Cashmere mafia

Kanske är det förkylningen men en stund in i avsnitt tvÃ¥ av Cashmere mafia, dÃ¥ den värsta ”meh, vilken Sex and the city-kopia” lagt sig, inser jag att jag tycker om serien. Det är oundvikligt att jämföra med SATC för att det handlar om fyra starka New York-tjejer som har relationsproblem och snygga garderober (ibland, Lucy Lius karaktär har förskräckliga tantsaker pÃ¥ sig här och där). MÃ¥nga biroller spelas av skÃ¥disar som var med i Sex and the city och till och med musiken är likadan pÃ¥ sina hÃ¥ll: glättig och käck som pÃ¥minner bÃ¥de om SATC-introt och om dragsspelstangon som ackompanjerade Carrie i Paris i sista säsongen.

SÃ¥: likt Sex and the city? Ja. Men i Cashmere mafia-versionen är allt i lite äldre och mer allvarlig tappning, nÃ¥gra är gifta och har halvstora barn, karriärerna lite mer högtflygande och relationerna lite mer ingÃ¥ende. Jag har tidigare bloggat om det jag tycker var SATC problem – karaktärerna beskrevs som självständiga singlar fast de inte är det – men i Cashmere mafia tycker jag Ã¥tmistone Mia Mason förmedlar riktig mÃ¥lmedvetenhet och självständighet.

Vad är det jag gillar? Förutom coola skÃ¥despelarinsatser frÃ¥n t ex Miranda Otto som kritvit hotellmagnat med relationsmässiga mindervärdeskomplex eller nÃ¥got hispiga men vassa Frances O’Connor (med världens finaste uppÃ¥tmungipor) tror jag att det handlar om verklighetsflykt och inspiration. För efter varje avsnitt känner jag att jag vill:

1) Bära skyhöga klackar
2) Ã…ka till New York
3) Dricka vin

Synd dÃ¥ att det bara verkar bli totalt sju avsnitt av serien, pga författarstrejken och tuff konkurrens i Lipstick jungle bland annat. Men av ovanstÃ¥ende tre punkter tänker jag lösa Ã¥tminstone bara… allihop inom en snar framtid!

Cashmere mafia börjar på TV3 idag kl 21.00.

Dela: