Jag kan inte förklara exakt varför. Men den här googlingen var så rörande att jag fick tårar i ögonen. Tänk att någon vill veta mer om Andreas Carlsson i Idol-juryn och skriver in tre varsamt valda ord på Google. Personen skriver:
//
Sökpersonen hamnade på något gammalt inlägg som jag skrev om en 2007-deltagare som hette Andreas Sjögren.
Noterar att kommentatorerna var väldigt arga på mig.
Och att vi inte sett röken av Andreas sen dess.
Jag läste om Alexander Ahndorihls nya bok igår och så tänkte jag på att hans fru Alexandra heter nästan samma sak som han själv. Skrockade lite och bara ”ha, vad är oddsen för DET liksom”.
Sen så tänkte jag på Christer Sandelin och hans Christa och Petra Nordlund och hennes kille Peter. Och så tänkte jag att jag måste blogga om det.
Men fan. Aldrig är man först med nåt på internet.
4. Ett badkar. Jag hatar egentligen att behöva töntduscha i ett badkar varje morgon men nu har min meterlånge son för längesedan vuxit ur badbaljan från IKEA och själv har jag en nästan onormal längtan efter att sjunka ner i vatten. Så om någon fortfarande funderar på 31-årspresent tar jag gärna ett kar.
Det här träbadkaret snickrat av Rajdesign var coolt tycker jag.
Sedan en tid tillbaka finns en Lidl i vår närhet. Jag har aldrig riktigt förstått vad man ska ha den till men i helgen köpte jag en produkt som jag redan efter första provsmak lovar köpa igen. En såndär bra tysk müsli med hela nötter och generöst med fruktbitar i.
När jag för snart tio år sedan gjorde den obligatoriska tjejlumpen i London jobbade jag med en tysk tjej. Och medan jag tyckte det var fullständigt självklart att beställa saker som hushållsost och saltlakrits när folk kom och hälsade på mig från Sverige, tyckte hon det var lika naturligt att be om en enda sak från Tyskland. Müsli.
Och medan jag gjorde den där självgoda* jag är 21 år och kommer från en annan kultur serni-turnén runt kontoret och bjöd på Djungevrål – och på riktigt blev förolämpad när folk tyckte det var äckligt – satt hon stilla vid sitt skrivbord och njöt av tysk müsli och engelsk mjölk till lunch.
Hon är en viktig person i mitt liv. Vi har ingen kontakt alls idag men min karriär började med att jag assisterade henne och att hon peppade mig att utbilda mig vidare. Så delvis tack vare henne jobbar jag nu med det jag gör. Frågan är om jag ens varit just här och nu idag om inte hon funnits?
* ett annat exempel på självgoda medelklassvenskar på besök i ny kultur är hur vi undantagslöst hånade engelsmän för deras heltäckningsmattor i badrummen. Inte så lite fräckt tycker jag nu, att påpeka brister hos dem man hälsar på. Som om de skulle kasta sig ner på knä och slita bort mattor med sina bara händer för att vi rynkade på näsan? Eller bara ”vadå? Tvåglasfönster är både tystare och varmare säger du? Jag sticker och köper några nu och bygger om huset på vägen”.
Det strömmar in läsarbrev som alla undrar samma sak: vad önskar du dig i födelsedagspresent? Eftersom min trettioårsdag knappt ens hände pga flytt och sjukdom tänker jag gå all in när jag om två veckor fyller 31.
Därför önskar jag mig:
1. En likadan skivspelare som Dr House har. En nätt sak med träfärgad botten som ska stå ovanpå vårt nypimpade tv-skåp. Om ni tycker det är för pricey kan jag tänka mig en mer klassisk variant.
2. En svart läderbag/weekendväska. Jag reser ofta 1-2 dagar i jobbet och vill ha ett snyggare och mindre alternativ än kabinväskan. Liten nog att slippa checka in när man flyger, stor nog att rymma både dator och 1 st ombyte inklusive skor. Tänk Pippis kappsäck men med både handtag och axelrem. Nystil.se har flera fina!
3. En Ergorapido. Nu börjar den halvårslånga grussäsongen och jag vill ha något som man snabbt kan dammsuga upp barnet med när man kommer hem från dagis. Allra helst knallgrön (förstås) men de finns bara som begagnade på Blocket. Köps den till nypris kan jag tänka mig den som heter Pastel Green.
Ibland förstår jag mig inte på mig själv och mitt bloggande. Var helt säker på att jag hade skrivit om mitt besök på Eel Pie Island men en sökning visar att det har jag minsann inte.
Kom att tänka på ön när jag läste lite på om en annan ö i helgen: Roosevelt Island. En smal ö mitt i East River i New York – som med sina 12 000 invånare är större än jag föreställt mig. Vilket fascinerade mig så mycket att jag körde lite ögoogling och plötsligt mindes ett öbesök jag gjorde sist jag var i London.
Eel pie island är en av få bebodda öar i Themsen och ligger i Twickenham, södra London. Ön är väldigt liten (120 bofasta) och privat. Man når den endast via en gångbro och nästan alla ytor är inhägnade. Vi var lite dåligt pålästa och åkte hela den långa vägen för att… titta på stängda hippieportar och lummiga buskar. Det tog fem minuter att gå fram och tillbaka på den enda publika stigen mitt på ön, sen gick vi tillbaka över till fastlandet igen.
Men eftersom hela ön andas pophistoria så gjorde det inte så mycket. Band som Rolling Stones och Pink Floyd har hängt där och David Bowie spelade på Eel Pie Island Hotel för så längesen att han inte ens hade hunnit byta efternamn än. Kanske var de här hippiesarna i publiken?
I modern tid har Mystery Jets bott och härjat på ön.
Här är en liten herre som kan berätta mer.
Här en svensk dam, Agneta Lindhag, som också var där när det begav sig.
(kanske relaterat: vem äter egentligen ål? Mina vänner, visar det sig)
Jag och Bobo fastnade framför ett införavsnitt av Lilla Melodifestivalen häromveckan. Vi gillade allra mest en femtonåring som sjöng något gitarrbidrag.
Nu läser jag att han heter Ulrik Munther och vann hela uttagningen. Yay!
Om han bara klarar målbrottet och kan ducka undan när Bert Karlsson kommer sättande kan han få en strålande karriär.
Aftonbladets läsare röstat fram världens bästa film: Nyckeln till frihet. Jag har aldrig ens hört talas om den.
Måste jag skämmas nu? Bör man ha sett Nyckeln till frihet?
Jag tycker mest den verkar tung och lite gubbig.
Linda Skugge länkar till Bokhora och frågar ”varför har jag undertecknat det här inlägget?”
Om Skugge googlade lite om det i stället för att – tada – fråga sina läsare så skulle hon få se att ”göra en Linda Skugge” i bloggvärlden är synonymt med att avkräva sina läsare svar på frågor utan att ge något i utbyte. Kanske inte så mycket numera som när hon bloggade på Expressen och hennes ”blogginlägg” bestod av precis såna utslängda frågor till läsarna. Frågor vars enkla svar egentligen var JFGI.
Ganska vanligt även på Twitter tycker jag. Att missa det ”sociala” i sociala medier. Ser dagligen hur mediefolk folk ställer frågor och slänger ut påståenden och 1) går aldrig in i dialog eller 2) kreddar den som tipsat.
Jag tror att detta totala ointresse av att ha en dialog är anledningen till att Skugge som bloggare varken är väl läst eller en naturlig del i bloggkonversationen. Hon har helt enkelt ingen koll. Jag, som ändå är ett Skugge-fan sedan länge, blir inte det minsta sugen på att följa bloggen när allt hon gör är att länka till sina kompisars olika webbprojekt.
Skugge som förebild, kvällstidningsagigator och debattstartare offline har jag bara positiva tankar om. Ofta startar hon heta samtalsämnen i traditionell press som letar sig ut i sociala medier. Men det betyder verkligen inte att hon behärskar de nya medierna (så bra som hon säger att hon gör).
Läs tidigare inlägg av mig i frågan t ex här.
Så Bergmans överkast gick för 26 000. Bara marginellt mer än vad de brukar kosta på Blocket höhö.
Nej, men jag hittade jättefina begagnade på Myrorna häromdagen. Handvirkade, flera meter breda, för 800 kr. Vilket hantverk och vilken timpenning!
Men inget passade hemma hos oss. Det finaste var på tok för brett.
Och det är en hårfin linje mellan retrosnyggt och skabbigt, så jag letar vidare.
Den slutliga prislistan över Bergmans prylar hittar du här.
En sak som jag undrar över jätteofta när misstänkta brottslingar begär kändisförsvarare och får det.
Hur i hela fridens namn hinner då dessa stjärnadvokater ta sig an alla wannabekriminella? Hur kan Leif Silbersky frigöra tid och träffa en klient samma dag som han grips? En söndag?
För eftersom han är den mest kända försvarsadvokaten lär han ju också vara den mest efterfrågade. Får han säga nej?
Kanske är det inte så tidskrävande – Silbersky själv dyker upp 1-2 timmar och så finns det ett team i bakgrunden som sköter annat?
Jag är genuint nyfiken. Berätta om du vet!
Jag är ju med i juryn för Veckorevyns blog awards. En fantastisk ära för en gammal bloggräv som jag. Och jag har redan bestämt vad jag ska ha på mig på galan.
En som jag började läsa alldeles för sent för att nominera är Anna Björklund. Hon skulle lätt platsa både bland årets nykomling och årets kaxigaste. Och årets bästa alltmöjligt.
För hon är skitrolig och skitung (18 bara!) och har en helt unik ton om man jämför med andra bloggande tonåringar. Och Prankmonkey som manager.
Det enda jag saknar är ett artistnamn. ”Anna Björklund” låter aningens för vanligt för att kunna sprida vidare enkelt.
Men jag gör mitt bästa från och med nu, in och läs med er!
AMO skriver ibland om den värsta möjliga starten på morgonen i en barnfamilj: att mjölken till kaffet är slut.
I morse fick jag testa på en ny variant på den. Jag klev upp med sonen vid 7, slumrade i soffan nån timme och när jag sen skulle brygga kaffe så var vattnet slut. Hela vår gata skulle förbli utan vatten resten av förmiddagen.
Men eftersom en cool brud reder sig själv började jag genast samla slattar: en liten del vatten från gårdagens middagstillbringare, en del vatten från ett halvdrucket Nalle Puh-glas och resten avslagen Ramlösa. Räckte precis till två koppar kaffe och var faktiskt gott. Trodde annars mineralerna i vattnet skulle ge en salt eftersmak.
I gårdagens Svenska Dialektmysterier pratade man om gnällbältet och stora delar av avsnittet utspelade sig därför i min barndoms trakter. Fredrik Lindström intervjuade Yvonne Ryding och letade efter gnällbältesgränsen. Den börjar i Laxå och slutar, som alla från Eskilstuna vet, någonstans utanför stan (men innan man kommer in i Strängnäs). För där pratar de på e, inte ä.
Lindströms tes är för övrigt precis min egen: att gnället är ett uttryck för engagemang. Att man vill betona vokalerna i orden för att man är så passionerad*. Inte för att man är pessimistisk eller trött. Jag pratar ungefär som jag skriver här. Versaler eller kursivt när jag verkligen vill att ni ska FÖRSTÅ hur mycket jag vill säga just det jag säger.
(*så försvarar jag åtminstone mitt eget gnäll, men jag STÅR INTE UT med medelålders par som gnäller på varandra på eskilstunamål. ”Tanter” som gnäller på sina ”gubbar” är bland det värsta jag vet).
I allt snack om Anna Anka får ni absolut inte glömma bort Hollywoodfruars verkliga stjärna: Maria Montazami.
Är repriserna av Melrose Place. Ni vet vilka jag har en soft spot för.
Men kommer ni ihåg vilken kärleksrelation serien startade med?
Mitt problem med Editors är i alla fall inte Tom Smith. Han är en av mina favoritröster. Men de är så ojämna. Och odefinierbara.
Blir lite sugen av den här men den kommer ju liksom aldrig igång.
Om man luktar rakt ner i påsen så luktar det bearnaise.
Men när man tuggar på dem, och gör vinsmakargurgel i munnen samtidigt, så smakar de bara vanliga sourcreamchirr.
Jag skulle vilja hävda att årets idolomgång hittills är den bästa någonsin. Älskar juryn och gillar Jihde.
Ni kommenterar