Haha, ni minns de svettiga stureplanskillarna jag skrev om för ett tag sedan? I pullovers och skjortor på svettiga uteställen i Visby? De dissas nu av Stureplans egen Fashion Paparazzi med ett OBS detta är inte ett fotomontage.
Semestern spenderades mest i diverse solstolar på olika stränder och vid hotellpoolen. Jag läste ungefär en bok per dag och därför tog min medhavda bokkvot snart slut. Och de importerade engelska pocketböckerna kostade 15 euro styck så jag blev lite snål (även om jag är sjukt sugen på att läsa t ex Bergdorf Blondes).
Så ni kan förstå min lycka när jag hittade en 900 sidor tjock chick lit-bok i hotellreceptionen. 900 sidor! Jag har precis läst ut den och även om den inte var bra så var den perfekt tidsfördriv eftersom det tog mig halva veckan att läsa igenom den. The Dilemma var ca 500 sidor för lång och följde pinsamt många standardkaraktärer i den ”romantiska” kategorin: snygg, muskulös och fåordig huvudperson, liten delikat och smart hustru, elaka styvbarn, sjukdom, alkoholism, pengar, svek, nunnor , förvecklingar osv.
Att tidningen Good Housekeeping rekommender den varmt till sina läsare säger väl allt. Good Housekeeping!
Nu har jag inte hela storyn men jag tycker det är konstigt att sparkade programledare tar till åldersargumentet. Agneta Sjödin, Peter Siepen, Elisabeth Höglund – exempel på tevepeople som gråter ut i intervjuer och säger att de sparkats från sina programledarjobb för att de blivit för gamla.
Visst, programcheferna kanske uttryckligen har sagt du är för gammal, du får inte förnyat kontrakt hos oss men jag misstänker ändå att det lika gärna kan handla om att även de mest folkkära (eh…) profilerna måste bytas ut ibland. Ovan nämnda personer har ju redan haft åratal av framgång i rutan, det kan väl räcka? Jag kommer inte sakna Siepen en sekund.
Ett uttalande förekommer ALLTID inför mästerskap i friidrott: Patrik Kristiansson säger ”jag kan klara sex meter”. Och ändå river han ur sig varje gång.
Okej, det finns väl inte en enda svensk atlet som skulle säga ”nej, jag kommer nog att förlora idag” i en införintervju i förutsägbar sportmedia, men det har ändå gått så långt att man tänker yeah right så snart just Kristiansson uttalar sig.
Och så har han ju svenskteamets fulaste frisyr också. Ett typiskt exempel på när någon riktigt strejt försöker spexa till det genom en rödfärgad kalufs.
Men en sak som jag gillar i årets VM är de grå Puma-jackorna. Mycket snyggt att för en gångs skull köra en annan färg än en blågul helstass.
Hej party people, jag är tillbaka. Efter en extranatt på Rhodos pga flygstrul kan jag äääntligen blogga igen. (Och skriva med å,ä,ö.).
Är rätt trött på chartergrejen nu faktiskt och otroligt glad att vara hemma. Återkommer med lite semesterspaningar där det passar, ska försöka plocka de populärkulturella russinen ur charterkakan.
Landade till två musikrelaterade nyheter som glädjer mig.
Sigur Ros kommer till Stockholm den 1 november och White Stripes kommer den 27 oktober.
.jpg)
Att tro att jag skulle kunna komma med en spaning pa grekisk popularkultur under en chartersemester var ganska befangt. Daremot matas jag dagligen med en massa engelsk popularkultur och den har jag ju sedan gammalt en hatkarlek till.
Men vi har det bra. Vi har tokvarme, helt ok hotell, karaokebarer runt hornet och en ljuvlig pool for morgondopp. Igar var vi pa Anthony Quinn Beach, stranden som Quinn fick efter inspelningen av Kanonerna pa Navarone. Idag vantar eventuellt en snorkeltur. Det enda molnet pa himlen ar val att jag snart last ut alla medhavda bocker. Far ga till Safeway och kopa en Marian Keyes-bok…
I eftermiddag åker vi till Rhodos. Och eftersom bra väder råkar vara det enda kriteriet just nu så ser ju verkligen prognosen inför resan bra ut.
Jag vet inte hur mycket jag kommer blogga under resan. Men om jag kan så lovar jag att dyka upp med en populärkulturell spaning om Grekland. Apropå det har Susanne Ljung tydligen skrivit en bok om sin kärlek till Grekland och förlaget utlovar nedslag i grekisk populärkultur.
αγαθό αντίο
Jag driver min man till vansinne genom att pratsjunga I’m just obsessed with hearing you say ”yes please Markus come to me” (som i High Drama med Laakso) hela tiden. Det är så snyggt med det finlandssvenska uttalet av Markus mitt i en låt som är på engelska.
(Och då är jag som bekant vanligtvis emot låtar sjungna på engelska när sångaren inte riktigt behärskar det. Se Ola Salo).
Kolla på videon till High Drama här.
Idag har jag inte riktigt haft inspiration till populärkulturella spaningar. Konstaterar bara att Allsång på Debaser igår var nästan lika rolig som förra gången.
På plus-sidan
Roligare gästartister den här gången, och två av dem sjöng Joy Division-låtar. Silverbullit gjorde ”Transmisson” och Lennart Jähkel (!) sjöng ”Love will tear us apart” som om han aldrig gjort annat.
Men jag har alltså helt missat att det ev. kommer att göras ett tioårsjubileumsavsnitt av This Life – den fina fina engelska serien om 20-nåntings som delade en lägenhet i London.
(Via Conan the Librarian ).
Popjunkiens bonusfakta: Conan skrev litegrann om var man sett skådisarna efteråt. Till hans lista ger jag er följande bonusfakta:
Carolina Gynning är i och för sig snygg hur hon än ser ut men jag tycker att hon klär extra väl i det nya bruna håret. Men det är ju otroligt töntigt att det skrivs artiklar om en simpel hårfärg (t ex här och här). Båda kvällstidningarna har skrivit om den nya frillan och i senaste Hänt Extra var Carolina också intervjuad (givetvis i en artikel med rubriken Brunetter har roligare)
Kan det vara så att nöjesreportrar själva inte färgar håret? För varför skulle annars sådant som vi andra gör hela tiden bli en relevant nyhet?
Magnolia är väl mest känd för att ”alla” säger att det är så kul att se Tom Cruise i en icke-tom-cruisig roll. Men det orkar jag inte blogga om, för vad är en Tom Cruise-roll egentligen?
Jag råkade i alla fall slå på teven precis när det var scenen då det regnar grodor från himlen. Minns att jag alltid undrat över varför – så om det är någon som vet/har en teori så får ni gärna dela med er. En googling ger bland annat det här alternativet.
Popjunkiens bonusfakta: regissören Paul Thomas Anderson väntar barn med min favvo snyggfräkniga Maya Rudolph i Saturday Night Live. Källa.
Jag skrev om sommarplågor för ett tag sedan. Jag har nu läst att det tydligen inte finns någon riktig sommarplåga i år eftersom ettan på P3:s Sommartoppen byts ut nästan hela tiden.
Men! Jag vet en låt som kan utropas till årets sommarplåga redan nu och den är verkligen en plåååga. ”Open door” med Bodies Without Organs. Den är hemsk hemsk hemsk och på jobbet ramlar vi nästan omkull av utmattning varje gång låten spelas på radion. Så arga blir vi.
Först tänkte jag skriva något dräpande om att nya Herbie-filmen heter ”Herbie: fulltankad”. Något i stil med varför-får-utländska-filmer-så-dåligt-översatta-namn-som-t ex-Miss-Secret-Agent-när-den-i-original-hette-Miss-Congeniality.
Men så gick jag in på den officiella hemsidan för filmen och såg att den heter ”Herbie: Fully Loaded” på engelska och då blir det svenska namnet plötsligt ganska ok.
Huvudrollen görs av Lindsay Lohan som ju förutom Britney Spears är några av de mest förekommande kändisar i bloggar just nu. Tycker man ser saker om henne överallt. Bloggar omLindsay vs Britney.
Erkänner att jag blev smickrad av Sigges massmejl (men han sa jag gillar verkligen Mitt liv som populärkultursjunkie…) så därför rusade jag direkt och reggade mig.
Jag fortsatte fundera på killarna i pullovrar i gårdagens inlägg och kom fram till att jag tycker att hela brat-trenden är väldigt sympatisk. Killarna i backslick hymlar liksom inte med vad de gillar och det fortsätter att gilla det de gillar i flera år utan uppehåll. Och verkar inte bry sig om att alla andra gillar just samma sak.
Så är det kanske inte i andra umgängen som man kan ytligt kan recensera/klassificera utifrån deras kläder, t ex popsnören från söder. Där råder ensamrätt på rätt look och outfitsen är en delikat kombination av något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Men ändå inspirerat av samma pågående trender/aktuella stilikoner.
Det händer att jag ringer mina vänner innan jag väljer outfit bara för att vi inte ska krocka med varandra rent lookmässigt. Ändå äter vi samma trender till frukost och är alla skyldiga inför modepolisen: 80-talsinspirerat elektroclash hösten 2002? Check. Sienna-boho-looken 2005 (i alla fall låtsades vi att vi var det)? Check.
Under samma period har bratsen fortsatt se ut på samma sätt eller i alla fall haft samma basutseende: bakåtslickat hår, rosa skjorta och lammullströja. Kotlettfrillan har väl varit inne i typ fyra år nu.
Bonus: läs de roliga förklaringarna av stilarna brat och indie hos Susning.
Med tanke på hur varmt det verkar vara på de gotländska uteställena just nu måste de här killarna ångrat sin outfit efter ett tag (högst upp på bilden).
Som jag gapat om denna eventuella resa till Santorini får jag skylla mig själv när sistaminutenresorna plötsligt är slut just de datumen som vi vill åka. Så i ren panik har vi nu köpt oss en resa till Rhodos med ospecificerat boende och åker på söndag. Jag som börjat planera för båtutflykter, hotellhoppande och den romantiska sightseeing som jag läst mig till händer i just Santorini. Men men, så länge vi får lite sol.
Så nu börjar vi om från ruta ett: Rhodos anyone?
Om man vill ha en cape kan man få den uppsydd hos Bo Skräddare . Fast jag tycker att cape är en onödig omskrivning av superhjälteklädesplagget framför alla: manteln. Jag skulle ha en reblogrön mantel om jag fick välja, i samma modell som den till vänster. Undrar om hatt och solbrillor ingår?
(Via Stationsvakt)
Lyssnar på ett sommarradioprogram på Radio Stockholm som heter Bling Bling. Och jag blir så stressad! Det verkar som att programledarna tror att ju snabbare och stressigt forcerande de pratar desto roligare blir programmet.
Och putslustigheten haglar. Man riktigt hör hur programledarna gör dubbeltumme upp samtidigt som de pratar – så käckt är hela upplägget.
(Men jag tänkte ändå fortsätta lyssna för efter tolv ska Fredrik Strage vara med och förklara begreppet ”bling bling”).
Ni kommenterar