Popjunkien

Studio Belinda

Ikväll börjar Studio Belinda på TV8. Med tanke på att de har urtråkiga premiärgäster får vi väl hoppas att programmet i sig är bra. Anitra Steen känns ju lite scoopig i och för sig men Johan Stael Von Holstein?! Jag kan inte tänka mig en mindre spännande gäst faktiskt.

Eftersom jag tycker om Belinda i lagom doser så jag hoppas det går vägen. Läs hennes blogg: Studio Belinda.

 

”This is where the magic happens”

Visste väl att jag var kär i fel NKOTB-kille. Det var nämligen Joe McIntyre som var först med den fras som alla (som är töntiga) säger i hemma-hos-kändisarna-programmet MTV Cribs.

I sovrummet, studsa lite på sängen, titta in i kameran:
”This is where the magic happens”

Den som frivilligt säger frasen skrattar nog åt 69-skämt också. Och säger ”har du fått några julklappar I ÅR då” den 1 januari varje år.

 

J-Low low low

I den oregelbundna serien om onödiga artister har turen idag kommit till Jennifer Lopez. VARFÖR får hon sjunga sin högpitchade nasala gnällsång i mediespelare världen över?! Det är ju bara för att hon anses snygg, erkänn? ”Anses” märk väl, för ”är” tvistar ju verkligen de lärde om.

Om jag visste vad den där vidriga låten som spelas på radion nuförtiden heter skulle jag skriva det och länka så ni fick höra. Men tack och lov vet jag det inte så jag, och ni, slipper.

 

Grammiströttma idag

Det blev sent igår och eftersom jag alltid skriver mina blogginlägg på kvällen så blir det nog inget temainlägg idag. Hoppas ni överlever!

Spridda minnen från igår. Jag har…

  • pratat med Säkert! och berättat hur mycket jag gillar henne. Apropå att träffa sina idoler så var det här ett rätt okonstlat sammanhang, eller, röda mattan var förstås en galen plats att prata på.
  • tagit på Carl Bildts råttkavaj. Och pratat med, höll jag på att skriva, men jag pratade ju så klart med Bildt himself.
  • blivit kallad för Tina Fey av Mange Schmidt som verkade vara ett 30 Rock-fan.
  • fastnat mitt i Ken Rings posse utan en chans att kunna ta mig ur. Jag hängde med i klungan flera meter innan jag kunde ta mig ur. Strax efter togs den här bilden. Ni ser ju hur många de är! Bilden kommer från Skivkoll som har lite mer insideinfo från galan.
  • fixat en jättejättefin gravidbild till Grossessan. Bosse Löthens tjej/fru Jenny är gravid i åttonde månaden och var fantastiskt galasnygg. Lägger upp bilden ikväll under fredagen! Lyssna på Bosses vänner här.
  • surat lite över att Cheek to Cheek inte blev årets låt, det tyckte jag faktiskt att den var i den konkurrensen. Och oj Sahara Hotnights var snygga i sina American Apparel-klänningar i öppningslåten.

 

Temavecka djupa upplevelser, del 3

Detta är del tre i en serie om djupa popkulturella upplevelser. Läs del ett och del två här.

3. Jag förbjuds att titta på Dawsons creek
De två första delarna blev så långa så nu ska jag skriva en jättekortis. Även den om en sorglig/melankolisk upplevelse. Jag vet att året var 1998 för jag vet i vilken soffa och i vilket vardagsrum detta utspelade sig.

Jag var lite post-tonåren- och pre-livet-fundersam och tyckte inte så mycket var kul. Jag gick en utbildning som inte passade mig och extrajobbade på ett jobb jag kunde utantill. Året innan hade jag gjort mitt första försök att bo i London men inte riktigt passat in, den här säsongen gav jag min hemstad en sista chans. Jag visste ännu inte att jag skulle ge London en förnyad och lyckad chans, och att snart jag skulle lämna hemstaden för oöverskådlig framtid/för alltid.

Där befann jag mig den dagen då min sambo förbjöd mig att titta på Dawson’s creek för att jag blev så ledsen efter varje avsnitt. Ett utslag av min allmänna sinnesstämning tror jag nu i efterhand. För så väldigt känsloladdad var väl inte den serien?! Hans förbud var så klart mer skämt än allvar, men än idag förstår jag honom.

Jag minns för övrigt två andra tv-upplevelser från den här tiden. Inte för att de varit livsavgörande på något vis, men vad vore en popjunkie utan små menlösa tv-minnen?

  1. I ett numera klassiskt bråk ropade jag nedsättande om min killes tv-smak: ”men du gillar ju bara roliga klipp! Och tecknat!” Sa jag, som grät till Dawson’s liksom.
  2. Jag som vuxit upp på landet utan parabolantenn hade för första gången tillgång till TV3. Jag kollade repriser av Melrose Place och Simpsons varje dag, två serier som jag hört talas om mycket med dittills aldrig sett. Om man missade em-avsnittet av Melrose kunde man ta igen det morgonen efter, ca kl 09.30.
 

Måste. Se. Darling.

Jag är så sugen på att se Darling. Jag missade den helt och hållet eftersom jag var bortrest när den kom ut och på hela våren var jag inte på bio en enda gång. Inte för att jag är småbarnsmamma utan för att jag hellre går ut på lokal än på bio när jag har lediga kvällar.

Den videobutik som ligger närmst mig är världens sämsta. När jag försökte hyra just Darling för ett tag sedan skrattade tanten som driver den mig rakt upp i ansiktet och bara ”du? Den har en kund bestämt sig för att behålla. Fodralet har jag, det kan du få”. Hallå? Beställa in fler exemplar av filmer du blivit av med kanske?

Kvällen innan hade butiken blivit utsatt för ett inbrott. Om jag hade varit lite modig hade jag skrattat åt det, så hemsk är butiken att man i smyg firar deras motgångar. Det går inte en enda hyrgång utan att man får höra något vidrigt uttalande eller tvingas be om ursäkt för att man ens finns. En gång skickade de förresten ett inkassobrev till mig. De har blivit omskrivna i Knarknytt för sina tvivelaktiga indrivningar.

Nåväl, Darling fick flest nomineringar till Guldbaggen. Sex stycken. Läs mer här.

 

Temavecka djupa upplevelser, del 2

Detta är andra delen i en en temavecka om djupa popkulturella upplevelser. Läs bakgrunden och den första delen här.

Den här texten publicerades första gången 20 juli 2002, när jag fortfarande skrev långa dagboksinlägg på ett ungdomscommunity. Men eftersom nästan ingen av er läst den tidigare och den passar så bra in här klipper jag in den i sin helhet. Jag rodnar bara lite över slutet och Strokes-grejen, men jag sa ju senast igår att man inte ska skämmas för band man gillat.

2. Jag hänger utanför bakdörren efter en Tori Amos-konsert
När jag kom hem från London var jag ledsen, det vet ni. Då blev Frank min vän. Radions Frank.

Måndag kväll stirrade jag tomt framför mig, tom och ensam. Då pratade Frank till mig. Programledaren hade varit på Arvikafestivalen under helgen och beskrev allt som en enda lycka. Vänner, musik, vackert väder (delvis). Han hade fått träffa sin absolut största idol – Marc Almond – och hade haft det så där underbart bra. Men när han kom hem blev allt tomt och konstigt. Han sade att det kändes som om Arvika aldrig hade hänt. Att han hade inbillat sig allt det där fina, och därmed kändes vardagen fel.

”Vet du hur det känns att vara tom?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig. Jag som låg på min stora säng med ett värkande hjärta ville bara ropa ”ja” ut i luften, men jag behärskade mig såklart. Fick en ingivelse och ville maila Frank och berätta, säga att jag visste precis för i detta nu var jag bara tom och ihålig. Men mitt bredband funkade ju inte. Så jag låg kvar och stirrade, lyssnade och reflekterade.

I onsdags återknöt Frank (Christer) till Arvika och han spelade upp ett litet urdrag ur intervjun med Marc Almond. Hans största idol. Han beskrev mötet och menade på att det inte gav honom en annorlunda bild av idolen utan snarare en annorlunda bild av sig själv. Jag tror att han menade att han inte tyckte om den osäkra sida, den rent idoldyrkande och stammande Christer som fick stå nära nära sin idol. Han sade att det finns vissa som hävdar att man inte ska träffa sin idol, man ska ha dem på ett naturligt avstånd. Själv tyckte han inte så, han var glad över mötet. ”Hur tycker du?” frågade han lyssnarna. Frågade han mig.

Jag tycker inte att man ska träffa idoler.

I maj 1998 såg jag Tori Amos i Royal Albert Hall i London. Vid det här laget hade jag lyssnat på henne i fem år och hunnit bygga upp en relation till henne. Ingen av mina vänner visste vem hon var och jag kände mig ganska exklusiv i mitt beundrande. På något fånigt sätt kände jag det som att det var jag och Tori. Men hela den här konserten fick mig att förstå att det var annorlunda. (Läs mer…)

 

World?

Jag finner det mycket missvisande att min iTunes kategoriserar Säkert som världsmusik.

 

Temavecka djupa upplevelser, del 1

En vän till mig fick ett personligt framtaget horoskop som sa att han efter trettio skulle få en djup erotisk upplevelse. Fantastiskt! Vi ägnade nyårsnatten åt att diskutera vad denna ännu outforskade upplevelse skulle kunna vara för något. Vad gör man efter trettio som man inte hunnit uppleva redan under 20-åren?

Samtalet ledde oss in på ämnet djupa upplevelser över huvud taget, inte erotiska, och jag funderade lite över mina. Och eftersom detta är en popkulturell samlingsplats tänkte jag den här veckan skriva ner några som jag varit med om när det gäller underhållning. De här är inte de absolut viktigaste eller bästa, men det är några jag har starka minnen av.

Jag vill väldigt gärna höra era historier också! Lämna en kommentar här nedanför eller skriv i er egen blogg och länka tillbaka. Djupa upplevelser i popkulturkonsumtionen, t ex en konsert, en bok, ett samtal, en utekväll. Kort sagt: något som berört.

Detta blir veckans huvudtema hos mig, presenterade i kronologisk ordning efter tidpunkt för upplevelsen.
(Läs mer…)

 

När Tito ville massera

Alltså. Om en liten slajmig man skulle fråga om han fick ge mig massage skulle jag säga NEJ TACK.

Jag tycker det är extremt mystiskt med folk som tvångsutdelar massager, eller folk som tjatar om att bli masserade för den delen. Arbeta som den massagekille du är utbildad till om du så gärna vill knåda. Och om du har lust att bli knådad – gå till ett massageinstitut!

Favorit i repris: mamma ringer för att få detaljer om världsartisten.

 

Perukligan

Det har i veckan pratats om värdetransportrånarna som kallas Perukligan. De rånade en transport i Liljeholmen och använde peruker för att maskera sig. Såg ut t ex så här:

Jag undrar vem i informationsledet som typbestämt Perukligans frisyrer. Det hävdas att perukerna föreställer frisyrerna på Liam Gallagher, Ozzy Osbourne och Bob Marley. Är det polisen eller Bosse Brink på SvD som kommit fram till att det är en Liam Gallagherperuk som använts? Kan man ens gå till en perukmakare och bara ”Liam Gallagher tack”?

Som frisyrbloggare vet jag inte riktigt var jag ska börja kommentera detta. Men för det första har ju alla tre nämnda herrar synts i en rad olika frisyrer genom åren – hur vet jag vilken period som gäller? Några Ozzy-exempel bara för att illustrera: fluffigt, kort, svartrött, blekt. Det är ju inget som säger vilken era peruken förväntas tillhöra. Om jag ska spana efter en man i peruk vill jag gärna veta om jag ska titta efter 80-tals- eller 00-talsvarianten liksom.

För det andra är det roligt att tänka ut andra personer som har mer lika hår än den trio som nämnts. Jag börjar med några exempel, kan ni komma på fler?

Han längst till vänster: Svenne Hedlund, Peter Antoine, valfri Ramone, Chrissy Hynde.

Han med gult hår: Ellen de Generes, storasysterns pojkvän i Fucking Åmål, Pete Doherty.

 

Paparazzifotografer

Jag tänker verkligen inte länka till något som har med Britney Spears breakdown att göra, fy så spekulativt och vidrigt att gotta sig i familjeolycka på det här sättet.

Däremot måste jag få fundera öppet kring detta: varför är det alltid män som är paparazzis? På de bilder jag sett är det ett gäng mjukisbralleklädda män som jagar ambulanser och sjukvårdare med sina kameror. De ropar loser till Kevin Federline när han åker förbi i en bil.

Vem är det egenligen som är en förlorare? Den man som är inblandad i en familjekris eller den man som jagar andra med ilskna fotoblixtar?

 

Dagens läsobligatorium

Kjell Häglund ser Kungafamiljen 2007.

Så otroligt underhållande bra.

 

Amanda och… Marit!

Vi vet ju alla att Amanda Jenssen var någon utöver en genomsnittlig idoldeltagare. Därför är det extra intressant att Marit Bergman är en av låtskrivarna till skivan som håller på att spelas in. Kan ju bli bra faktiskt.

Amanda kör sin nya singel på Grammisgalan nästa vecka. Själv ska jag jobba bakom kulisserna på galan så jag hoppas verkligen att jag får tillfälle att lyssna ordentligt.

 

Samtal över en tv-tablå

Min man: vad handlar Magnolia om nu igen?
Jag: det är ju den där där Tom Cruise är en sorts Mia Törnblom, och så slutar den med att det regnar grodor.
Min man: just ja.

Samma sak verkar en hel del andra ha undrat igår kväll. Säkert 20 googlingar på den osannolika termen grodregn ledde folk hit. Välkomna!

 

Frustrerande mobilhantering

En sak jag tycker är jättesvår: att smsa på engelska.

Alla engelsktalande jag känner använder engelskt sms-språk med små förkortningar, själv använder jag svensk T9-funktion, stor bokstav och punkt. Så gissa om det tar hundra år att skicka även det kortaste meddelandet? Samtidigt som jag på svenska är så snabb att jag skulle kunna ställa upp i SM i SMS. Har kämpat i tjugo minuter nu med ett simpelt ”kul, var ses vi och när?”

Frustrerande var ordet.

Använder ni T9 eller inte? Jag vet att det är rätt poppis att blogga sina lustiga T9-ord men jag har så många att jag inte orkar transkribera dem.

 

Beckhamkväll ikväll

Om du känner att du inte fått nog Beckham i jul kan du festa loss ordentligt ikväll. Just nu pågår nämligen tre dokumentärer som alla innehåller minst en Beckham. Samtliga började dessutom kl 20.00. Är det någon särskild Beckham-dag idag som jag missat?

Victoria Beckham – den osminkade sanningen (TV3)
Spice Girls official reunion (TV400)
Beckham (TV4+)

 

Fucking Åmål och Säkert!

Jag har tänkt så mycket på Fucking Åmål på sistone. Specifikt den där scenen när Agnes är olycklig och pappan säger något i stil med att det blir bättre när man blir vuxen.

Pappan
”Jag känner igen så mycket av mig själv i dig. När jag var i din ålder… Jag hade inga kompisar, inga flickor var intresserade av mig. Men sen… sen ändrade sig allt det där och det blir tvärtom.”

Agnes
”Men pappa, du pratar liksom om tjugofem år. Alltså, tyvärr, men jag är hellre glad nu än om tjugefem år.”

Hur ska man någonsin lyckas förmedla den sanningsenliga ”det blir bättre”-känslan till sina barn? När man förstår att de inte kommer tro en. Kanske med hjälp av Säkert? Det är nämligen både mitt föräldraskap och Säkert som fått mig att tänka så mycket på stackars Agnes olycka och dra paralleller till min egen. Tonåren är sugiga, olyckliga och fula men tyvärr måste man gå igenom dem. Det enda enda man kan säga då är just – det blir bättre. Eller: ”Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid”.

De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vadå, från förpliktelser, tjenare
Man skulle va horan, madonnan
Smart och korkad på samma gång
Man skulle ha en kille med bil
Man skulle ha en silverring
Jag var inte ens kysst
Men jag visste vem jag var

Så jag grät mig till sömns efter alla dar
Så jag grät mig till sömns efter alla dar

Tack kära år som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig
Jag såg dig på stan igår
Du såg ledsnare ut än då
Jag skrattade mig till sömns

Därmed inte sagt att det kommer bli enklare att förmedla den insikten som jag har. Och jag är medveten om att det säkerligen är tvärtom för många andra. Men jag hoppas, hoppas att jag kan ingjuta tillräckligt med självförtroende i mitt/mina barn att de inte ska behöva känna att det är en evighet kvar tills man blir glad. Fast ännu hellre hoppas jag så klart att de slipper känna osäkerhet och ledsenhet över huvud taget.

Tillbaka till Fucking Åmål. Även om jag lovade att jag inte skulle skriva om ohippa artister kan jag inte låta bli att nämna att den här scenen gör att jag för alltid kommer tycka om Foreigners ”I wanna know what love is”. Scenen är inte lika bra när den rycks ur sitt sammanhang men det är ju å andra sidan den stora baksidan med hela Youtube.

På den här länken kan man ladda ner massor med FÅ-prylar, bland annat hela manuset i PDF-form.

 

Bloggundersök er

Hans Kullin gör sin bloggundersökning för tredje året.

Svara här.

 

Bloggcomeback

Nu när det är vardag igen börjar alla blogga lite bättre, lite oftare och lite roligare igen. Ok?

Personligen lovar jag att blogga om lite hippare ämnen än Roxette och Tommy Körberg…