Vid sjusnåret en fredagmorgon, efter en 24 timmar lång flygresa, stod jag på Heathrow och åt barnmat. Inte för att Kissie-banta, utan för att personalen i säkerhetskontrollen tvingade mig.
Redan vid incheckningen i Melbourne förstod vi att planbytet i London kunde innebära trubbel. Jag fick nämligen inte köpa med mig presentvin i taxfreen eftersom det skulle överstiga 100 ml-gränsen i den engelska tullen. Men att det även skulle gälla barnmat trodde jag inte – på alla andra flygningar vi gjort har barnmaten varit undantagen gränsen för vätska. Och vi hade ju redan scannats två gånger: i Melbourne och Singapore.
Så när kvinnan i Heathrow-kontrollen tog min väska åt sidan och sade ni har för stora förpackningar barnmat, vi måste göra ett test på dem trodde jag hon menade att de skulle scannas eller checkas mot någon databas. Men nej. Testet bestod tydligen i att vi skulle provsmaka maten för att visa att den inte var farlig.
Reglerna säger att ni måste smaka på hälften av alla förpackningar… förklarade hon och jag gjorde en snabb överslagsräkning. 10 olika sorters barnmat blir alltså 5 smakningar? Uärk.
…men det räcker om du tar de här två, fortsatte hon och höll fram två saker.
När jag ser nyktert på situationen inser jag ju att vi inte behövde alla de där förpackningarna för de två futtiga timmar som var kvar av resan. Men jag gör alltid som jag blir tillsagd eftersom jag a) är för snäll för mitt eget bästa och b) har stor respekt för auktoriteter, samtidigt var jag resa-med-barn-stressad över min bebis ätande. Så jag korkade upp.
Jag började med en burk pumpa, potatis och biff för 8-månaders, stack ner fingret och snabbt in i munnen. Smakade som jag vet att den mesta barnmat smakar: sött. Men kallt och svårsvalt. Till ”efterrätt” en rätt god fruktpuré på päron, äpple och kanel. Dock alldeles för finfördelad för min smak.
Okej, sa damen, du kan gå. Så jag rafsade snabbt ihop alla mina prylar med skammens rodnad på kinderna. Min man som stod längre fram med barnen hade missat uppståndelsen och bara ”vart tog du VÄGEN?”.
Fråga inte, väste jag, och det tog faktiskt en lång stund innan jag ens berättade att jag tvingats äta barnmat inför en blandad publik av backpackers och affärsresemän.
Ni kommenterar