Har du slagit ett emokid idag?

31 mars, 2008 Kl. 22:34 av Rebecca (admin) Kommentera

Hubert länkar till en fantastiskt intressant Wired-artikel om en otäck företeelse i Mexico: emo-bashing. Att ge stackars emoungdomar stryk för att de symboliserar t ex homosexualitet. Hoten har snabbt engagerat tusentals emo-kids att starta ett motstånd med demonstrationer och protester.

Även om de mexikanska emo-oroligheterna är rätt långt från de rosahåriga svenska medelklasstjejerna som cirkulerar kring Sergels torg är det intressant att konstatera att de estetiska valen upprör. För det är ju likadant hemma – så sent som i helgen diskuterade jag med en vän som tyckte att de saknar rötter och relevans.

Min kortfattade tes var då att emo-grejen upprör eftersom man vill att det ska vara punk men blir besviken när man inser att det är medelklass. Vilket faktiskt bekräftas i och med oroligheterna i Mexico – de främsta antagonisterna är punkare som där står för riktiga machoideal.

Läs också Daniel Hernandez.

Jens Lekman

31 mars, 2008 Kl. 13:56 av Rebecca (admin) 1 kommentar

Jag vet att man måste gilla Jens Lekman men jag tycker det låter som han har en bubbla i halsen när han sjunger. Om man plötsligt skrämde honom medan han sjöng skulle han tappa bubblan och sjunga med sin riktiga röst i några sekunder, för att sedan lägga sig till med bubbelrösten igen. Gissar jag.

Cashmere mafia

31 mars, 2008 Kl. 09:30 av Rebecca (admin) 3 kommentarer

Kanske är det förkylningen men en stund in i avsnitt två av Cashmere mafia, då den värsta ”meh, vilken Sex and the city-kopia” lagt sig, inser jag att jag tycker om serien. Det är oundvikligt att jämföra med SATC för att det handlar om fyra starka New York-tjejer som har relationsproblem och snygga garderober (ibland, Lucy Lius karaktär har förskräckliga tantsaker på sig här och där). Många biroller spelas av skådisar som var med i Sex and the city och till och med musiken är likadan på sina håll: glättig och käck som påminner både om SATC-introt och om dragsspelstangon som ackompanjerade Carrie i Paris i sista säsongen.

Så: likt Sex and the city? Ja. Men i Cashmere mafia-versionen är allt i lite äldre och mer allvarlig tappning, några är gifta och har halvstora barn, karriärerna lite mer högtflygande och relationerna lite mer ingående. Jag har tidigare bloggat om det jag tycker var SATC problem – karaktärerna beskrevs som självständiga singlar fast de inte är det – men i Cashmere mafia tycker jag åtmistone Mia Mason förmedlar riktig målmedvetenhet och självständighet.

Vad är det jag gillar? Förutom coola skådespelarinsatser från t ex Miranda Otto som kritvit hotellmagnat med relationsmässiga mindervärdeskomplex eller något hispiga men vassa Frances O’Connor (med världens finaste uppåtmungipor) tror jag att det handlar om verklighetsflykt och inspiration. För efter varje avsnitt känner jag att jag vill:

1) Bära skyhöga klackar
2) Åka till New York
3) Dricka vin

Synd då att det bara verkar bli totalt sju avsnitt av serien, pga författarstrejken och tuff konkurrens i Lipstick jungle bland annat. Men av ovanstående tre punkter tänker jag lösa åtminstone bara… allihop inom en snar framtid!

Cashmere mafia börjar på TV3 idag kl 21.00.

Äsch, lilla jag?

30 mars, 2008 Kl. 22:21 av Rebecca (admin) Kommentera

Jag har bloggat i fyra år men blir exakt lika glad varje gång jag får glada tillrop och någon finner det mödan värt att läsa det jag skriver och länka hit. Nu senast roliga Bloggkommentatorerna (som bara skulle VETA hur djupt schlagerengagerad jag är egentligen…). Det går inte att kommentera hos dem så jag skriver det här i stället: tack. Jag blir jätteglad!

I samma andetag vill jag lovebomba alla som läser och kommenterar här. Jag har inte hunnit svara er på sistone men jag vill särskilt skänka varsitt super-S till Jenny som kom på The Pinks som ju ÄR det första svenska pojkbandet enligt modern definition, och Henriok som lärde mig vad JFGI betyder.

Lagen om alltings

29 mars, 2008 Kl. 19:54 av Rebecca (admin) Kommentera

Som om inte två veckors förkylning vore nog – i natt vaknade jag med ont i örat. Men så att vad skönt det ska bli med lite öroninflammation nu då.

Jag som hade hoppats på friskhet, styrka och löjligt höga klackar som skulle frakta mig till The Kills-spelningen på Debaser ikväll. I stället sitter jag i mysbrallor och bloggar med en hand eftersom nätverkssladdjäveln (fråga inte) åker ur annars.

Inte på topp nej.

Lite varan, lite scenario

28 mars, 2008 Kl. 09:30 av Rebecca (admin) 1 kommentar

Jag blir lite illa till mods av reklamfilmen som går med två killar från Varanteatern. Det är för en bank (Skandiabanken?) och de är så skånskt, medelålders, polotröjebeklätt tråkiga att jag vill ringa min egen bank och avsluta samtliga konton och förvara pengarna i madrassen från och med nu.

Tänkte glätta upp inlägget med att posta ett gammalt varan-tv-klipp men nej, det kändes inte heller särskilt kul längre. Tänk att det var så himla kul då?! Den enda sketch jag med glädje citerar nu är den där de gör årets kock som får en blackout och lägger bajs i maten i slutspurten innan maten måste vara klar. Haha, fortfarande roligt.

Av det som gamla varan-medlemmar gör nuförtiden är Linneas Videdagbok (Teater Scenario) bäst tycker jag. Så genialt bra in i minsta detalj (brorsans rum, Linneas teckningar, moderat-kommentarerna till mamman etc etc).

A fine frenzy – Come on, come out

27 mars, 2008 Kl. 23:46 av Rebecca (admin) 3 kommentarer

Vet inte vad jag är mest kär i: håret eller den starksvaga rösten. Håret. Starksvagröst. Hår? Starksvag röst?

Myspace.

Aftonbladet kultur

27 mars, 2008 Kl. 21:10 av Rebecca (admin) Kommentera

Spännande att popkulturpinglan Karin Magnusson blir kulturchef på Aftonbladet. För det måste väl tyda på att de ska väcka liv i Sveriges tråkigaste tidningssidor? Aftonbladet Kultur är så fruktansvärt ful och tråkig idag – eller är det bara jag som hellre läser de små fyrkantiga annonserna för grus eller någon kulturhappening i Bollnäs än att ta del av sidans faktiska texter? Så mörk, kompakt och dyster. De där små notiserna i överkant är helt hopplösa.

Fast de har ju Stenmark förstås.

Läs mer hos Svd, DN och en massa bloggar.

Man blir som man umgås (på nätet)

27 mars, 2008 Kl. 21:00 av Rebecca (admin) 2 kommentarer

Kanske är det för att jag läser dem med glädje och tror mig ha samma referensramar men precis som saom och Stationsvakt blir jag en ”rastlös populärkultursknarkare” i Kulturradions kulturtypstest. Det jag reagerar starkast emot är det där med Kulturvetarlinjen, långt ifrån mig tycker jag. Ytlig är jag däremot, and I’m proud!

”Helgerna ägnar du åt att ladda ned kompletta säsonger av Entourage och på nätterna drömmer du om McDreamy. Du har förmodligen gått Kulturvetarlinjen men vill börja tjäna pengar och hoppas på jobb på något produktionsbolag. Du är lite ytlig men ditt hjärta är gott och du är en uppskattad kollega och middagsgäst.”

(eller så handlar det helt enkelt om att testet anger för snäva genrer)

Män är från Apocalypse now

27 mars, 2008 Kl. 13:56 av Rebecca (admin) 1 kommentar

Jag är jättesen med att länka till den här krönikan men oj vad briljant uttryckt av Fredrik Strage när han säger att män är från ”Apocalypse now”, kvinnor är från ”Dirty dancing”. En historia som upprepar sig ständigt – i min favvo How I met your mother är tvistefilmen Field of dreams som killarna älskar och som tjejerna inte fattar alls.

Personligen har jag alltid tyckt att ”nobody puts baby in a corner” är en rätt töntig replik men jag är inte desto mindre ett fan av filmen i sig. ”I carried a watermelon” är bättre. Fler Dirty Dancing-citat här.

Amster och Malmqvist svarar på frågor

27 mars, 2008 Kl. 11:33 av Rebecca (admin) 1 kommentar

I Svenska dagbladet finns två frågekolumner om nöje, en om tv dit man kan mejla frågor som ”när kommer den och den serien tillbaka i Kanal 5″ och en om musik där man kan få veta vilken trummis som spelade med det bandet på den plattan. Svarar gör veteranerna Harry Amster och Stefan Malmqvist.

Precis som med sexspalter som har bäst före datum (som jag bloggat om här) tycker jag att det finns något direkt kontraproduktivt med en frågespalt om nöje. I gårdagens tidning frågade signaturen Filmvetaren om det är sant att Trent Reznor spelat i en film tillsammans med Michael J Fox. Stefan Malmqvist kunde då berätta att jo, så är det och Joan Jett var förresten med i samma film.

Om man nu är filmintresserad och uppenbarligen har tillgång till mejl och/eller svd.se – borde man då inte ha IMDB som självklar husgud? Eller åtminstone försökt googla sig fram till svaret? Att mejla in sin fråga och vänta på svar känns ju så ”ge mig, ge mig” att man svimmar.

Det finns två tänkbara förklaringar:

1) Kolumnen fördummar tidningens läsare. ”Jag mejlar och frågar Amster om Desperate housewives så slipper jag nöta på fingrarna i onödan”. Vänta nu, om du skriver ett mejl så har du ju använt fingrarna jättemycket mer än om du googlat två, tre ord.

2) Kolumnens läsare är redan dumma. Eller åtmistone lata och oföretagsamma. Jag ser precis samma mönster här i bloggen i bland (obs! sällan!) när jag får mejl och kommentarer som säger saker som ”kan du mejla mig mer info om den och den”. Fast jag är ung vill jag svara: har du hört talas om ett uppslagsverk?! Alternativt: googla!

I fallet ”när kommer nästa säsong av serien X” tycker jag dock att Harry Amster fyller en funktion genom att vara en förlängd arm till tittarservice/pressavdelningarna på kanalerna. Ni som någon gång försökt ringa en tv-kanal vet vad jag pratar om – vissa kanalers tittarservice brukar ha telefontid mellan 13.30 och 14.00 på onsdagar jämna veckor.

Det händer att jag i min bloggresearch försöker få tag på extra information. Lättast att kontakta och mest lyhörda är SVT och TV4, sämst är TV3 (ni vet kanalen med hemsidan som gud glömde). Nu noterar jag att de börjat blogga, rätt roligt dessutom, ska bli intressant att följa!

Däckad

26 mars, 2008 Kl. 18:02 av Rebecca (admin) Kommentera

Det var längesen jag var så här totalförkyld att jag inte kunnat gå till jobbet på flera dagar, eller ens jobba hemma. Jag orkar inte läsa böcker, bara ligga raklång i en soffa och tycka synd om mig själv. Jag är inne på tredje sjukdagen och hoppas, hoppas kunna jobba i morgon. För i längden är det trist och stressande att vara så här inomhusbunden samtidigt som man vet att mejlboxen tickar iväg.

Men det här skulle handla om sjuksysslor. Förr i tiden när man var hemma sjuk kunde man förlita sig på lite härlig trash-tv, eller åtminstone Melrose Place. Idag: inget. Då lovar jag att jag till och med försökt titta på Montel Williams men usch och fy, maken till trist slötittarprogram har sällan skådats. Och pga sport utgår till och med Top Model ikväll.

Vanligtvis brukar jag kolla åttiotalsfilm men efter en overload i form av Pretty in pink och Some kind of wonderful var jag tvungen att ordna njutningsbara tv-moment på annat håll. Så: igår hela HIMYM säsong tre (inkl Britney-avsnittet till slut), idag de få Cashmere mafia som finns. Ikväll ska jag hyra film tror jag.

Vad gör ni när ni är sjuka?

Britney gästar HIMYM

25 mars, 2008 Kl. 18:29 av Rebecca (admin) 1 kommentar

Igår sändes det första How I met your mother-avsnittet där Britney Spears gästspelar. Jag har ägnat min sjukdag åt att kolla ikapp hela säsong tre minus avsnitt elva så för mig är Britney-avsnitten vältajmade.

Av de olika trailersarna att döma är hon inte så bra på att spela, drar ett Facebook-skämt och lyckas så klart intressera Barney med en gång. Här är en.

”Du ser stark ut idag”

25 mars, 2008 Kl. 09:20 av Rebecca (admin) 4 kommentarer

Jag är helt däckad i en klassisk mansförkylning. Därför kommer nu ett inlägg med snytanknytning.

Vintertid har jag alltid en caféservett i fickan, redo att snyta järnet när så behövs. De är oftast från någon av följande ställen: Pressbyrån, 7Eleven, Wayne’s coffee eller McDonalds. I helgen noterade jag för första gången detta peppmeddelande på Pressbyråns servett. Jag kände mig verkligen träffad eftersom jag var så febrig och svag. Tack Pressbyrån!

Bästa bandnamnet någonsin!

22 mars, 2008 Kl. 17:43 av Rebecca (admin) 3 kommentarer

Just nu känner jag att ingenting någonsin kan toppa ett bandnamn som ”Get cape. Wear cape. Fly”

Lyssna här.

Uppdaterat: precis när jag fått in bandet på min radar läser jag att de ska spela på Hultsfred (som har så ofattbart tråkig lineup hittills).

Svenska pojkband?

21 mars, 2008 Kl. 21:30 av Rebecca (admin) 7 kommentarer

Min kollega sms:ar och ber oraklet om hjälp. Hon skickar i sin tur frågan vidare till sina fina läsare: vilka svenska pojkband har funnits innan EMD? Mitt bidrag är det första enligt nittiotalsmallen: Consoul. Minns ni? Med Tobias Kagelind i spetsen. En av de forna medlemmarna (som jag inte vet namnet på) var den som var på löpet för knarkbrott i Västerås häromsistens, om jag fattat det rätt.

I övrigt kommer jag knappt på några. Herreys, GES och… Triad?

Här är kriteriet för ett pojkband enligt Wikipedia:
”Seen as important to a ”boy band” group’s commercial success is the group’s image, carefully controlled by managing all aspects of the group’s dress, promotional materials (which are frequently supplied to teen magazines), and music videos. Typically, each member of the group will have some distinguishing feature and be portrayed as having a particular personality stereotype, such as ”the baby,” ”the bad boy,” or ”the nice boy.” While managing the portrayal of popular musicians is as old as popular music, the particular pigeonholing of band members is a defining characteristic of boy and girl bands.

In most cases, their music is written, arranged and produced by a producer who works with the band at all times and controls the group’s sound – if necessary, to the point of hiring session singers to record guide vocals for each member of the group to sing individually if the members cannot harmonize well together.

A typical boy band performance features elaborately choreographed dancing, with the members taking turns singing and/or rapping . Boy bands generally do not compose or produce their own material, unless the members lobby hard enough for creative control (e.g. The Monkees and ‘N Sync).

The key factor of a boy band is being trendy. This means that the band conforms to the most recent fashion and musical trends in the popular music scene.”

Jag är så peppad inför i morgon

21 mars, 2008 Kl. 20:18 av Rebecca (admin) Kommentera

Ni måste komma dit!

Debaser 20-03. På scen The Horror The Horror och Lukestar. Vid skivspelaren: yours truly.

Ni MÅSTE läsa

20 mars, 2008 Kl. 11:36 av Rebecca (admin) 3 kommentarer

Alla måste läsa ~~mejlväxlingen~~ mejlmonologen mellan Billy Butt och Redaktörn. Så otroligt mycket ilska från ett håll (gissa vilket) och smart saklighet från ett annat. Jag fnissade järnet hela texten igenom.

”Jag åker i väg och slänger returpapper.”

En lång dag med Billy Butt.

Angel – Colin Nutley

20 mars, 2008 Kl. 11:08 av Rebecca (admin) 5 kommentarer

Det är en festvecka för mänskligheten nu när Angel slutligen går upp på biograferna och recensenterna slår knutar på sig själv för att ge oss den elakaste recensionen. Det började i vintras då Andres Lokko dissekerade trailern och når alltså sin kulmen den här veckan. Här hittar ni Lokko-texten och kärnan i texten är denna:

”Att försöka göra en fiktiv film i rockmiljö är det dokumenterat svåraste en vuxen människa kan företa sig. Att göra en fiktiv film i svensk rockmiljö är snäppet värre. Så många har försökt, lika många har misslyckats.”

”Rock år 2008 är Rolf Lassgårds page som blåser över ansiktet till ett grimaserande pensionsgnissel löst baserat på Janne Bark.”

En av de roligare texterna i veckan har Caroline Hainer skrivit på sin blogg, själva recensionen (en plutt) i City var lite mjäkigare tyckte jag. Dagen då allting svartnade (lite onödigt att recca Lassgårds kropp dock).

Karoline Eriksson var spot on när hon beskrev Angel som någonstans mellan Louise Hoffsten och Sanne Salomonsen (tror jag i alla fall, jag har inte sett filmen).

En etta även i DN där Helena Lindblad levererar en mycket saklig genomgång om varför.

Mats Bråstedt på Expressen är lika bedrövad han.

Men nere i söder är man lite mer optimistisk – Sydsvenskan ger en tvåa.

Sen tycker jag det är konstigt att skådespelarna och regissören går igenom det sedvanliga intervjutåget i medierna utan att ställas till svars eller åtminstone få frågan ”hur känns det att filmen fått så svalt mottagande?” och ”vilken värld lever ni i egentligen?”. Den sistnämnda frågan är den första jag hade ställt om jag fått göra den här intervjun till exempel, eller den här. Antar att det ligger i komplexiteten med Svensk Film. Det räcker att det är närproducerat, i övrigt ställs inga som helst krav på kvalitet.

Ni vill se trailern igen? Varsågoda!

Sölig

19 mars, 2008 Kl. 17:43 av Rebecca (admin) 3 kommentarer

Som ljuv musik i mina Eskilstuna-öron (ögon, eh?). Även om nyheten i sig rör ett mord och är makaber älskar jag ordvalet i rubriken. ”Sölig polis…”. SÖLIG!! Tror inte det finns ett vackrare ord, faktiskt.

(Svenska Dagbladet i morse).

Popjunkien