Nej, jag tycker inte att det finns en tydlig koppling. Därför tycker jag Lions senaste annons är ganska fel ute med rubriken:

”Vi vet inte så mycket om Idol, Paradise Hotel och Big Brother. Men desto mer om vad en toalett kan betyda på ett pojkhem i Viljandi”.

Och sedan inledningen av annonsen:

”Vad är viktigast: Att se nittonde avsnittet av senaste dokusåpan i TV eller att se två ögon som ler för första gången på veckor, i verkligheten.”

Jag förstår vart de vill komma – dagens ungdom är lat och tittar för mycket teve. Samma lata ungdom skulle kunna lägga tevetiden på att hjälpa människor i nöd.

Men: jag tycker inte att det handlar om samma typ av tid. Jag tror inte att den genomsnittlige dokusåpatittaren har sämre koll på fattigdom och uselhet i världen än någon annan. Dokusåpatittaren kanske till och med tillhör en kategori som har ett större engagemang än någon annan. Jag misstänker att det inte finns någon statistik i ämnet så jag bara spekulerar, jag vet inte. Vad jag däremot tycker mig veta är att hela annonsen andas det vanliga ”näe, jag tittar inte så mycket på teve, det är mest skräp nuförtiden” dvs det underförstådda föraktet gentemot lättare underhållning som personifieras extra mycket hos något äldre generationer.

För varför skulle det vara sämre att vara insatt i vem som deltar i Big Brother än att veta namnet på alla kuskar, hästar och bästa-tider i kvällens Dagens Dubbel? Lär ju vara många många fler som lägger all sin extratid (och en massa pengar som kunde gå till insamlingsbössor!) på trav än de som tittar på någon enkel dokusåpa.

Men det skulle nog inte vara lika självklart att skriva samma typ av annons på tema travsport.

”Vi vet inte så mycket om V75, Dagens Dubbel eller Stig H. Men desto mer om vad en toalett kan betyda på ett pojkhem i Viljandi”.

Se annonsen här (PDF). Sidan tre.

Jag tycker att pappas röst i Comhem-reklamen låter som om den gjordes av David Dencik.

En reklamfilm förd Ford aktualiserar en sak jag tänkt skriva om i säkert ett år. En brud lämnar sin blivande man vid altaret för att provköra en bil. Innan detta händer mässar prästen något i stil med ”Lina Olsson, tager du denna Göran Sunesson till din äkta man?”.

Ett högaktuellt exempel på det inlägg jag skissat mentalt på ett tag nu: fiktiva namn är alltid konstiga. För i böcker, filmer, reklam mm heter folk alltid något lite för konstlat. Medan majoriteten av oss vanliga dödliga har vanliga son-efternamn (Johansson, Andersson, Karlsson) har många fiktiva karaktärer ovanliga son-namn (Sunesson, Martinusson). Och medan karaktärer i vanliga livet har förnamn som Emma och Fredrik heter den lite menat snygge brudgummen i sagda reklamfilm Göran fast han bara är ca 30 år gammal. ”Lina Olsson” är i sig inte ovanligt men i kombination med killen hon ska gifta sig med blir det bara stereotypt.

Ta t ex Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon. Enligt SCB:s namnsök finns det bara 55 personer som stavar som journalisten som löser mordgåtor medan nästan 37 000 pers stavar med dubbel-S. Så klart ett stilistiskt grepp av Liza för att man som läsare ska lägga just Annikas namn på minnet (och det har jag ju uppenbarligen gjort). Men ändå konstlat, eller hur?

Kanske kan min reflektion bero på att jag är uppvuxen med ett vanligt son-namn. Men överallt heter fiktiva karaktärer lite krångliga namn och med efternamn som är skapade av två brokiga led. En grupp klasskompisar i en bok kan därför presenteras som Luciana Bergbohm, Frank Stjärnström, Malou Stångnell osv i stället för de namn som verkliga klasskompisar har/har haft. Vad är det för fel på Anna Andersson, Johan Nilsson och Sara Karlsson liksom?

Och där snubblade jag in på ännu en tanke på samma tema. Fiktiva namn är per definition ursvenska. Göran Sunesson i reklamfilmen för Ford hade inte kunnat heta Ahmed eller Alasdair. Men det får jag nästan återkomma till, för om jag inte publicerar det här inlägget nu kommer det aldrig bli av.

(Jag önskar jag kunde komma på fler verkliga exempel från någon bok men det står still just nu. Har ni några förslag?)