Musikpolisen undrar:
Hej pop lovers. Vilken Cure-låt är det som refrängen i Håkan Hellströms nya låt låter som? Jag tänker på ”In between days” men jag är inte helt nöjd. Visst är det en annan låt jag vill åt? Hjälp!
Håkan:
Cure:
Sony Ericsson W890
Jag tycker den här reklamfilmen är helt ljuvlig. I grunden för att ”Enjoy the silence” är en av mina favoritlåtar alla kategorier, men även för att produkten presenteras så smart. Precis sådär kan jag själv gapa med i bra låtar som jag lyssnar bärbart.*
Det finns en kampanjsida också där man kan spela in sin egen variant av låten: Join the song.
* fast jag vill skilja på ringandet och musikspelandet, tycker det verkar så platsineffektivt att ha (några) låtar i mobilen jämfört med flera tusen i sin iPod. Någon som använder mobilen som musikspelare och tycker annorlunda?
Frånvarande
Jag tycker om konceptet Frånvarande i TV8 och tycker att både Sigge och Claes funkar bra i sammanhanget. Fyra personer pratar om en känd person som inte är i rummet. I det senaste avsnittet var Charlotte Perelli frånvarande och diskussionen kring henne rätt intressant. Men jag tycker det är så trist att slentriandissa henne för att hon är supermamma och superperson – Ann Söderlund var övertygad om att Perelli har nanny, städerska etc och Katrin Schulman trodde att hon nog inte jobbade så värst mycket ändå. Jag tror inte att det är omöjligt att vara sådär energisk (även om jag personligen aldrig skulle orka uppbringa den energin, jag är för lat).
Ska jag vara lite sur så tycker jag att den röda tråden i samtalet kunde bevaras lite bättre. Flera gånger började någon säga något som lät smaskigt men hann inte prata klart innan de blev avbrutna.
Canneloni macaroni, och annat viktigt
Malin skrev träffande om det fotografiska minnet som kommer till sin absoluta rätt när man ska minnas Oscarsklänningar eller namn på kändisbarn. Jag är ju exakt likadan – vilket högtidligt nog är förutsättningen för hela den här bloggens varande.
Jag fortsatte tänka på det när jag häromkvällen efter en helt oskyldig after work på Riche plötsligt befann mig på Lemon bar och skrålade med i, ord för ord märk väl, Canneloni Macaroni. Bara ett exempel på all nonsensfakta jag sparat i min skalle och som jag får direkt användning för lite då och då. I torsdags kom utdelningen i form av gratisdrinkar för uppvisat engagemang.
Det jag vill poängtera, som så många gånger förr, är att det inte kräver minsta ansträngning att registera saker som vad alla barnen Pitt-Jolie heter (sorterat på ålder och namn). Det faller sig så naturligt och stjäl varken tid, plats eller uppmärksamhet från annat. För ofta tror folk just det och jag är på allvar lite rädd att bli uppfattad som korkad och ytlig pga nonsenskunskaperna. När jag kan annat, tyngre också, men inte har någon blogg om det.
Relaterat i ämnet: Fredrik Strage får frågan ”vad gör du på dagarna?” i Nyhetsmorgon..
Jag när en sörmlänning vid min barm
Min son pratar med eskilstunadiftonger på slutet. Här har hans mamma och pappa flytt gnällbältet bara för att få en son som helt på eget bevåg säger saker som mammaeh och bannaaaen. När han lär sig ordet pärm förstår ni ju hur han kommer uttala det. pErm.
Undrar var den geografiska gränsen går? Jag har nämligen exempel på det motsatta. Jag känner flera norrländska föräldrar som känner förtvivlan inför att deras barn pratar med bred stockholmsdialekt. ”Durren” i stället för dörren till exempel. ”Mor-mor” i stället för morrmor.
Ny iPod = nygamla kärlekar
Hittills idag har jag tjejlyssnat på ”Functions” med Tiger Lou tretton gånger.
Fast jag har också svurit åt att alla gamla låtar som automastiskt lagts in, även såna som jag klickat bort för längesen. Som Franz Ferdinand! Hu!
Jimmy Kimmel ligger med Ben Affleck
Har ni redan hunnit se det här snackisklippet får ni vackert titta igen. Jimmy Kimmel ger igen på flickvännen Sarah Silverman som häromstistens påstod att hon ligger med Matt Damon. Se hennes klipp här.
Kimmels hämnd är så briljant och sorglig på en och samma gång. Briljant för att: se själva, sorglig för att: varför är det här inte möjligt i Sverige?! Vem skulle stå för något så roligt och utstuderat och följetongsaktigt – Robin med fotbollsskägget?
Här är filmen som startade allt.
Plötsligt händer det
Ni vet ju att jag inte är nåt djurfan direkt. Men långsamt långsamt börjar det förändras (bara lite!).
idag till exemel. Mitt efterdagisgriniga barn var svårt att roa. Vi lekte med lego, med tåg, ritade med tuschpennor och badade. Vi skojade med dockvagnen och kollade tecknat. Sen satte jag på Apornas värld på Animal Planet. Vi fnissade åt en apunge som drack välling, vi gjorde välling till människoapan, vi tittade på när aporna lekte. Sen somnade vi båda. Jag vaknade av gorillatjut från tv:n och insåg vad som hänt. Jag lade det sovande barnet i sin säng och bytte snabbt kanal.
Hade du frågat mig för ett tag sen om jag skulle njuta av Animal Planet skulle jag ha skrattat rått. I stället längtar jag nu efter nästa tillfälle.
Fast jag kommer aldrig att kolla på djurakuten. Aldrig!
Nästa gång jag blir kär ska jag bli det i dig, lovar.
Ulrika ber om slemmigaste 80-talslåten och jag kommer ganska snabbt att tänka på den här. ”Next time I fall” med Peter Cetera och Amy Grant. Jag tyckte inte om det då och tycker inte om det nu, han sjunger så himla högt och ansträngt.
Men det är en fantastiskt intressant text. ”Nästa gång jag blir kär ska jag bli det i dig, lovar”. Schysst!
Sam Riley och Alexandra Maria Lara
Läste i Nylon att Sam Riley, som spelade Ian Curtis i Control, är ihop med Alexandra Maria Lara. Dvs hon som spelade Annik i samma film. De bor ihop i Berlin nu. Hur har jag kunnat missa det fram till nu? Jag som är så fascinerad av folk som blir ihop på jobbet.
Jag kan inte riktigt förklara varför jag är det. Men jag kan säga så mycket som att det är något mer kittlande med showbiz-förälsker än säg, Sven-Otto Littorins kollegiala kärlek.
Hos t ex Indiewire finns bilder på Riley och Lara.
2008 års Snoddas
Jag tyckte Ulrikas liknelse vid Snoddas var perfekt. Björn Gustafsson har verkligen slagit igenom med buller och bång under Melodifestivalen. Precis som Snoddas gjorde 1952.
Tre saker apropå det.
1) Jag gick hemifrån tio över åtta igår kväll och mötte inte en enda person på vägen till min hållplats. Jag gissar att det var någon sorts melodifestivaleffekt – att de flesta satt bänkade inomhus?
2) Det var inte heller särskilt mycket folk ute. Säkert en kombination av helg-innan-lön och sagda Melodifestival.
3) Ca 21:15 kom flera sms-pip i min telefon. ”Sååg du Björn Gustafsson?”
Det hade jag ju inte gjort så när jag kom hem i natt kollade jag klippet på nätet och kunde konstatera precis vad mina vänner redan smsat: roligt!
En perfekt lördag. Perfekt!
Jag var nästan en parodi på en popjunkie idag. Har en perfekt lördag som hittills sett ut så här:
- Jag vaknade utsövd, först av alla, klockan åtta.
- Då längtade jag så mycket efter min son att jag väckte honom och körde bästa parallellpasset: leka med lego/kolla Teletubbies på BBC Prime/dricka kaffe/läsa morgontidning
- Kl 10.00 hade jag en dejt med god vän. Vi började med att köpa kaffe på finkaffestället i Gamla Stan och promenerade sen ut till Skeppsholmen.
- Vi gjorde vår medelklassiga samhällsplikt genom att besöka Warhol-utställningen på Moderna Museet. Återkommer om den tror jag.
- Sen skildes vi åt och jag gick i isande kyla mot city, köpte utländska magasin och körde långlunch med mig själv och min gamla skrutt-iPod. Kom då på att jag senare under dagen nog skulle köpa en ny.
- Fast först gick jag och blandshoppade. T ex en kjol och ingredienser till ett armband.
- Sen åkte jag till Söder och mötte upp min familj som varit i lekparken. En av dem hade fått en Dipsy.
- Först fikade vi. Sen fördubblade vi hushållets totala iPodinnehav.
- Nu sitter vi vid varsin dator och laddar varsin iPod. En av oss har dock tagit ett brejk för att spela inomhusfotboll. (ett tips: det är inte jag).
- I bakgrunden går filmen G. Jag tänker ”vad gullig Pernilla Wahlgren var i den”
För att dagen ska sluta lika bra som den varit hittills bör dessa planer gå i lås:
- jag tar en eftermiddagstupplur
- äter ostbågar till middag
- målar naglarna mörklila
- sätter på mig en kort kjol
- och drar sedan iväg för att dricka drinkar med L.
En GG-analys att älska
Jag är som bekant svag för intellektuella samtal kring den mest triviala populärkultur. Därför faller jag som en fura när jag tjuvläser väggdialogen mellan Johanna och Andreas Roman.
På frågan om han gillar Serena eller Blair mest i Gossip Girl svarar Andreas så här galant:
”Ja den är ju enkel, jag är ju en Serenakille rakt av. Hon känns som en tjej som skulle kunna göra reklam för Pilgrim, samtidigt som hon bär en dräkt eller en skjorta med slips och hängslen lika självklart. Och det är ju bara en tidsfråga innan vi ser henne i sliten t och smutsiga jeans med gympadojor i säsong två, vilket hon givetvis kommer leverera fläckfritt.
Blair segrar tveklöst när det gäller maskerader och aftonklänningar, men är helt enkelt inte lika spännande just därför att det är så självklart att hon ska dominera där. Överlag tycker jag de misslyckats med den karaktären, när hon tar det extra steget på burleskklubben så köper jag helt enkelt inte grejen.
Men svagast är jag för flirten som Rufus har med galleriköparen. Jag förutsätter att hon är ett stående inslag i nästa säsong. Annars blir det ett jävla liv kan jag meddela.”
En riktig efterlysning
Var ska jag leta för att få tag på ”Running in the rain” och ”Kom kom” med Imperiet? Det finns en kackig version på Youtube men inget på iTunes, diverse cd-sajter eller Pirate bay för den delen. Vilket steg är nästa, om man inte orkar gå på typ skivbörser? De Kickar jag hittar är alla utom just ”Kom kom”.
Hälsn en otålig popjunkie (aka Linda Skugge).
”Jag lydde bara order och mitt land”
Brukar ni sjunga godnattvisor för någon och vad sjunger ni då? Ända sen Bobo var pytte har jag sjungit en jättekonstig låt för honom, men han blir lugn av den och jag kan den verkligen ut-an-till så det är så lätt att köra den om han är orolig och inte somnar in automatiskt. Nämligen: ”Balladen om en amerikansk officer” av Imperiet. Min favoritlåt när jag var liten och nog fortfarande den låt jag kan allra allra bäst och då kan jag, som den levande jukebox jag brukar kallas, ändå en hel del låtar.
Men det är klart att det känns konstigt att med sömnröst sjunga saker som:
”…och där byggjobbarna drack Budweiser i baren tyckte man nog det var en jävel till karl”
och
”…nu gjorde han en stram honnör med slaktarhanden”
Men melodin är ju så sömning och fin.
Alternativa låtar i min sjukt konstiga, ibland morbida, godnattsångsblandning är: The Rose, Som stormen river öppet hav (Alfvengren-versionen så klart) och Cripple and the Starfish.
Politiska bloggare
Åh den där texten jag aldrig får ur mig om varför jag ogillar politikbloggar. Nu har Kinky Afro skrivit om exakt det.
De politiska bloggarna förstör Knuff. Det finns inget tråkigare än att försöka bilda sig en uppfattning om vad som är aktuellt i bloggvärlden och i stället mötas av 33 gnällbloggar som länkar till en DN-artikel om trängselskatt.
Om jag vågade skulle jag skriva ut exakt vilka som tråkar ut mig mest men det gör jag inte.
(Den senaste tidens ”länka till mig”-tävlingar på modebloggar är inte så himla kul heller).
Uppdat.
Och bloggar som gnäller/debatterar/navelskådar fildelning! Tillåt mig somna.
Kryp & Kräl
När jag föreläser om PR brukar jag ta upp tidningen Nötkött som exempel på hur många nischer som finns i medievärlden. Dels för att det är ett bra exempel, dels för att det alltid är roligt enligt köttregeln som jag bloggade om för ett tag sedan.
Men nu finns Kryp & Kräl och jag känner att Nötkött får stryka på foten faktiskt. Kryp & Kräl ska bli min nya exempeltidning!
(Via Vassa Eggen).
Alltid på Lorensbergsteatern
Bläddrade förbi ett vimmelreportage i förra veckans Hänt Extra och tänkte som så många gånger förr: ”hur kommer Göteborgs premiäraftnar se ut den dag den sista Triple & Touchen checkar ut?”.
Bakgrunden är att det så länge jag kan minnas alltid varit sådana som på riksnivå är C-kändisar som behandlas som creme de la creme i Göteborg. Varje premiär sedan 1923 har bevistats av Lasse Kronér, Harald Treutiger och Claes Eriksson. Alla alltid i sällskap med en ”söt fru”. Men det verkar inte direkt vara någon tillväxt underifrån bland vimmelgästerna.
Den enda som är någorlunda ung i det aktuella sammanhanget är Stefan Odelberg (34) men han är magiker, så han har ju ändå ingen pondus. Jag googlar mig till att Triple & Touch har funnits sedan 1983 och således har dominerat de lite mindre coola vimmelreportagen i svensk skvallerpress i snart 25 år.
Notera att ytterligare en generationstypisk grej med Göteborgs gratisätare är att de heter samma sak. Av 15 kvinnliga premiärgäster på det här uppslaget heter två Carina, två Inger och två Kerstin.
Sen tycker jag att kändispremiärer är rätt menlösa överlag. Vem väljer att se en ny film eller show bara för Ola Forssmed sett den?
Osett avsnitt av Friends
Nu har det hänt. Det jag inte trodde möjligt. Jag har sett ett avsnitt av Vänner som jag inte sett tidigare!
Min andra höst i London hade jag en månads dötid medan jag väntade på att få börja mitt nya jobb. Det som fyllde största delen av mina panka, ensamma dagar var att titta på alla säsonger av Vänner, avsnitt för avsnitt på VHS. Jag antecknade till och med vilka avsnitt jag sett i min dåvarande dagbok. Typisk anteckning: ”regnade, J. jobbade, pratade med X, såg avsnitt 7-12 i säsong 3″.
Och sedan jag kom hem till Sverige igen (för länge sedan nu) har jag ju inte kunnat undgå Femmans ständiga repriser så jag trodde nog jag sett alla. Men icke alltså. Det var det här avsnittet (som inte var särskilt roligt).
Ni kommenterar