Popjunkien

Varför, Agnetha?

24 oktober, 2005 Kl. 18:51 av 2 kommentarer

En av alla gulliga födelsedagspresenter var Fans av Fredrik Strage. Började sträckläsa den igår och blev så fast att jag var tvungen att fortsätta klockan sex i morse (vilken bliss att gå upp och duscha tidigt och sedan softa i typ 1½ timme till).

Har hittills läst kaptilen om Michael Jackson, Agnetha Fältskog och Evert Taube och är minst sagt fascinerad av denna besatthet. Strage som skribent är fantastisk. Intresserad, ödmjuk och förmodligen lika fascinerad han – när han är med småtjejerna i Darins trappuppgång ritar han ett hjärta på väggen precis som de verkliga Darinbeundrarna.

Två saker hänger kvar även när jag inte har boken framför mig. Jag kan inte sluta tänka på:

  1. Den sinnessjuka kvinna som förföljde först Evert och sedan Sven-Bertil Taube. (Fredrik Strage förföljer faktiskt själv kvinnan för att få en intervju).
  2. Det faktum att Agnetha Fältskog faktiskt först var ihop med den man som senare förföljde henne.

 

Lite lite om Idol

24 oktober, 2005 Kl. 11:58 av 5 kommentarer

Som ni märkt har jag inte bloggat om fredagens Idol och det beror på att jag bara såg snabbgenomgången och inte kan bedöma insatserna särskilt bra. Jag måste säga att jag är lite småchockad att Ola röstades ut redan, även om jag velat just det i flera veckor så trodde jag att vissa andra skulle ryka innan det var hans tur. Jens och Måns till exempel.

Några snabba reflektioner

  • Elina hade faktiskt fått på sig ett par helt ok jeans den här gången men tyvärr en ful
  • Programledarna var snyggast i hela paraden. Både jag och min bror dreglade över de grå och svarta stickade tröjorna.
  • Alla hade valt helt sjukt tråkiga låtar. Sibel sjöng liksom ”Strong enough” med Cher och darlo-Agnes sjöng en låt med A-N-A-S-T-A-C-I-A.
  • Är det bara jag eller har Sebastian lugnat ner sig lite i sin plagiatdans? Av det jag hann se såg han rätt naturlig ut när han dansade.
  • På det hela taget känns årets startfält inte hälften så engagerande som förra årets. (Även om vi Daniel-fans med facit i hand är rätt genererade över vår Daniel-kärlek. Inte kunde vi veta att han skulle bli en tant).
 

Larry Hagman besöker min gymnasieskola

23 oktober, 2005 Kl. 11:05 av 2 kommentarer

Har varit på supermysigt bröllop i helgen och ett av alla samtalsämnen var det om när Larry Hagman landade med helikopter på grusplanen utanför vår gymnasieskola.

Året var 1994 och jag hade själv inte börjat gymnasiet än (men historien är så klart en klassiker och har återberättats gång på gång). Larry Hagmans fru Maj är från Eskilstuna och Hagman själv är svenskättling. Nu skulle de hälsa på i fruns hemstad med buller och bång. En halv skola stod och väntade på Hagmans som alltså kom ner från i himlen i en helikopter.

Rätta mig om jag har fel men det verkar ha handlat om något som skolan anordnat snarare än kommunen. Ögonvittnen har berättat om att många var skeptiska innan och bara ”nej, det där ska inte jag gå och glo på” men sedan rusade folk ändå så nära helikoptern som det gick. Några hade svenska flaggor som de viftade med och i ett hörn stod ett gäng sura demonstranter med protestskyltar: USA UT UR KUBA!

Larry skänkte några datorer till skolan. Enligt mina uppgiftslämnare syntes datorerna aldrig till. Fast vem vet, kanske var det just en Larry-dator jag använde i datakunskapen några år senare?

 

En snyggblogg

21 oktober, 2005 Kl. 20:58 av 4 kommentarer

Mitt intresse för parfymer, krämer och olika… material sträcker sig inte längre än att jag önskade mig (och fick!) Eternity Moment i julklapp bara för att Scarlett Johansson var så vansinnigt vacker i reklamfilmen. På samma sätt kommer jag (till Anna Hellstens förtret) tokönska mig SJP Lovely bara för att det är SJP som ligger bakom och för att den är så omtalad.

Förutom Eternity Moment har jag haft samma parfym (Noa by Cacharel) sedan sena tonåren. Får faktiskt inte nog av den. Tidiga tonåren handlade allt om ”dofter” som Date, Vit musk från Body Shop, Samba, Exclamation och Laguna (Salvador Dali). Mellantonåren var Cool Water och Laura. Ja, ni förstår.

Nåväl, detta om mig och mitt icke-intresse. Inlägget skulle handla om den nya skönhetsbloggen som sagda Anna skriver i tillsammans med fyra andra frilansare/skribenter. Inspirerande!

Ladies and gentlemen, I give you Fountain.

 

Inte Jennifer

21 oktober, 2005 Kl. 14:58 av 5 kommentarer

Jag tycker det är rätt trevligt om det ryktade förhållandet mellan Jennifer Aniston och Vince Vaughn är sant. Han är en sån där vuxen man som jag egentligen inte vågar erkänna att jag gillar men eftersom flera av varandra oberoende vänner har bekräftat att de också tycker att han har… något så outar jag mig själv här.

Nåväl, såg det här på Gawker. En artikel ur skvallertidningen People där det står att Vince och Jennifer hade en fantastisk kemi under inspelningen av den gemensamma filmen The Break Up. Problemet är bara att tjejen på den bifogade bilden inte är Jennifer utan någon annan. Som Gawker konstaterar: det kan vara Saddam Hussein.

 

27

20 oktober, 2005 Kl. 13:57 av 18 kommentarer

Så här roligt är det att fylla år.

(Bilden kommer från SR:s barnwebb och föreställer den coola Radio-Apan).

 

Baby we were born to run

19 oktober, 2005 Kl. 22:04 av 10 kommentarer

Jag är lite trött på gubbrock för tillfället. Så när jag städade min iPod häromdagen passade jag på att radera en massa Bruce Springsteen. Lämnade bara kvar en enda låt med honom: Born to run.

Just därför är jag glad över klippet jag hittade via Carreca. Alltså, god damn Springsteen, rätt het på den tiden va? Nästan så jag kan förstå all hysteri kring honom nu.

 

Jul-Jenny

19 oktober, 2005 Kl. 12:16 av Kommentera

Darling Jenny Wilson har julsida på sin sajt där hon dokumenterar förberedelserna inför sin julkonsert på Södra Teatern den 6 december.

Ur programmet:

Jenny Wilson och El Perro Del Mar ger en enastående och annorlunda julkonsert på Södra Teatern i Stockholm, tisdagen den 6:e december. Med hjälp av ett specialskräddat band (med instrumenteringen slagverk, lapsteel, bas, gitarr, stråkmaskin, piano samt smäktande körsång) framför de sina låtar i helt nya och för kvällen exklusiva versioner. De utlovar ett framträdande med scenografi och kostym inspirerad av bland annat dansikonen Martha Graham på denna vintriga och eleganta konsert.

 

Mike Skinners tänder

19 oktober, 2005 Kl. 06:21 av 1 kommentar

En gång sa Quetzala Blanco i ZTV:s Tryck till (kommer det att komma tillbaka?) att hon var svag för killar som Mike Skinner. Personligen har jag mycket svårt att vara svag för killar med gula tänder, för i precis som i fallet Pete Doherty vittnar Skinners tänder om hans förmodligen rätt hårda leverne.

(Det är väl i och för sig snarare regel än undantag att som engelsman ha fula tänder).

Detta tänker jag på varje gång jag ser The Streets på teve. Nu senast i den dokumentärartade videon till Banquet – The Streets mix, alltså Mike Skinners version av den låt som gjorde mina älsklingar Bloc Party stora.

Och medan jag ändå skriver om Quetzala kan jag passa på att hylla henne lite. Hon var sådär ungcool i Nöjesguiden (jag HAR nog lite 80-talistkomplex!) och jag gillar allt hon gör i Expressen nu. Jag tycker hon har en stil som behövs mitt i all dokusåparapportering och alla Ingrosso-släktfejder.

 

Kase?

18 oktober, 2005 Kl. 21:13 av 11 kommentarer

Okej, jag brukar inte politikblogga men en sak jag tycker rätt hårt är att kungahus är onödiga och löjliga. Men eftersom jag även gillar yta blir det ett litet dilemma – det är ju t ex rätt sweet att kolla på bilder på snygga outfits på danska prinsessan Mary. Fast det var något annat detta skulle handla om.

För några dagar sedan födde Mary en son och hennes man som är prins grät och var stolt. Så långt allt väl. Men en sak som jag stör mig på i rapporteringen kring födseln är att det citat ”tändes vårdkasar runtom i landet”. Jag skulle vilja ha statistik på hur många moderna svenskar (som läser kungaskvaller…) som vet vad en vårdkase är? Okej, det är inte svårt att gissa men någonstans måste väl en gräns gå för vilka ord som är allmänt vedertagna och vilka som är i det närmsta utdöda.

 

Mats Hård är publicerad

18 oktober, 2005 Kl. 13:49 av 2 kommentarer

Konsten att förlora har blivit bok.

Jag fick ett mejl av Mats Hård eftersom jag skrivit om Konsten att förlora men det har jag mig veterligen inte? Jag läste den lite i början samtidigt som spekulationerna om pseudonymen Mats Hård var som mest intensiva. Men även om det var kittlande intressant läsning att läsa om kärlekshistorien, lite om fotbollen och mycket om Sundsvall (!) så var det längesen jag läste nu.

Hur som helst gillar jag hemliga bloggar för det är så spännande att inte veta vem som skriver. För tänk om det är någon kollega som är Knullbloggen eller Bulten i Bo?

 

ToR till helvetet?

18 oktober, 2005 Kl. 09:40 av 4 kommentarer

Det var gulle-Jenny som uppmärksammade mig på det först men nu kan jag inte sluta tänka på det. I ”One way ticket” med The Darkness sjunger de ”I’ve got a one way ticket to hell and back”.

Men om man åker till helvetet och tillbaka är det ju en tur- och retur-biljett.

 

Hon och han

17 oktober, 2005 Kl. 07:40 av 2 kommentarer

Jag har tidigare berättat om hur svårt jag har för Annika Sundbaum-Melin. Nu var hon och hennes kille med i Morgonpasset och pratade om sin nya bok.

Jag läste en recension om boken (tror det var Jessika Gedin i Elle) som konstaterade att den var helt onödig och att fokus låg för mycket på att ”hon” säger han slänger sina smutsiga kallingar på golvet och att ”han” säger vad hon tjatar om mina smutsiga kallingar på golvet. När blev sådan vardagstristess intressant läsning liksom? Men vad vet jag, det kanske är århundradets mest omstörtande berättelse. Jag har ju som sagt inte läst den.

Så klart kom radiointervjun in på de olika sexreportage som Annika alltid gör. Och hon menade på fullt allvar att orgasmkurser är nödvändiga eftersom vi inte pratar orgasmer i fikarummet.

 

Carreca in da house

16 oktober, 2005 Kl. 21:58 av 1 kommentar

Aha! Jag hade missat att Carreca startat en blogg. Ni känner igen honom från skarpsinniga och roliga kommentarer här på min blogg (ibland under taget namn). En favorit.

 

Ekborgs primalskrik i humorprogram

16 oktober, 2005 Kl. 19:50 av 5 kommentarer

Alltså. Dan Ekborg i Parlamentet är ju ett skämt. Skrika högt = inte automatiskt rolig. Samma sak gäller gaphalsen Helge Skoog.

Påminner mig om när Ekborg var intervjuad i Expressens söndagsbilaga och avslöjade att han tatuerat in en kärlekstatuering tillägnad sin sambo. ”Men var på kroppen säger jag inte, det är hemligt”.

Nehej, men för oss som tittade på bilden i samma artikel var det väldigt tydligt att den nygjorda kärlekstatten satt på överarmen där den tittade ut under t-shirtärmen.

 

Bald or ginger?

16 oktober, 2005 Kl. 17:01 av 1 kommentar

Att vara rödhårig är ett riktigt skällsord i England. Jag minns en Big Brother-omgång då en hel nation (givetvis påhejad av tabloidtidningarna) ”avslöjade” att deltagaren Tim egentligen var rödhårig. Ju längre han var kvar i tävlingen desto mer blottades hans röda hårrötter och han hånades av ett helt folk.

(Nu vet vi ju alla att killar med färgat hår inte är en superhit överhuvudtaget men ändå. Vilken hetsjakt!)

Exempel på två personer som aldrig kommer bli mer än sina hårfärger i det klimatet: Chris Evans och Geri Halliwell.

TRL har till och med ett pest eller kolera-inslag som heter ”Would you rather be bald or ginger”. Vinjetten har tydligen skrivits av Jamie Cullum. I dagens avsnitt valde Feeder-Mark att han helst skulle vara rödhårig och Blue-Lee att han helst skulle vara flintis.

Jag tycker ginger-hår är helt fantastiskt fint. Musiklisa har det finaste.

 

Elinas kläder: ”Vi körde på en fågel och begravde den”

15 oktober, 2005 Kl. 09:38 av 5 kommentarer

Jag spådde rätt häromdagen: Sibels version av ”Sista morgonen” var nog det bästa framträdandet i Idol någonsin. Inklusive förra årets Daniel-chock när han gjorde ”Sarah” och uppfann en helt egen ton (kom uuut ikvEHLL…).

Jag vågar nästan inte erkänna hur många gånger jag kollade på Sibel-klippet på Idolsajten medan röstningen pågick. Jag grinade till och med lite. Såg ni också? Hon sjöng en helt pampig version av Niklas Strömstedts ”Sista morgonen” och var alldeles säker, klar och tuff.

  • Jag orolig över att alla småbrudar fortsätter rösta på Ola trots att han är så katastrofal. Hoppas hoppas han inte vinner – men det KAN han väl inte göra? Fast, vi såg ju förra året att vinst inte betyder idolskap. Darin var ju den sanna stjärnan och också den som har en karriär nu. Jag gissar att samma sak kommer hända med t ex Sibel.
  • Förresten har jag en skitdum fråga men varför sjunger alla skåningar i programmet (inklusive Sibel) på någon påhittad rikssvenska? Går det inte att sjunga på skånska? Vill man inte ha bara en dialekt, både för sång och prat?
  • Jag har sagt det förut och säger det igen – om de inte slutar fulstajla Elina så får hon snart åka hem. Hur gullig hon än är så funkar inte ärmlös kråsblus OCH volangkjol i konstigt material om man ska vinna det svenska folket. Kan inte Elina också få ha vanliga men coola kläder, som passar?
  • Andraplatsen på min favoritlista från igår innehas av Agnes.
 

Vilda Bebin

15 oktober, 2005 Kl. 07:03 av 2 kommentarer

Åh, jag är lite kär i Vilda bebin. Liksom: tre poster om Cameron Crowe på rad blandat med fina småanalyser om allt från HärrÅlld PinntA till systrarna Kallur.

 

Låtar vi minns, del två

14 oktober, 2005 Kl. 19:23 av 3 kommentarer

Åh, det är ju det här som är det dåliga med listor. Lagom har man skrivit en så får man ont i magen för att något saknas.

Andreas L lämnade en kommentar i min lista över stämningsfulla låtar i film och teve och nämnde den låt som borde varit självskriven. ”Let go” med Frou Frou som är med i slutet på Garden State. (Klicka på Frou Frou-länken så streamas låten).

Hela scenen är fantastisk och låten sådär bubblande men melankolisk och jag minns hur jag föll lite väl hårt och sedan spelade mina gamla Frou Frou non-stop i flera dygn.

 

Låtar vi minns

14 oktober, 2005 Kl. 08:26 av 12 kommentarer

Min MP3-spelare shufflade fram ”Untitled” med Interpol och jag kom då att tänka på effektfull musik i filmer eller på teve. Några favoriter (utan inbördes rangordning):

  • När Untitled med Interpol spelas i Vänner. Joey är kär i Rachel och vill berätta det för henne och låtens intro ger en perfekt känsla av ambivalens medan Joey går fram till Rachels dörr och gör sig beredd att knacka på.
  • När Charlotte och Trey i Sex and the city låtsas att de fortfarande är ihop framför fotografen från House and Garden. Det är precis i slutet av avsnittet och Take me somewhere nice med Mogwai spelas. OMG! Det är så mycket känslor kanaliserade kring en enda scen och denna låt, jag brukar kolla på det om och om igen.
  • När Baby är ledsen över Johnny i Dirty Dancing och Patrick Swayze sjunger She’s like the wind i bakgrunden. Åh vad jag tyckte det var vackert när jag var liten. För mitt under låten blir Baby’s dumma storasyster plöstligt snäll och säger ”jag kan fläta ditt hår om du vill, eller, du är fin som du är”.
  • För att inte tala om den allra sista scenen i Sex and the city nånsin när vi får veta vad Big heter och allt är så lyckligt. Hela känslan fångas i You got the love med Candi Staton.
  • Två andra låtar från filmer jag tokspolat fram och tillbaka bra för låtarnas skull: ”I’ll be here where the heart is” med Kim Carnes (Flashdance) och ”Out here on my own” med Irene Cara (Fame).

Men listan kan givetvis göras hur lång som helst.

 
Äldre inlägg
Nyare inlägg