Läser en intervju med Gene Simmons i Now (apropå att han i engelsk teve nu leder ett program som heter Rock School där några strika klassiskt skolade musikelever ska få lära sig rock n roll). Och hela intervjun genomsyras av en vidrig sexism. Först höhö-konstaterar han att det inte är sant att han legat med
AlltsÃ¥. Dan Ekborg i Parlamentet är ju ett skämt. Skrika högt = inte automatiskt rolig. Samma sak gäller gaphalsen Helge Skoog. PÃ¥minner mig om när Ekborg var intervjuad i Expressens söndagsbilaga och avslöjade att han tatuerat in en kärlekstatuering tillägnad sin sambo. ”Men var pÃ¥ kroppen säger jag inte, det är hemligt”. Nehej, men för
Med parollen ”Hellre ett litet välsignat glas, än en stor ointressant Bag in Box” förpestar han den annars perfekta slölördagsmorgonen. Bengt Frithiofsson, vinexperten som jobbat pÃ¥ Nyhetsmorgon i hundra Ã¥r. Han pratar med en dialekt som gud mÃ¥ste glömt, dessutom med en röst färgad av nÃ¥gra välsignade glas för mycket. Tonläget och röstraspet gör det
Jag trodde ordet ”fars” i sig signalerade att man skulle skratta. Därför blir ordet skrattfars liksom lite kaka pÃ¥ kaka. NÃ¥väl, jag har tänkt hela Ã¥ret pÃ¥ att jag vill blogga om den här vedervärdiga affischen. Hur är det möjligt att sÃ¥ mÃ¥nga människor kan ha sÃ¥ vilt uppspärrade ögonbryn samtidigt? Jag är inget fan
Jag är ju som bekant ingen kattjunkie och därför är det rätt roligt att ett kattforum länkar hit. Varför vet jag inte, jag är inte medlem själv så jag kan logga in och läsa. Men jag erkänner: fast jag tycker att katter är äckliga och ointressanta så tycker jag det här kattmodereportaget var helt fantastiskt.
Alla tillsammans nu: Mr. Bean. Är. Inte. Rolig.
Lite roligt att Aftonbladet anordnar en mejltävling där vinsten är en laserbehandling för att ta bort en ful tatuering. Undrar om Sveriges alla dokusåpadeltagare underrättats? Kanske vinner Big Brother-Alex? (Lite mer popjunk på tema dokusåpatatueringar här och här).
Och medan jag skrev det förra inlägget om dolda kameran-teve så kom jag att tänka på ett ännu värre program i lurarklassen: Viva la Bam (ser ni MTV-trenden i den här typen av program?). Den före detta Jackass-medlemmen och musikvideoregissören Bam Margera plågar sina vänner och bekanta på äckliga och elaka sätt. Hans kompisgäng består
Jag tycker lurendrejerishower som Punk’d, Jamie Kennedy Show och gamla klassiska Dolda Kameran är sÃ¥ tråååkiga. Riktigt omodernt att lura varandra och jävligt osexigt att skratta som en hyena Ã¥t folk som blir lurade. Senast var det Avril Lavigne som lurades att tro att nÃ¥gon körde in hennes bil rakt in i en motorcykel. MC-killen
Ronan Keating beskrivs som ”A staggering goody two-shoes who makes Cliff Richard look like Mick Jagger” när Handbag.com listar topp tio trÃ¥kiga kändisar. Jag hÃ¥ller med helt och fullt om nästan alla i listan – det finns knappt trÃ¥kigare personer än Celine Dion, Ben Affleck och Moby (som jag länge tänkt ägna ett helt dissande
Idag har jag inte riktigt haft inspiration till populärkulturella spaningar. Konstaterar bara att AllsÃ¥ng pÃ¥ Debaser igÃ¥r var nästan lika rolig som förra gÃ¥ngen. PÃ¥ plus-sidan Roligare gästartister den här gÃ¥ngen, och tvÃ¥ av dem sjöng Joy Division-lÃ¥tar. Silverbullit gjorde ”Transmisson” och Lennart Jähkel (!) sjöng ”Love will tear us apart” som om han aldrig
Förutom Mystic River är en av de mest överskattade och dåliga filmer jag vet Pearl Harbor. Smetigt dravel där de enda målen är att skapa filmhunkar och trevande kärleksscener. Jag minns särskilt att Pearl Harbor helt saknade kemi och kärleksstämning men hej, helt plötsligt ligger Kate och Ben med varandra. Därför fnissade jag lite extra
Jag har länge tänkt på det här men inte förrän jag i morse förfärligt nog såg ett skyltfönster med flera varianter av denna socka kände jag att det var nog: strumpor med tår! Som handskar! Fast för fötterna! Det finns någon stort putslustighet i tåstrumpor som är riktigt obehaglig.
En person/lÃ¥t/genre/företeelse jag bara inte klarar av är Manu Chao. Ni vet nÃ¥gon sorts fransk latinosnubbe som blandar reggae med nÃ¥got annat och sjunger ”mama was queen of the bongo” eller nÃ¥t. Hans hypade period var för 3-4 Ã¥r sedan men av nÃ¥gon anledning spelade P3 nyss hans hit. Och turistaffären Günthers Clothing som ligger
På P3 är det antingen Pontus Enhörning eller dagboksprogram om 13-åringar som kommer ut som homosexuella eller 39-åringar som knarkar. På P5 är det antingen radiosport eller reggae På reklamkanalerna är det antingen Anastacia, Green Day eller nån sorts hiphop Det finns inget att lyssna på! Note to self: ta med skivor till jobbet i
Att jag ogillar Pontus Enhörning är ju ingen hemlighet och dagens insats i Lantz i P3 tar fan priset. Hans tråkiga skämt och rosslande groggskratt gör mig ledsen, arg och förvirrad (nästan i alla fall). Jag förstår verkligen inte hur man som radiokanal kan vara så bakåtsträvande att man kastar in honom i alla program.
Först tänkte jag inte avslöja denna hemska hemlighet om mig själv men samtidigt är det min medborgerliga plikt att varna er för filmen South Kensington. För att förstå läget måste ni först veta detta: jag hade jobbat sent och var ensam hemma men sällskapssjuk. Jag tänkte att den rätta kompisen i ett sådant läge kallas
Jag har länge (läs: alltid) stört mig pÃ¥ det gubbiga och överdrivet göteborgska ”humor”-gänget Stefan Livh, Peter Apelgren, Anna Mannheimer och allt vad de heter. Länge hette deras P3-program Rally men jag tror att det lades ner för nÃ¥got Ã¥r sedan. Jag antar att ingen saknar dem eftersom jag gissar att normala människor inte skrattar
Ni kommenterar