Popjunkien

Tegan & Sara på Debaser

Tack för fina kommentarer på förra inlägget. Jag fortfarande så löjligt glad över att ni tar er tid att läsa och kommentera mitt strunt.

Tänkte på tisdagen att ni säkert hellre hade velat läsa om den helvetesdagen i stället. För så harmoniskt som vi hade det i måndags, hade vi det inte dagen efter. Det är ofta så i livet med småbarn, varannan mys, varannan slit. Varannan morgon vaknar man stark och snygg, varannan morgon är man ett vrak. Men eftersom jag vill hålla mitt föräldrabloggande helt klagofritt (det finns så många andra som GNÄLLER) och i den mån jag kan inspirerande, så får ni gå någon annanstans om ni vill läsa de allra hemskaste vittnesmålen.

Nåväl, igår var jag på finafinafina Tegan och Sara. De är så ROLIGA och BRA och HÄRLIGA. Jag har nog aldrig varit lika road av ett mellansnack på någon konsert, trots att det ärligt talat var en alldeles för lång konsert.

Och sen var det så vänlig stämning, säkerligen beroende på att det 1) var trettonårsgräns och därmed alkoholförbud och 2) var 99% tjejer i publiken. 1% var medsläpade pojkvänner som stod sked* med sina flickvänner.

Längden på konserten gjorde att det spelades nästan för mycket material. Får man säga så? Jag minns början och slutet allra bäst. The Con (nedan) är verkligen helt perfekt som livelåt, medan min stora akustiska favorit Dark come soon inte gjorde sig så bra med gårdagens setting (tänkte skriva något om en elgitarr men jag kan inte svära på att det var just den, just då). Saras kördel var också för hög, just här. Det absolut finaste var annars de tydligt improviserade delarna och interaktionen med publiken, vilket i slutändan ledde till det ej inrepade extranumret.

* Jag har alltid undrat över det där, folk som håller om varandra på konsert, det ser så vingligt ut. Kan man ens koncentrera sig? Blir det inte varmt? En kille stod och strök tjejen över ryggen i en timme. Jag blev rädd att friktionen skulle antända hennes t-shirt.

Dela: Facebook  Twitter 

4 kommentarer till Tegan & Sara på Debaser

  1. Det var onekligen en lång konsert, men jag tyckte aldrig den kändes för lång.

    Och angående den vänliga stämningen, tror jag alkoholfrånvaron spelade in. Jag vill minnas att senast dom var i Stockholm, på Nalen, var det minst lika vänligt.

    Walking With a Ghost är en av mina favoriter i vanliga fall, men live knäcker den ett par extra varv. Det känns som om jag lätt skulle kunna betala 200kr för att se bara den live. Den var visserligen något bättre på Nalen, även om marginalerna är för små för att egentligen behöva nämnas.

    Underbar konsert. Jag vandrar fortfarande en bit över mark.

  2. Rebecca (admin) skriver:

    mm, det var så BRA. Kollade just Reflecions och blev helt extra glad, igen.

  3. Tove skriver:

    Åh, jag älskar konsert-skedandet!
    Man delar en musikupplevelse som båda gillar och då blir man glad och kär och kan ju liksom inte stå och hångla för då missar man alltihop.
    Stå sked är nästan bättre än att ligga dito.

  4. annalin skriver:

    Nja, jag tror att ”StÃ¥ sked pÃ¥ konsert” instiftades som ett led i ihopblivandet. Inte för teenagers i Hultsfred – för de skyr inte att stÃ¥ & hÃ¥ngla – utan om det är ett span sedan tidigare, som man nu möter i ett gemensamt intresse (dvs musiksmaken.)

Kommentera