Popjunkien

Media om tsunamin

Idag, ett år efter flodvågen i Asien, tipsar jag om följande intressanta läsning. Krisberedskapsmyndighetens rapport om mediebevakningen av katastrofen. Dunderintressant att läsa minut-för-minut-rapporten om hur snabbt och engagerat media agerade. Mediejunkie som jag är tycker jag det är intressant att höra hur redakti0nerna bemannades osv. Men samtidigt vill jag veta mer – vad tjänade t ex kvällspressen på sina braskande nyheter under den intensiva perioden (och idag med sina ett år senare-bilagor?). Hur annorlunda bemannas redaktionerna idag under ”lågsäsong”?

Ladda ner den här (PDF). Börja på sidan 30.

(Via Politikerbloggen).

 

2 st juljunk

  1. Att vistas i föräldrahemmet är en officiell läsfest. Under julen har man tid att gå igenom hela höstens utbud av veckotidningar. Och det är många saker som jag reagerar på när jag läser dem men den främsta är följande: jag orkar inte med ännu ett ”undercoverreportage” med syfte att avslöja om blondiner har roligare eller inte. Nu senast var det i Allas Veckotidning, men följande reportage har jag under tio års tid läst i alla, och jag menar alla, lifestyletidningar för tjejer.

    Plotten är enkel: en rödhårig/brunhårig reporter ger sig ut på krogen iförd en blond peruk. I ett reportage som är en, två, tre sidor långt ska hon sedan ”avslöja” hur annorlunda man behandlas när man har blont hår. Men grejen är ju att personerna aldrig ser blonda ut på bilderna. Det SYNS ju att de bär en syntetperuk och jag slår vad om att personerna som jobbar i baren tittar på varandra och säger ”nej, inte ett undersökande damtidningsreportage till!” innan de vackert spelar med och flirtar lite extra baraföratt den stackars reportern ska få sina egna fördomar bekräftade. Jag förutspår nästa undersökande trend: ”har man roligare på krogen om man går dit iklädd peruk?”

  2. (Läs mer…)

 

Två st lika som bär

1) Anna-Lena Brundin och Mona Sahlin.

Såg den förstnämnda på teve igår och trodde på allvar att det var sosseministern som påbörjat en karriär som ståuppare. Anledningen till deras likhet är enkel: ögonsminket. Hårdmålad svart kajal runt hela ögat och så kakmascara ovanpå det. Kakmascaran betyder nog lika mycket för 50-talisterna som läppglanset för 80-talisterna.

2) Anders Nylund och Johannes Carlström.

(Den förste väderpresentatör på TV4, den andre inredare i Sambo på TV4+).

Här har vi en klockren soundalike. Fastän det skiljer rätt många år mellan de båda herrarna avslöjar Anders röstläge och dialekt redan nu hur Johannes kommer låta när han närmar sig 60. Dialekten låter stundtals som den gud glömde (som man pratar i Sundsvall) men en googling visar att åtminstone Johannes bara är från Bollnäs.

 

Stureplansprofil dricker mjölk

En obegriplig reklam är den för Miele. Ni vet den där Stureplansprofilen Kristoffer Ahlbom äter croissanter och dricker mjölk bakom en espressomaskin och ett kylskåp i borstat stål. Liksom DRICKER MJÖLK.

Det är tydligt att Miele vill att Ahlbom ska signalera lyx och trendighet men borde han i så fall inte 1) ha en annan jacka än en motorcykeldito 2) ha ett vuxnare ansikte och 3) dricka något annat än mjölk?

Enligt reklamen för espressomaskinen tycker Ahlbom själv att ”Mitt jobb handlar om att skapa en känsla av exklusivitet och kvalitet. Det finns inte utrymme för kompromisser. Jag vill ha känslan av maximal kvalitet i hela min tillvaro”.

 

Men åh

  • Undrar om samma fråga (den sista intervjufrågan här) hade ställts till en seriös manlig artist som kämpar med ekonomin?
  • Juryn till politikrealityn Toppkandidaterna är klar och jag reagerar på vinklingen av densamma i media. SvD presenterar Dominika Peczynski enbart som ”PR-konsult” medan Hanna Zetterberg inte bara är mediestrateg utan även tidigare känd som Ronja. Borde inte jobbigt högljudda Dominika tillskrivas sin ”karriär” som tidigare medlem i Army of lovers? Nu framstår hon ju som långt mer seriös än hon är i sammanhanget. Hanna är väl dessutom gammal politiker? (Nu ser jag att webbversionen anger Dominika som artist också, men i papperstidningen fanns en kortare egenproducerad notis om detta).
 

Jag VILL verkligen ha mer jul

Kicki konstaterade att man knappt hört någon julmusik än i år och det stämmer ju: trots att vi har reklamradion igång på kontoret har jag inte hört ”Mer jul” med Adolphson och Falk en enda gång i år. Detta den 21 december!

Sen gick vi i och för sig på Marit Bergmans julshow och fick lite mer jullåtar än vi hoppats på, men jag kan inte påstå att det nog stillade mitt längt. Jag måste ha rätt dos ”Mer jul” och ”O helga natt” med Bruno Wintzell på LP varje år så nu oroar jag mig verkligen för julobalans om inget händer pronto.

 

Tjockedrama i Outsiders

Har skrivit lite om den fejkade dramatiken i Outsiders förut. I senaste avsnittet var det dags igen.

En rätt ung kille hade gått ner jättemycket i vikt, nästan 100 kg. Jätteduktigt gjort av honom och jätteroligt att det lyckades. Men. I programmet skulle han träffa en gammal kompis för första gången på flera år och för första gången sedan han blivit smal. Den allvarliga speakerrösten (ständigt dessa speakers) spekulerade i om kompisen skulle känna igen honom eller inte. Ett tag lät det som att hon skulle börja gråta av spänning: kommer kompisen att känna igeeeeen honom?

Killen själv funderade också över detta men inte lika intensivt som speakern. Typ ”han kanske känner igen mig på ansiktet och ögonen ändå”. De hade stämt träff på ett Wayne’s i Skåne någonstans och det var ca 20 personer i lokalen. Killen satt vid ett bord och väntade med kepsen neddragen över ansiktet. Kompisen kommer in på caféet och går RAKT FRAM till honom. Han kände med andra ord igen den tidigare tjocka vännen direkt.

Samma sak när två tjejer skulle ”luras” på krogen genom att byta drag-manér. Två tjejer som i vanliga fall dragar som kille resp tjej skulle alltså byta roller (rätta mig om jag har fel – jag såg inte hela inslaget). Dramatisk speakerröst: ska [glömt namn] och [glömt namn] lyckas lura i folk på restaurangen att de egentligen är kille/tjej?

Eh, nej. Alla genomskådade dem direkt, kanske eftersom ”killen” sjöng karaoke med sopranröst, jag vet inte.

 

Kommunens högsta telefonräkning, del två

Alltså den där sambon till sexringaren i Sundbyberg… Han verkar ha ringt hela världen sedan 1997.

(Skrattretande uppenbart vem som är den skyldige i sammanhanget. Det måste väl alla förutom den anklagade själv förstå?)

 

Fragglarna revisited

Trots att jag skrev inlägget om Fragglarna i juli så är det fortfarande en rätt välbesökt tråd. Carin, Elin och Jennie har alla tipsat om att programmet faktiskt repriseras på Barnkanalen just nu! Hoppas det är så även nästa vecka när jag har SEMESTER.

 

SATIR-fars

Ett tag hette det åtminstone skrattfars. Men på torsdag ska TV4 visa en satirfars. En fars är en fars är en fars.

 

Astorias nya logga

Astorias logga är så snygg och cool att jag vill äta upp den. Och när jag tuggat klart och svalt ska jag le lyckligt medan loggan smälter i min mage. Sen ska jag bli ledsen för att loggan inte längre finns.

(Här är loggan tyvärr inte lika snygg som den är i print. Då är den vackert reblogrön).

Och när jag ändå är inne och surfar på Astorias filmer kan jag säga att jag längtar lite efter Me and you and everyone we know och Walk the line.

 

I love X-mas

Jag är verkligen en sucker för den kommersiella julen och följande två julrelaterade saker tycker jag allra allra bäst om just nu:

  1. All tacky reklam med jultema på teve. Ni vet bjällror, snöfall, tomtar. I love it! Särskilt bra är Coca-Cola-reklamen som gått i hundra år. Körerna är så progressiva, barnen så törstiga och tomten så mysig. Bäst förr i tiden var reklamen från Forbo Forshaga. När de önskade god jul i TV4 första åren visste man att julen var kommen på riktigt – tevereklam liksom.
  2. Att alla butiker har öppet extra länge. I morgon kan man liksom handla på Gallerian en hel timme extra. Och Åhléns i city har öppet till 22.00! Har nog inte tänkt köpa julklappar lika mycket som att shoppa till mig själv på tider som passar lite bättre än de extremt kristliga 10-19.
 

Oh kleine Vampir ich liebe dich

(Tidigare publicerad på annan plats 2004-11-22 . Länkar har uppdaterats).

I andra forum har jag berättat om olika crushes jag haft på kända killar genom åren, t ex Joakim Thåström, Isak i Dårfinkar och Dönickar och så Den lille vampyren. Minns ni honom? Ett teveprogram som gick i mitten av 80-talet och jag tror att den handlade om en vampyrpojke som bodde grannar med några kids och så hände saker som de vuxna inte visste om/fattade.

Jag hade så ont i magen varje gång jag såg programmet, inte visste jag att det var så kärlek kändes. Jag hade världens crush på den lille kis som spelade barnvampyr. Jag har tidigare gjort några googleförsök att hitta mer information om serien men utan resultat. Det enda som kommer upp är någon amerikansk tecknad film från 2000. Men, idag serni, idag hittade jag honom! Inklusive bilder!

Och jag har bara Sällskapsresan att tacka för hjälpen. J har köpt Sällskapsresanboxen (på riktigt!) och just nu sitter vi framför den första filmen där Staffan Ling har en liten roll. ”Vad var det Staffan Ling var med i för program?” undrade J och jag googlade fram svaret: Femettan. Detta via en underbar sida som listar olika teveprogram som visats genom åren. Långa långa listor för varje år. Kolla här.

Jag kommer med glädje att återvända till den sajten men tills vidare väljer jag att presentera mitt vampyrfynd: år 1988 kom då serien till Sverige och tack vare den informationen tog jag mig via några enkla googleknep vidare in i cyberspace. Här är han, Rüdiger, håll till godo!

 

Pia Persson på mingel?

Nyss hemkommen från Resumébar med fint ungänge i Li-Lo och Frillo. Fredrik Strage var rolig och förvånansvärt snabb i svaren och alla som stod runtomkring mig i publiken gjorde Viggo Cavling-imitationer (han har verkligen en osannolik dialekt och ett sjungande uttal). En känd teveman kom förbi och avslöjade att den trio som gör bäst Viggo-imitationer är två tankesmedjekillar och så Claes de Faire. (Fattas bara annat).

Den senaste tidens explosion i vimmelfoton verkar ha givit intryck på mig – jag var den enda av oss tre i sällskap som svarade jakande att visst kunde vi vara med på vimmelbild. Men jag var inte snabb nog att kalla mig Claire Wikholm den här gången heller (sanningen är att jag inte skulle våga, jag är alldeles för rädd för repressalier). Jag stavade så snällt mitt krångliga efternamn men ljudade snabbt ett ”Pia Persson” i hopp om att fotografen skulle missuppfatta mig.

 

2 år som blogger

Idag är det två år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Det handlade om en trasig vinterkappa som jag ville laga, något jag så klart aldrig gjorde sen. Ganska snart började bloggen handla om saker i popjunkiesfären: Robinson-Vincent, Sex and the city och vad vet jag… Interpol? Hursomhelst är resten historia – för ett år sedan flyttade jag till den här domänen (och den gamla verkar ha gått vidare till nya äventyr…) OBS! De nya äventyren är inte jobb-safe.

Jag har tänkt i ett år att jag ska lägga ut några gamla texter här. Får se om jag hinner det på den här sidan jul bara.

 

Baby we were born to run

Oj, jag hade helt missat det här! Springsteen-kväll på TV4 ikväll.

Tipsar igenom det grymma klippet från konserten på Hammersmith Odeon 1975 (som fyran alltså visar ikväll).

 

”My head’s getting bigger, squarer”

Det går ett rykte hemma hos mig som säger att Conan O’Brien är med i White Stripes senaste video. Och mycket riktigt – kolla här (The Denial Twist).

Som vanligt vackra färger och konstiga sammanhang i syskonen Whites videos. Varje musikfilm med dem är som ett litet konstverk. Men på riktigt: vad har O’Brien där att göra egentligen? Misstänker att samarbetet kommer sig av den temavecka som White Stripes gjorde hos O’Brien för ett tag sedan.

 

”Let there be light”

Imorgon är det SATC-maraton på TV3. Jag kan omöjligt rangordna vilka avsnitt jag gillar bäst så jag har inte varit med och röstat. Spontant känner jag just nu för att se det här avsnittet men det vore minst lika kul att se något tidigt avsnitt.

Men jag kan inte förstååå att jazzkillen fick vara med i omröstningen om vem som är den bästa Carrie-killen. Han är ju på riktigt den sämste karaktären någonsin i serien (typ: vi skapar en jazzkille och låter honom göra jazzreferenser hela tiden. T ex när de lagar mat och har sex. Han kanske kan improvisera en jazzig melodi när de kysser varandra? Precis som jazzmusiker eh… gör).

Dessutom är hans och Carries relation så flyktig att t o m killen som bor hos sina föräldrar och ritar serier skulle platsa bättre.

 

Note to self: dags att gå hem

Ska snaaart gå hem men kan inte låta bli att notera att Expressens nöjessidor toppar med den angelägna nyheten om Tyra Banks första kyss.

Samtidigt som Aftonbladet.se förkunnar att Jennifer Aniston bränt sin brudklänning . Fast kolla vad Jennifer själv säger strax bredvid.

 

Donna Martin graduates!

Åh. Det finns en t-shirt baserat på en av de mest minnesvärda scenerna i Beverly Hills 90210. Den där Donna har druckit sprit på balen och hotas av avstängning. Hela skolan demonstrerar till Donnas fördel. Men det hade varit mycket roligare om personerna på tröjtrycket föreställde karaktärer ur Bevvan.

Köp den här.

Hittat via alltid mysiga Hanna.