag bara upplevt Tori i enrum. Hemma i mitt flickrum med de blåblommiga tapeterna. Hon och jag liksom.

Sensmoralen i den här långa berättelsen är att jag hädanefter faktiskt undviker möten med idoler. Jag har sett stora idoler live flera gånger, stått längst fram och haft ögonkontakt. Men det har bara gjort mig generad.

Förra sommaren befann jag mig i samma lokal som The Strokes, efter att tillsammans med Shirley haft en närmast tonårsaktig relation till dem på skiva. Eller på singel, för den här kvällen var för att fira releasen av deras album. Hursomhelst så var det återigen samma sak. Jag var en i mängden. Julian Casablancas var konstant omgiven av flickor. Jag stod rygg mot rygg med Nick Valensi och Julian och lät det stanna vid det, Min första ingivelse var nämligen att gå fram och tacka för bra musik. Men jag lät bli, för jag vet ju hur det skulle bli. Lika bra att ha dem på avstånd om man kan.

***

Här hänvisar jag gärna till min vän Ulla och berättelsen om hur hon mötte Neil Tennant och kallade honom retard. Bland annat. Ulla, kan du inte blogga om det?

Dela: Facebook  Twitter 

10 kommentarer till Temavecka djupa upplevelser, del 2

  1. Per Moritz skriver:

    På temat djupa upplevelser/träffa sina idoler. Kommer här ett minne från en djupt overklig kväll i NYC 199-nånting.
    Jag hade bestämt mig för att besöka klubben Black Lilly som mer eller mindre drevs av Hip-Hop orkestern The Roots, mina största idoler just då.
    Mitt sällskap bangade så jag vankade ensam gata upp och ner någonstans i Meat Packing Districtd i jakt på rätt adress.
    Efter att ha frågat ett antal polliser, hobos och hoodlums hittade jag rätt dörr där en vakt tittade förvånat på mig:
    -Yes?
    -I’m from Sweden.
    -Oh! Well? Do ya wanna come in?
    -Yes please.
    -Welcome.
    Väl inne begav jag mig till baren för att beställa. Innan jag hinner fram känner jag att min arm blir kall och blöt.
    Det var BlackThought, MC’n i The Roots, som spillde sin Heineken över mig.
    Han blev helt förkrossad och bad om ursäkt en tre, fyra gånger och tog mig till baren där han informerade bartendern att jag minsann skulle få slippa betala för min dricka ikväll!
    Flera Heineken senare är det konsert. The Roots orkestern uppträder med olika kompisar. Jaguar Wright, Dice Raw, Talib Kweli för att nämna några.
    Två tyskor som står framför mig tror att jag kommer från Schweiz och pratar tyska med mig och bjuder på jazz cigaretter.
    Sen blir det någon slags open-mic-session och folk i publiken bjuds upp att göra sin grej tillsammans med bandet. Nån spelar gitarr, nån rappar, nån sjunger. Efter ett tag frågar dem om det finns någon trummis i huset.
    Stärkt av gratis drickan och det nyfunna självförtroendet i det tyska språket anmälde jag mig som frivillig.
    Jag minns inte vad vi spelade, hur länge eller om det var bra. Jag minns bara att jag tänkte. Det här är djupt overkligt.

  2. Hanna skriver:

    Vad fint du skrivt Reblo. Och Pers kommentar!

  3. Astrid skriver:

    Åh fy, har så många såna här minnen! Amanda (som jag har blogg med som är min styvsyster och bästis) och jag spenderade våra tonår i Stockholm när vi inte kunde gå ut på en miljard gästlistor och i unkna backstagerum. FY vad många band vi fått förstörda för oss! Fina indiegrabbs som man i hemlighet trodde skulle vara fina och känsliga visade sig vara bröliga killar, inte helt olika de i skolan som man hatade.
    Visst fanns det en del positiva människor som jag alltid kommer minnas fint (Jack White (fast jag fick total konstig blackout och sade en jättesnuskig grej till honom lite av misstag precis innan vi gick!) och Belle and Sebastian.)
    Mina topp tre värsta pinsamt-möte-ögonblick:

    1. I The Killers turnébuss! Det var jättemÃ¥nga människor backstage och vi skulle alla vidare. Det slutade med att vi helt plötsligt insÃ¥g att det bara var vi, förbandet (bara killar) och The Killers, alla nerklämda runt ett pyttebord i bussens lounge. Alla stirrandes. PÃ¥ nedervÃ¥ningen var en läskig tjej som lÃ¥g med den som ville. Vi pratade lite svenska och Brandon Flowers flippade ur och sade ”NO FOREIGN LANGUAGE IN MY TOUR BUS!” och var helt paranoid. Kvällen kulminerade pÃ¥ ett konstig hotellrum där det var ”fest” men det till slut bara var vi tvÃ¥, förbandets tillfälliga keyboardist och typ en ung ful ljudtekniker kvar. Han var sÃ¥ obehaglig och började försöka insinuera att vi inte var styvsystrar utan flickvänner istället. Vi gick.

    2. Kings of Leon, backstage och sedan till Debaser. Vi släpptes inte in (skammen!) och jag råkade dra ett pinsamt skämt till deras kusin Nacho som ser precis likadan ut, och jag såg liksom hur han helt avfärdade oss som människor han inte ville hänga med efter det.

    3. Förrförra Ã¥ret i Manchester, pÃ¥ en officiell efterfest med Belle and Sebastian ser jag Albert Hammond Jr som stÃ¥r i mitten av en klunga av människor, och innan jag hinner tänka ”jag känner inte honom, jag känner igen honom efter vÃ¥r Strokes-dyrkan som var väldigt intensiv” ropar jag ”ALBERT! HI!” och sen klassikern ”What are YOU doing here?” som inte kändes helt rätt direkt. Men han var som tur var väldigt snäll.

    Oj vad långt det blev, förlåt! Skulle kunna skriva tusen historier till om allt heartbreak jag fick av banden som inte var som man tänkte sig och den extremt osköna person jag blev när jag skulle prata med dem. Men nu har jag tagit upp för mycket plats redan!

  4. Astrid skriver:

    Bonusfakta om Killers: De hade jättemånga dåliga filmer i sin DVD-hylla där vi satt på turnébussen. Bend it like Beckham minns jag särskilt starkt. Kanske en månad senare ser jag dem på en bild i NME, i en artikel om deras liv på turnébussen, och det är samma buss, men utan alla piniga filmer! Dålig stil!

  5. Rebecca (admin) skriver:

    Per! Jag dör! Så jävla coolt. Och hur kan jag ha missat detta? Tack för att du berättade.

    Hanna: tack snälla

    Astrid: roliga anekdoter! Särskilt om Killers och DVD:erna :)

  6. erika skriver:

    jag ska ta dig på orden och inte skämmas för min gamla idoldyrkan, trots att jag gjorde det redan då. jag säger det redan, det kommer inte att lyckas.
    I slutet av förra seklet avgudade jag Lasse Winnerbäck. Jag hade hans skivor och vi sjöng hans låtar på scoutläger, hemma och överallt. Solen i ögonen kom och turné och han skulle komma till MIN lilla stad! spänd förväntan, utanför spelningslokalen dyker min/vår svensklärare upp och berättar att hon varit lärarkandidat i Lasses klass!! wow!

    Lokalen var yttepytte, 100 pers max och det var proppfullt, Lasse hade långt rött hår och hjärterdam på gitarren. det var härligt. efteråt ville jag ju ha mina skivor signerade, men tyckte det var såå suuperpinsamt och liksom bad om ursäkt för att jag var en sån jävla fjortis i samma andetag som jag frågade om signaturen.

    Tillsammans med vår lärare och Lasse och bandet (inklusive punkräven Johan Johansson) gick vi på lokal efteråt. Det rasade snö från taken, vi sjöng (pinsamt!!) varning för ras, och Lasse rodnade. jag vet att jag bad att få ta kort på mig och Lasse. Ännu pinsammare än autografen var det och jag bad ännu mer om ursäkt för min existens. Jag råkade hitta bilden igår, och den är faktiskt fin, inte alls stel utan en jättekram. Väl på lokalen drack väl de flesta öl, Johan johansson beställde en kopp sprit och erika, 17 år drack mjölk.

  7. Buster skriver:

    Jag minns Ullas berättelse om PSB, vill gärna läsa den igen. Jag har själv en del minnen, speciellt ett men det bandet är inte speciellt stort så det känns pinsamt berätta. Kanske tar mig mod senare.

  8. Magnus skriver:

    Vilken skön text! Härlig läsning!

    Och jag instämmer till fullo. Att prata med sina idoler, eller ens närma sig dem är en svår sak. Jag har gjort några trevande försök med Jan Stenmark på bokmässan, men det blir bara att jag svamlar en massa dynga. Nu är det givetvis en milsvid skillnad på din idoldyrkan av Tori Amos och min av Jan Stenmark, men ändå.

    Den enda gången som jag har pratat med en artist efter spelning var när Silverbullit spelade på studentstället Herrgårn i Linköping. Eller jag och jag förresten, några kompisar och jag gick fram till dem och berömde dem för en bra spelning. Och de blev uppriktigt skitglada, så det var en positiv upplevelse. De hängde till och med på efterfest sen.

  9. Ulla skriver:

    Alltså, den där Neil Tennant-grejen skrevs ju på Lunarstorms tid, och Lunar var ju som vi vet bara hett 2001 (medvetet rim), då även MÖTET ägde rum. Men jag hittade stödanteckningarna jag gjorde på Trash-klubbens toalett i fyllan, det får duga, håll till godo!

  10. enioreh skriver:

    Jag dyrkade Brett Anderson i mitten pÃ¥ 90-talet tills vi sÃ¥g Suede live för andra eller tredje gÃ¥ngen (i Lund) och jag fick se honom pÃ¥ bara en halv meters avstÃ¥nd utanför. Han var hur snorkig som helst och viftade lite med en penna för att ”skriva sin autograf” (nÃ¥t streck pÃ¥ mÃ¥fÃ¥). Det var dessutom hur tydligt som helst att han bara ville visa upp sig och sno uppmärksamheten frÃ¥n Richard och Simon som hade stÃ¥tt ett tag och snackat med oss och snällt skrivit riktiga autografer Ã¥t oss.

    Bah!

    Annars är jag ingen större autografjägare, för jag tycker det är så himla pinsamt på något sätt. Jag vill inte framstå som nåt halvt hysteriskt fan och något av det mest pinsamma jag varit med om var när vi stötte på Blur i Lund och någon av mina annars så sansade kompisar började skrika. Varpå Damon & Co pilade iväg snabbt som fan (kan man klandra dem?).

Kommentera