Speed rullar i bakgrunden och jag fnissar åt att jag faktiskt såg den två gånger på bio under en och samma sommar. Något jag inte tror hänt med någon annan film vare sig förr eller senare, och om det hänt var det Döda poeters sällskap några år tidigare, och det känns ju lite tuffare.
En fråga som inte känns så aktuell sedan DVD-boxens intåg men, har du sett samma film på bio flera gånger någon gång? Kanske rentav sett något helt sjukt många gånger?
Det är lite konstigt att de som jobbar med att motivera folk att äta hälsosamt och GI-rätt visserligen är smala, men i stället själva satsar på att se nästan konstgjorda ut. Solariesolade kroppar, tandblekta gaddar, väteperoxidblonderade frillor. Exempel: Gillian McKeith, Ola Lauritzson, Ewa Söderström, Anna Skipper.
Jag har inga vetenskapliga belägg för att blekt hår skulle förkorta livet men jag tycker att hysterien kring underhudsfettet faktiskt kan ställas i relation till andra saker ibland. Särskilt när ”experterna”, detta förhatliga ord, får stå oemotsagda.
Aktuellt exempel: paret i förra veckans Du är vad du äter som försökt bli gravida i ett år utan att lyckats. Kostrådgivaren Skipper säger då ”det är för att ni är så tjocka”. Vilket det säkert kan vara eftersom de var väldigt överviktiga, men det kan ju finnas tusen andra anledningar till att man är infertil.
Gammalt exempel: Fredrik Paulun fick en blodpropp i hjärnan och överlevde. Varför? För att han äter GI-mat så klart…
Jag tycker det var lite roligt att jag fick en spamkommentar om strap-ons i ett inlägg som handlar om stödkorv. Vad tycker ni?
Annars sa en klok, icke-namngiven vän till mig igår att hon kommer förvandlas till en korv snart för hon äter så mycket korv. ”Jag förstår” sa jag och återgav berättelsen om hur jag en gång gömde mig bakom en vägg med min korv när några snygga killar gick förbi. Önskar nästan jag hade gömt den i en brun papperspåse för att få ännu bättre effekt i min berättelse så här i efterhand.
M3 listar coolaste prylarna genom tiderna och ettan är Commodore 64. Hemma-”datan” som man kunde programmera att göra så vilda saker som att byta färg på skärmen (tv-apparaten) och spela spel som laddades på kassettband. Mitt och min systers stora favorit var Bubble Bobble som tog 136 snurr på räknaren att ladda fram. Det motsvarar väl inte riktigt tid men det var långtråkigt att vänta på minns jag. Till skillnad från t ex Out run som laddades mycket snabbare (92?).
Spela Bubble Bobble online här! Det läskiga är att jag minns alla positioner, tricks och fiender utantill fortfarande. När jag och Fashio nästan inte ens kände varandra hade vi en drink och bobble-kväll hemma hos henne och även om vi inte varvade så kom vi långt. Det är mig ett kärt minne.
För rätt länge sedan skrev jag ett inlägg om Slagsmålsklubben och deras loppislook, och det faktum att de så förutsägbart valde att bo under en kartongremsa i Berlin. Många hatade mig efter det, men jag står kvar vid det fortfarande, med tillägget att jag numera förstår att Berlin är lika förutsägbart som att jag själv flyttade till London efter gymnasiet. Man gjorde så på 90-talet.
Därför blir jag glad när jag ser de här fina t-shirtarna. Har själv länge funderat på att köpa på mig lite hötorgsmode med fejdade djur på. Jag har ett Myrorna-fynd med en tiger på, inte lika fin som de här dock.
(klickbar bild)
Jag har snott bilden från Hanna, tack darlish.
Lite undangömt men enligt den här notisen ska TV4 Komedi visa roliga BBC-serien ”Man stroke woman” i höst. Start 26 oktober.
Här är ett av mina favoritklipp, av det jag hittills sett. Mancold!
Jag ska utveckla mitt resonemang ännu mer men tills vidare listar jag härmed de två enda dåliga sakerna med konserten i lördags. Allt annat var fantastiskt.
1) En brud som satt i publiken och sjöng med superhögt och demonstrativt. Väldigt jag kan minsann texterna. Visst kan man väl gnola med, eller skrika med om man är på arenakonsert, jag gör det själv hela tiden (sorry). Men sjunga högt (och fult!) i ett konserthus bara för att vara tuff, nja. Hon hörs förresten 01:54 och framåt i det här youtube-klippet. 02:04 ropar någon ”shut the fuck up”. Jag satt bredvid, stämningen VAR hotfull, haha.
2) Att en av mina favoritlåtar inte spelades. The Letter. Här är den live från Glastonbury. Bonus: kolla klänningen! Och skorna!
Nöjesguidens sidor i Metro förbryllar mig rätt ofta. Allmängiltiga tips och recensioner av event som inte ens de som skriver verkar vara särskilt intresserade av att besöka.
Men det som är riktigt konstigt är att krönikorna ofta/ibland är second hand, som dagens text som Hannes Dükler publicerade i sin NG-blogg redan i måndags.
(Ändå har jag ätit tre stycken. Den sista la jag i papperskorgen. Den plockade min son upp. Och ÅT upp).
Varje gång jag ser den här annonsen i tunnelbanan tänker jag att han heter Jack i förnamn och Kampanj i efternamn.
(Klickbar bild).
Det är dåligt med PJ-filmer på Youtube hittills men här är en. Synd att han inte har med det inledande partiet på den här låten, där PJ pratade väldigt underhållande om sin opålitliga trummaskin. Jag ska återkomma i frågan när jag har lite mer tid och ork. Det var helt sjukt bra.
(nu går det att kommentera som vanligt igen).
Jag? Nej, jag sitter här i Primrose Hill och är nystajlad och klar i en sorts sjuttitalsoutfit, lyssnar på nya PJ Harvey och väntar in övriga gänget innan vi drar på fördrink innan konserten. Har ägnat dagen åt att strosa och shoppa och sova mitt på efterdagen. Har hunnit besöka galna outletaffären Primark två gånger men har faktiskt bara ätit en enda gång på Pret a manger. Jag har som vanligt inte rört mig längre söderut än Covent Garden eller längre västerut än Marble Arch. Men ikväll ska jag göra två geografiska ljushopp: först south of the river för konserten och sen österut för en fest efteråt.
Sak som intresserar mig mindre än tidigare London-gånger: skivstråket på Berwick Street, jag har inget skivbehov längre sen jag blev med ipod, något som den här artikeln verkar vara inne på också. Tidigare kunde jag gå där i timmar men igår gick jag bara in-ut hos Mr CD för att köpa PJ för åtta pund.
Sak som intresserar mig mer än tidigare London-gånger: barnmatshyllan på Sainsburys haha.
Ni verkar ha det bra där hemma? Konstaterar att inlägget om Idol-Andreas nog kan bli det här årets Bam-inlägg. Skoj!
Hejdå nu drar jag. Fyra dagar i London med shopping och PJ Harvey och Ulla och annat.
Jag kanske kommer blogga en skvätt under tiden. Men för säkerhets skull stänger jag av kommentarerna för att jag inte kommer hinna rensa undan allt spam som kommer in.
Rolig nyhet: bloggens makeover kanske genomförs redan nästa vecka!
Jag tycker för övrigt att Carolina Gynning och Carina Berg gör ett strålande jobb som programledare för Idol-uttagningarna. Peter Jihde har mycket att leva upp till när han tar över!
Panelen i svenska Top Model är ju en fullkomlig språkmardröm.
Stela Vendela Kirsebom pratar stel norsksvenska och använder fabricerade ord som ”fotoskjut”. Hårstylisten som är från Australien pratar svengelska och förvirrar de stackars tjejerna som inte vet på vilket språk de ska svara. Igår blev en tjej utskälld av den franske coachen Hervé som inte heller behärskar ett enda språk rent.
Det är helt klart en u-landsproduktion jämfört med Tyra Banks originalshow, och det blir bara pinsamt när den inte ens halvsvenska juryn försöker härma originaljuryns bitchighet och rättframhet. Allt låter inövat och de kan inte ens hålla sig för skratt när de ska vara tuffa. En av fördelarna med årets säsong skulle vara att det inte är en samproduktion med Norge och Danmark, men som det är nu säger jag ”bring it tillbacka”.
Förresten! Såg ni häromveckan när de fick finbehandlingar på Akademikliniken? Och fransosen tog Botox-sprutor och han stolt poserade på en efterbild och var helt plufsigt vattnig under huden för att han sprutat in jox? Kan vara det sjukaste den här höst-tv-säsongen skådat så här långt.
Det jag tycker är tråkigast med Idol, men som ju onekligen är en del av hela konceptet, är när gemene man sympatiserar med medelmåttor och röstar kvar dem bara för att. Jag tänker givetvis på vrålapan Andreas. I en omröstning på Aftonbladets hemsida hamnar han på andra plats i favvolistan. Han är ju inte andra bäst! Inte ens fjärde bäst.
Ja, jag tycker också att han sjunger bättre än han ser ut. För erkänn ni som röstar, det är just därför ni röstar. ”Kan han sjunga så bra trots att han har pudelfrilla och är röd i ansiktet” kanske ni tänker. Förra årets version: Ville Niskanen.
Men jag tänker i stället på min egen hälsa och frekvensen med vilken han kommer spelas på P3 under våren. Orkar jag med att höra skriksjungna låtar från en kille som inte kan sjunga tyst, bara för att ni sympatiserar med honom som en underdog?
Nej.
En bloggrolig grej är ju när man klickar på en länk i Google reader och tror att man läser en annan. Gör det nästan dagligen men sällan blir det så superroligt som nyss.
Jag klickar på ”Martin Jönsson om reklam och medier” (tror jag).
Får i stället upp ”Mats Strandberg” och inlägget: ”Jag bajsar pengar”.
Jag läste hel följande stycke innan jag reagerade. Hann tänka att Jönsson poppat till sig ordentligt.
Lunchade med Sewerinson, och naturligtvis pratade vi om Ordjakten-spyan, och han ställde den mycket relevanta frågan: ”VEM satt och SPELADE IN Ordjakten för att sen lägga ut det på youtube?”
Det måste nästan vara nån på TV4 som gjort det. För ingen spelar väl in Ordjakten och sparar för regniga dagar?Annars har jag bajsat ur mig pengar idag.
Min favorittrojka på Glamour bloggar numera, kolla här!
Men jag som är så sjukt hungrig just nu hyperventilerar typ vid åsynen av handflatestora kanelbullar. Har en dejt om en timme, vågar man föreslå en bullmiddag?
Jag besöker en läkare för att reda ut mina migrän-symtom.
Läkaren: brukar du äta mörk choklad, rött vin och starka ostar?
Jag: nej jag gillar mjölkchoklad, vitt vin och hushållsost.
Men det här med att ladda ner lagligt kan vara jävligt jobbigt också. Som en gammal panchis sitter jag nu och surar över att PJ Harveys nya är släppt i England men inte går att köpa på dumma svenne-iTunes.
Jag ska se henne på lördag (!) och måste liksom lyssna in mig, fixaru det då Jobs?
Ni kommenterar