Popjunkien

Kort älsk om Sittenfeld

Bokhora frågar:
Efter den otroliga ”Presidentens hustru” så är vi ju alla sugna på nästa Curtis Sittenfeld, eller hur?

Popjunkien svarar:
Ja! Jag ääälskade American Wife nästan orimligt mycket. Ett av årets bästa läs.

Lorrie Moore har jag inte läst än, men som många andra blev jag mycket nyfiken efter Lokkos krönika häromsistens. Kanske blir mitt nästa läs.

(Vill ni läsa bokrecensioner här? Jag skriver inte så mycket om det jag läser, eller tv-serier jag tittar på heller för den delen, tycker alltid alla andra hinner före. Men någon kanske är intresserad av den personliga nyansen?)

 

Sista föräldraposten på ett tag, promise

Här försöker man ge sonen musikintresse genom att smyga in pop och rock vid nattning.

Inspirerad av igår sjöng jag lite Tegan and Sara när jag nattade* Bobo. Körde Dark Come Soon kanske tre gånger. Och sen Fan Fan Fan en och en halv (men med snabbcensurerad refräng ”aah aah a-aah, det skulle vart du”). Men plötsligt tröttnade barnet på min popkavalkad.

”Jag kan inte somna när du sjunger så långa låter. Sjung Blinka lilla stjärna i stället, då kan jag somna”.

WTF?!

* Men själva somnandet får han sköta själv. Är det någon rutin jag är benhård på, och varit ända sedan han kom, är det att han ska kunna somna själv utan att en vuxen är i rummet. Det och att kunna somna i stimmiga miljöer om det krävs.

Det är typ den enda föräldraprincip jag håller fast vid. Allt annat har flugit all världens väg – han har spindelmannenvantar (en kompromiss, jag vägrar tröja) och han har ett, nej två, lasersvärd från McDonalds trots att jag svor på att han aldrig skulle få leka med krigsleksaker.

Det är jätteannorlunda att ha barn jämfört med att planera för imaginära barn ska ni veta.

 

Tegan & Sara på Debaser

Tack för fina kommentarer på förra inlägget. Jag fortfarande så löjligt glad över att ni tar er tid att läsa och kommentera mitt strunt.

Tänkte på tisdagen att ni säkert hellre hade velat läsa om den helvetesdagen i stället. För så harmoniskt som vi hade det i måndags, hade vi det inte dagen efter. Det är ofta så i livet med småbarn, varannan mys, varannan slit. Varannan morgon vaknar man stark och snygg, varannan morgon är man ett vrak. Men eftersom jag vill hålla mitt föräldrabloggande helt klagofritt (det finns så många andra som GNÄLLER) och i den mån jag kan inspirerande, så får ni gå någon annanstans om ni vill läsa de allra hemskaste vittnesmålen.

Nåväl, igår var jag på finafinafina Tegan och Sara. De är så ROLIGA och BRA och HÄRLIGA. Jag har nog aldrig varit lika road av ett mellansnack på någon konsert, trots att det ärligt talat var en alldeles för lång konsert.

Och sen var det så vänlig stämning, säkerligen beroende på att det 1) var trettonårsgräns och därmed alkoholförbud och 2) var 99% tjejer i publiken. 1% var medsläpade pojkvänner som stod sked* med sina flickvänner.

Längden på konserten gjorde att det spelades nästan för mycket material. Får man säga så? Jag minns början och slutet allra bäst. The Con (nedan) är verkligen helt perfekt som livelåt, medan min stora akustiska favorit Dark come soon inte gjorde sig så bra med gårdagens setting (tänkte skriva något om en elgitarr men jag kan inte svära på att det var just den, just då). Saras kördel var också för hög, just här. Det absolut finaste var annars de tydligt improviserade delarna och interaktionen med publiken, vilket i slutändan ledde till det ej inrepade extranumret.

* Jag har alltid undrat över det där, folk som håller om varandra på konsert, det ser så vingligt ut. Kan man ens koncentrera sig? Blir det inte varmt? En kille stod och strök tjejen över ryggen i en timme. Jag blev rädd att friktionen skulle antända hennes t-shirt.

 

En popjunkiemåndag, november 2009

(Det här är en dagbokspost över allt jag gjorde igår. Du kanske vill veta redan nu att det blev en ganska lång text).

Vaknar 06.00 av att jag slår ut ett glas vatten på sängbordet. Stapplar upp och letar handdukar, försöker somna om.

Somnar om, självsnoozar fram till kl 08.00 ungefär. Kliver upp.

Mobiltelefonen, som har badat i det utspillda vattnet i två timmar, ser lite dimmig ut.

Duschar, fixar frukost innan jag försöker väcka mitt barn. Han vägrar gå upp. Jag bestämmer mig för att sminka mig innan frukost, så jag är helt klar att gå till jobbet sen, annars gör jag alltid tvärtom. Jag tar på mig mina nya smaljeans från min hovleverantör och en second hand t-shirt med bikermotiv.

Fast jag är sen, klockan är redan halv nio, sitter jag ner med morgontidning, man, det nu vakna barnet och en skål fil med russin. Äter i lugn och ro innan jag tio i nio hoppar i gummistövlarna för att gå till jobbet. Mina nya, högt älskade kilklackar är på jobbet och jag tar gärna slit-å-släng-skor på vägen dit.
(Läs mer…)

 

Åkermansk omslagschock på ICA

Bild från en tidningshylla nära mig. Malin Åkerman på omslaget till inte mindre än fyra stycken november/decembernummer: Glamour, Kattis & co, Plaza Kvinna och SOLO.

omslags-Malin

Den enda jag kan komma på som varit i närheten av det på sistone är Kenza som var på omslagen till Veckorevyn, Frida (eller var det SOLO? Eller Frida OCH SOLO?) och med i Bubbleroom samtidigt.

(Och så Twilight-gänget förstås).

 

Mitt favoritbarnprogram (!) Benny Hill

Vi hade ingen video hemma när jag växte upp. Men det hade min farbror och hans tjej, och när jag och min syster var hos dem fick vi alltid välja vad vi ville kolla på. Dels från deras inspelat-från-tv-filmsamling, dels från videobutiken Stjärnvideo som låg i deras hus. Som jag minns det valde Rebecca 5-6 år och Veronica 3-5 år alltid samma filmer. Ehm… Benny Hill Show.

Ser jag på det nu med vuxna ögon är jag inte så lite förbryllad över underhållningsvärdet i programmet. Det finns förvånansvärt få klipp på Youtube* men om jag ska summera så handlar det om äldre män som fluktar på snygga tjejer. I rätt hårt tempo, varje avsnitt slutar med en scen där män jagar lättklädda kvinnor (och sedan jagas tillbaka). Många råkar också fysiskt illa ut: slag, fall, felmedicinering, benbrott – you name it. Men ofta vänds situationen till en ”sexig” möjlighet – mun-mot-mun med läcker tjej eller ett mynt som måste plockas upp ur en urringning (ständigt dessa urringningar!)

Jag misstänker att det var tempot i springscenerna som gjorde att vi satt som klistrade vid teven, och kanske omkulldruttandet. Urringningarna kan jag för mitt liv inte framkalla minnen kring, tråkigt nog, men kan det ha varit spännande det med? För engelska kunde vi ju inte, och textremsorna hade vi ännu inte lärt hos hinna med. En bidragande orsak var nog den allmänna törsten efter film och underhållning, så sjuttiotalister vi var. (Min syrra är född -80 men hon är som en sjuttiotalist). Och på telefon med henne i detta nu konstaterar vi att våra söner, 3 och 4 år, säkert skulle skratta åt Benny Hill om de fick chans att se det idag.

Nåväl, tillbaka till Benny. När jag läser runt på nätet är det så klart många som nyanserar bilden av den smått sexistiske farbrorn. Det var en annan tid och ett annat humorklimat, där slapstick och dubbeltydiga skämt (ibland med sexuell underton) ansågs roligt. Ta Carry on-filmerna som gjordes under 20 år till exempel. Även Benny Hill show gjordes i två decennier och sändes i fler än 140 länder. Galet!

På den här sajten kan man se hela avsnitt. Kolla gärna och säg om ni tycker att de håller måttet. Jag har bara skummat men tycker att det håller förvånansvärt långsamt tempo.

En av Benny Hill-brudarna var för övrigt Jane Leeves, som senare skulle bli känd som Daphne i Frasier.

* ett exempel på när användargenererat content mest leder till en massa onödig info. Eller så är jag bara uppgiven efter att ha surfat igenom 500 hemmagjorda jagningsscener med Yakety Sax som temalåt.

Kanske relaterat inlägg: jag läser Grottbjörnens folk som tioåring.

 

”I was ninety-nine point nine percent sure I was dreaming”

Just nu svämmar mitt hjärta över av alla vackra twilighters som längtar efter New Moon. Till exempel den här tjejen som vann en fantävling och kommer få åka på galapremiären i LA på måndag.

Jag har inte direkt längtat efter filmen eftersom den enligt mig är den svagaste av böckerna (jag måste skriva del 4 i min vampyrföljetong). Det här hänger givetvis ihop med att jag är superdedikerad Team Edward. Och har ni läst boken förstår ni min tveksamhet.

Men alla vackra twilighters vi följt hela veckan, och alla youtube-klipp jag kollat på, och bilderna på Rob och Kristen hand i hand, Elle-Marias smarta följetong. Nu jävlar längtar jag också jättemycket!

För att inte tala om SEN DÅ. 30 juni 2010 kommer del 3, Eclipse, den bästabästa av böckerna.

 

Till smileyns försvar

Det pågår en smiley-fri vecka på Twitter, under hashtagen #nosmiley. Många skriver att det är svårt att klara sig utan sina smileys, andra klagar på attt smileyanvändande ändå är larvigt. Någon tycker det är helt odramatiskt att skriva utan smileys.

Jag undrar, i det här sammanhanget och andra, är smileys verkligen så illa att man måste vara för eller emot?

Om man måste välja sida antar jag att jag är för. Jag tycker nämligen smileys kan behövas i vissa sammanhang. Oftast i sms, twitterinlägg eller (faktiskt!) i jobbmejl där tonen behöver nyanseras. Aldrig eller väldigt sällan i en löptext här i bloggen, för att nämna ett exempel.

Enligt mig finns två etikettregler för smileys:

a) Ge inte smileyn för många attribut. Ögon och mun räcker gott och väl, och då finns det två ögon att välja mellan och lessen eller glad mun. Den sneda munnen kan också funka. Men näsa är överflödig, och tunga. Den ”fräcka” smileyn :-P är inget för någon att befatta sig med. Huu, jag hatar den när jag tänker efter.

b) Men den enda smileyn som är helt förbjuden, enligt lag, är den som är den automatiska smileyn här i wordpress. Den är så ful så jag vill gråta. Jag gör ett undantag och använder den en enda gång här och nu, för att ni ska veta vilken jag menar:

Tips! Om du bloggar i wordpress kan du med en enkel manöver bli av med den här vidriga smileyn.

Gå till panel -> inställningar –> skrivinställningar –> formatering
Klicka ur rutan som säger “konvertera :-) och :-P till bild-smileys”

 

Say Anything 20 years

Min absoluta favoritfilm firar 20 år med bluray-utgåva och trenchcoatbaserad flashmob. Jag tycker det är fint – även om jag gärna hade sett att de använde riktiga bergsprängare och inte låtsasfronter.

Obs! Varning för riktigt kasst ljud. Jag hittar ingen bättre version. Bandet som spelar heter Lloyd Dobler Effect efter filmens huvudkaraktär.

Här skulle jag vilja klistra in min favoritscen men den finns inte på youtube. Köp nya utgåvan och håll andan vid scenen som börjar med att Diane frågar Lloyd Are you shaking? Ååååh.

 

500 (lite halvljumna) days of summer

Jag kanske spoilar lite om (500) days of summer nu. Läs på egen risk.

Jag och Malin såg (500) Days of Summer igår och eftersom vi var rörande överens om filmens största minus kan ni läsa här vad hon skrev om dem. Summerat: vi tycker att Zooey Deschanels karaktär är lika oförståeligt ”härlig” som t ex Amelie Poulain.

Känns väldigt mycket stereotyp indiekille att bli insnöad på någon som ska föreställa vara mystisk bara för att hon kan nynna med i en Smiths-låt. Jag vet inte om jag avslöjar alla indietjejers djupaste hemlighet här men: det är jättelätt att öva in musiksmak bara för konversationens skull.

Klokast i hela filmen är därför lillasystern som tidigt säger det som huvudpersonen Tom borde lyssnat på hela vägen: att någon har lika skumma intressen som du behöver inte betyda att ni är själsfränder.

Jag hade fastnat för att folk kallade den nya Garden State men jag tyckte inte om den här på långa vägar så mycket. Men ett plus i kanten för att Geoffrey Arend spelar goofy i båda. Kompisrelationerna och Toms tragikomiska arbetsplats är filmens stora behållning. Och scenografin. Jag vill också köra färgkoordinerade kläder med alla i min omgivning!

Ett slutligt plus för gulligt soundtrack. Lyssna/köp på 500daysmusic.com eller på en längre version på Spotify. En av mina två favoritscener i filmen hade ”Sweet disposition” som stämningslåt.

 

En mössa gjord av flätor

Johanna kom just till jobbet (vi jobbar ju ihop ibland numera, yay!) i fina margaretaflätor.

Så kom jag att tänka på en konstig brud jag såg i helgen. Hon hade kolsvart hår naturligt. Men det hade hon försökt gömma under en kastanjebrun peruk med fastsydda margaretaflätor. Om man såg henne på håll och kisade kraftigt såg det nästan naturligt ut. Men när man, som jag, satt två decimeter bakom henne på bussen såg det mer ut som en tafflig mössa gjord av hår, där det naturliga barret stack ut väl synligt.

Grämer mig så att jag inte vågade ta en bild.

Så här ser margaretaflätor ut i Sofi Fahrmans tappning.

 

Min nya skivspelare

Jag önskade mig ju en likadan skivspelare som den House har. De där från Sota som kostar typ 30 000. Men jag fick en ännu finare! En restaurerad 70-talsvariant i mörkt trä som matchar resten av rummet perfekt. I love!

Nästan som House - fast finare!

Nästan som House - fast finare!

Ska bara fixa snygga högtalare också, så ska jag köra igång min LP-samling. Jag köpte på mig rätt mycket begagnade skivor under sena tonåren och tidiga 20-åren.

Känner ni igen skåpet förresten? I förra lägenheten såg det ut så här. Efter flytten har vi pimpat det med en träskiva som matchar matbordet och en originaltapet från 70-talet, inhandlad på Tapetskrubben. Inne i skåpet: Xbox, två (?) DVD-spelare och en herrans massa DVD-filmer. TV:n sitter på väggen till vänster (upphängd på världens smartaste gömma-sladdarna-fasad)

 

Min 3-åring funderar över reklam

Jag och min treåring hade en av våra första reklamdiskussioner idag, på hans initiativ. Än dröjer det nog innan han blir lika kommunikationssavvy som barnen Good (som härligt nog snappar upp bra kampanjer via pappas tårkanaler). Men av dagens dialog att döma är han redan rätt analytisk och söker bevis på effektiva kampanjer.

Vi stod och väntade på tvärbanan. Bredvid oss satt en stor annons för McDonalds-kaffe.

Mamma, varför är det kaffe där?
Dom säger att om man är sugen på kaffe så kan man köpa det på McDonalds för 10 kr.
Men jag gillar ju inte ens kaffe?
Nej just, men de kanske tänker att din mamma gör det
Eller pappor
Mm
Men det finns ju inget McDonalds här?
Nää

(tankepaus)

Mamma! Det skulle finnas en kiosk här. Så kunde vi köpa kaffe OCH glass.

 

Konsten att marknadsföra ett event

Här var det 100% humor i en humorshow.

Humorshow

Det ser man på:

1. Rubriken. Inte ”vad är det frågan om?” utan Va fan ere frågan om. Modernt och roligt!
2. Hon som spelar piano, spelar inte bara piano, utan gör det med öppen mun. Supergalet!
3. Anna Blomberg har inte bara regisserat detta, hon har även använt sitt öga. Smart!

 

Debatt-Belinda

Jag ville bara säga att jag tycker Belinda Olsson är briljant i Debatt.

Det här tidigare i höstas – om hon skulle klara av Janne Josefssons jobb eller inte – vilken ickefråga det var. Mest eftersom Josefsson var allt annat än en bra debattledare. Och ännu mer för att hon är just, briljant.

(börja blogga igen snälla pretty please?)

 

Bubble Bobble på Xbox

Min mamma slängde vårt Commodore -64 för att ”det aldrig var någon som spelade på det ändå”. Samma sak med mina perfekt slitna Dr Martens från gymnasiet – ”du har ju inte använt dem på jättemånga år”.*

Det var med andra ord rätt längesen jag spelade älsklingsspelet Bubble Bobble regelbundet. Jag har kört det på nätet några gånger men det är ju inte alls samma sak. Sen har jag ju haft förmånen att köra det på C64 hos en annan bubblelover.

Men i helgen laddade jag hem det till Xbox! Så gissa om jag har spelat flera timmar per kväll sen dess.

Några intryck:

a) Jag och min man spelar sällan tv-spel ihop, vi gillar inte samma typer av spel. Därför värsta mys att planera bubbelstrategi ihop och att jag dessutom fick chans att impa lite med mina skillz.

b) Betydligt enklare att varva spelet idag. Vi gjorde det två gånger redan första kvällen. Ett ”fel” är att när man dör åker man inte tillbaka till första leveln, utan man får fortsätta i den värld man senast klarade. Fusk!

c) Det är inte samma känsla att spela med modern handkontroll. Bubble Bobble ÄR liksom Tac-2 för mig. Vet inte om det hänger ihop med kontrollen men bubblorna är ganska sköra och ibland svåra att hoppa på.

d) Den här versionen innehåller fler, svårare, fiender. Vilket är en rätt kul utmaning.

e) Men samtidigt är grafiken för städad. Tänk om det kunde vara lika kornigt och fyrkantigt som förr.

* Mami, det gör inget, jag är själv likadan numera. Slänger och rensar, slänger och rensar. Det måste vara så när man inte ens har ett källar/vindsförråd.

 

Dagens blogglookalike

det ser ut som Karin Petzelius har fått flytthjälp av Amir.

 

Someone New

Om du som jag snokade i skvallertråden på Flashback igår kanske du också nynnar den här låten just nu?

Jag tycker den är så fantastiskt mycket 2002-2003 att jag bums lade till den i min spotifylista Popjunkiens nollnolltal. Grämer mig att jag missade den i nomineringsvändan, så bra passar den tycker jag.

Hittills matchar jag nollnolltalets lista med 5 låtar av 25. Som den hitsgalning jag är tycker jag den hittills är alldeles för smal för att känneteckna ett brett decennium. Ska bli spännande att se låtarna med högre poäng, längre fram.

 

Modegrisen kommer ut!

Wow! Modegrisen, ett klassiskt gammalt hemligt bloggalias som är ett av få som jag aldrig lyckats lista ut, kommer ut.

Modegrisen gjordes tydligen av den i dagarna (påpassligt nog) bokdebuterande Agnes Hellström. Som jag även läst i gamla privata bloggen Hornsull goes Lilla Essingen.

Den första modebloggparodin är alltså outad, och jag tycker det är vansinnigt spännande.

 

Premium PET collection by Carlsberg

Det här är helt klart en av de mest annorlunda saker jag jobbat med. Jag (JAG!!) har googlat saker som ”hundar i små klänningar” och vi har haft proffstränade hundar inne på kontoret för att prova. Och det har blivit en helt naturlig del av vår arbetsvardag den här hösten.

Resultatet är Premium PET Collection som ett gäng fantastiska modestudenter tagit fram. Se bilderna och rösta på Premiumpet.se.