Australien
Jag: ”bla bla bla tisdag”
Mamma: ”tisdag?! Du menar måndag!”
Efter en kort dispyt och lite dubbelkoll vinner mamma.
Note to self: åk till Australien på måndag efter nyår. Inte tisdag.
Min blogg är min tribaltatuering
Att jag inte skriver blogginlägg på nån dryg vecka är ju inte ovanligt.
Men att bloggen försvinner och raderas i en och en halv månad, är faktiskt helt unikt. Det är vad som hände, en lördagförmiddag i november.
Jag tappade inte bara hela bloggen, det hände också i samband med min mest intensiva jobbperiod någonsin i livet. Jag jobbade dygnet runt i flera veckor och hade inte en sekund över att lösa teknikproblem. Ledsamheten! Men då fick jag, liksom flera gånger tidigare, akut WP-hjälp av Niklas. Tack! Tack också till Malin för stöd, Alexandra för fin länkpepp, Johanna för kondoleanser och Jessica för att du letade upp en kopia på databasen. Och tack till Johan på Binero som hjälpte mig med att äntligen flytta över till er.
Tack vänner som kommenterat och undrat på mejlen, Twitter och på Facebook, så lyxigt att vara del av den här internetgemenskapen. Det tänker jag på dagligen.
Men.
Ironiskt nog handlade mitt sista inlägg innan kraschen om motton. Att det man tycker om när man är ung, t ex en tribaltatuering, tycker man definitivt annorlunda om 15 år senare.
Och när jag rannsakade situationen så slog det mig att min blogg är som en gigantisk tribaltatuering. Bloggen följer en gammal programförklaring som jag inte ens brinner för längre. Jag har bloggat i sju år, och när jag började var jag först med det här formatet. Nu har jag frångått huvudtanken, men utan att ha strukturutvecklat skriver jag om allt möjligt, utan en tydlig linje. Vilket gör att jag hela tiden känner mig steget efter, eftersom min livssituation är helt annorlunda idag. Plus att sidan är fylld av gamla åsikter som ibland känns daterade, ibland är så roliga att jag kan skratta högt åt dem.
När jag började hade jag ett juniort jobb med sjukt mycket fritid, numera är jag tvåbarnsmamma, jobbar minst 60 timmar i veckan och är med familjen all min lediga tid. Förr kunde jag lägga all min fritid på intryck som resulterade i blogginlägg, numera har jag ju andra intryck, som man kanske kan blogga om, men det gör jag ju inte.
Så den här insikten måste jag bara använda och omsätta till en konkret förändring av bloggen!
Exakt VAD som ska hända vet jag inte än. Jag har massor med tankar ur mitt eget liv: någon sorts vardagsblogg med bilder, hur det är att vara ung kvinna och chef, hur det är att vara ung kvinna, chef och ha en bebis samtidigt, mediebranschbetraktelser som inte är övergripande, något om sociala medier som inte är ett evangelium. Eller något om hår? Eller helt enkelt något som är som det brukade – fast med ny energi och ny inramning.
Nu råkar återkomsten sammanfalla med julen så jag passar på att önska er en god jul. Om ni har en stund över mellan Kalle och klapparna: berätta gärna i kommentarsfältet vad du helst ser av Popjunkien i framtiden. Och vad du gärna slipper.
Och tack igen för att ni hänger här!
Crystone är det sämsta webbhotellet
Ett kort, men viktigt, meddelande till allmänheten:
Crystone är ett uselt webbhotell med usel service. Välj aldrig dem.
Slut på meddelande.
Mitt motto i livet
En gammal favoritchef och kollega hade mottot ”hur svårt kan det vara?”. Och det inspireras jag ofta av. Jag är en problemlösare, görförsttänksenare och en jobbajättehårtare.
Men idag kom jag att tänka på ett annat motto jag har: det borde vara 25-årsgräns på tatueringar.
Vilket betyder ungefär: livet är föränderligt, man blir bara klokare och tryggare med erfarenheterna och oavsett hur cool en företeelse är när du är 21, kommer du inte vara lika fäst vid den vid 41.
(Bild från Ugliesttattoos.net)
Snowjoggers
När den förra skitvintern var över firade jag genom att slänga mina vinterskor. Ett par snowjoggers faktiskt. Att de var slängda hade jag dock glömt i morse när jag behövde dem som bäst.
Så nu har jag surfat en stund efter ett par nya och är faktiskt rätt förvånad över hur dyra de är.
Hos Rubber Duck kostar de 125 euro. På olika engelska sajter kostar de omkring 70 pund.
För ett par oglammiga funktionella gamla retroskor? Jag vill minnas att jag bara gav några hundra för mina gamla svartsilvriga.
Gravidkläder – efter
Tänkte först skriva de här inläggen i trimester-ordning. Men eftersom jag numera har en 5-månadersbebis (?!?!) känns det rimligare att skriva om det som bekymrar mig allra mest. Jag var inne på det häromdagen, men jag HAR verkligen ingenting att ha på mig.
Några första råd från en som är inne i träsket:
1. Det man köper under graviditeten för att ”ha på sig efter” passar aldrig efter. Jag vet inte hur många vanliga plagg jag köpt i en storlek större för att ha sen. Men när gör man annars så i sin shopping? ”Den här ska jag köpa nu men ha på mig om fem månader”. Mitt råd: köp bara saker som du vill ha nu, sen köper du för då.
2. Efter är också alltid relativt. När är kroppen egentligen redo igen? Jag vet inte. Min personliga måttstock är att jag första gången hade lärt mig min nya kropp när bebisen var sex månader. Därefter tog det ytterligare ett halvår innan jag fattade att jag var, ehm, klar eller vad man ska kalla det. Därför hoppas jag någonstans att halvårsstrecket funkar även den här gången. Men jag märker att jag långsamt blir mer och mer bekväm.
3. Tyvärr men: linnen. Man har ju hunnit tröttna på baslinnen efter nio månader i undertröjor men linnet är din bästa vän även som nyförlöst. Och då samma baslinnen jag redan pratat om, de i längre variant med lite stretch. De håller in efterbebismagen och om du har en t-shirt över är du alltid amningsredo* (dra upp t-shirten och ner linnet så du har en bra glipa).
4. Hålla-in är nog den gemensamma nämnaren för allt som är efter förresten. Jag har hittat en fantastisk underbyxa på Twilfit som håller in och ger lite midja. Alltså OBS, inga hokuspokuskläder som t ex Katrin Z höll på med i somras, utan vanliga bastrosor i vit eller svart bomull. Med ett par såna och ett par stretchbyxor eller strumpbyxor som håller in, känner jag mig redo för det mesta i min vanliga garderob. Rent teoretiskt alltså, för varje gång jag står där och testar och tänker så tvivlar jag ändå.
* Apropå amning: jag har nästan ingen egen erfarenhet av att amma, så jag är inte så bra på amningskläder för oss som är fåfänga, tyvärr. Ska skrapa ihop till ett sånt inlägg ändå, baserat på gamla tips som framför allt Malin tog fram för Grossessan.
Under min första graviditet drev jag Grossessan, Sveriges första modesajt för gravida. Den har jag inte tid med längre, men jag har riktigt bra koll på mammakläderna. Så i en oregelbunden liten serie tänkte jag gå igenom gravidklädseln lager för lager, trimester för trimester.
Invigning av klänning
Men jag tycker nog att den är lite för lång. Mina kjolar är alltid lårkorta. Svängde därför förbi skräddaren som sa att hon kunde ta upp den på fyra dagar och för 140 kronor. Taget! Sa jag.
Blev inspirerad av Emi som blev inspirerad av modellen som bär vår klänning.
Förutom klänningen bär jag ett par välanvända £1-stumpbyxor från Primark. De är rätt stympade vid det här laget – när jag var höggravid klippte jag sönder linningen för att få plats. Det här är skorna och armbandet är från Boots.
Polskt oväder, ryssvärme, spanskt högtryck
Vi har haft en lugn höst men nu är det dags för ännu mer geografibestämt väder.
I somras såg vi både ryssvärme och spanskt högtryck.
Idag varnar Aftonbladet för polskt oväder.
Fast läser man artikeln är det tydligt att det kommer från Alperna och bara via Polen. Därmed kan ovädret också vara från Frankrike, Italien, Schweiz, Liechtenstein, Tyskland, Österrike eller Slovenien.
(Enligt artikeln om Alperna på Wikipedia).
En klänning
Jag skriver som vanligt tusen inlägg som jag inte postar. När jag inte jobbar är jag med min bebis, stökar hemma, planerar resan till Australien. Och shoppar tydligen lite igen. Jag anar ljuset i tunneln gällande min eftergraviditetenkris och som vanligt har jag väl haft lite för bråttom. Min bebis är ju bara fem månader, för sjutton.
Den här klänningen ser inte mycket ut för världen på en provdocka. Men OJ vad fin den är live. Jag tänkte inviga den i samband med ett rätt dressy möte jag ska på nu på onsdag.
Möten ja. Måste förbereda jobbveckan nu, hej!
Big Brother tillbaka
Big Brother kommer tillbaka i TV4 och har jag längtat efter detta? Svar: ja!
Och allra mest hoppas jag på att Big Brother här ska bli som det var i England, såndär måste-se-tv som alla pratar om. Som Robinson var de första åren.
Jag har många Big Brother-minnen men en sak jag brukar tänka på då och då är det faktum att det under de första säsongerna jag följde (2002 och 2003) inte fanns playkanaler eller knappt ens nätsnack utöver trådarna på alltomtv. Man var hänvisad till repriserna om man hade missat.
Det fanns någon tjänst där man kunde se nattkamerorna uppdatera stillbilder, eller hur var det? Påminn mig. Jag har bara ett vagt minne av att man kunde se icke-rörligt nästan-live på nån webbadress som var jättelång. Och via en köpekanal kunde man se oredigerat, stämmer det?
Och… så fick vi gå barfota i snön till skolan, 13 kilometer enkel väg. Till mat fick vi vatten och bröd och på söndagarna var det strängt förbjudet att leka.
Här är allt jag skrivit om Big Brother genom åren.
Tänkte mig en Benjamin, valde en Bobo
Jag har en kollega som heter Nils. Han är cirka 32 år gammal. Jag vet ca tre bebisar som också heter Nils, och de är ju då 0 år gamla.
Häromdagen frågade jag den vuxne Nils om han noterat att hans namn verkar vara lite av ett trendnamn. Han konstaterade torrt att ja, men det var minsann inte så trendigt på skolgårdarna på 80- och 90-talet när folk gärna rimmade Nisse med, ja ni vet.
Och sedan dess har jag tänkt på det där med namntrender. När man var liten var Nils och, exempelvis, Britta jättefula namn. Fina namn var Benjamin och… Mikaela vet jag att jag gillade ca 1990. Idag tycker jag att Britta är kanske det vackraste av dem alla. Nils är väldigt speciellt och liksom… rakt på något vis. På ett positivt sätt. Benjamin och Mikaela? Njae.
Det sägs ju att varje generation väljer namn som var populära ungefär tre generationer tillbaka. Nu har ju mina egna barn inga generationstypiska namn, men jag ser ju runtomkring att det stämmer rätt väl. Dagens småbarn har lite 20-talsnamn sådär. Alva, Elis, Edit, Ivar. Fina!
Så även om utveckligen varit positiv hittills oroar jag mig för den tydliga gången i namntrenderna. Risken är ju rätt stor att dina och mina barnbarn kommer heta Kjell-Åke eller Britt-Marie.
(namninlägg är alltid svåra att skriva för att man kan trampa på ömma tår. Om du heter något av namnen ovan och känner dig utpekad, ta inte åt dig, det är dina föräldrars fel).
Älska fulkaffet
Jag har gastat om påtvingad matförfining tidigare. Ni vet att jag inte gillar färska champinjoner, men typ dyrkar burkchampinjoner.
I helgen kom jag på en till låtsasfin sak som jag avskyr: pressokaffe.
Efter en välbehövlig dag i solen med bara familjen, och inget jobb, inget annat, släntrade vi in på ett fint känt café. Beställde bakelser, kokosbollar och mazariner. Jag hade kaffehuvudvärk och var så sjukt sugen på en stor kopp starkt kaffe.
I stället fick jag en töntig liten tvåkopparsbryggare med för svagt doserat pressokaffe. Inte nog med att den inte gav mig den kaffekick jag så innerligt önskade efter en migränmorgon, det larviga filtret som ska släppa igenom så himla mycket smak släpper även igenom nåt mystiskt kaffedamm. Jag börjar spotta bara genom att tänka på det.
Nej, tacka vet jag hederligt gammalt fulkaffe. Min religion är mörkrostat hemmakaffe. Riktigt mörkbrunt, nästan svart. Inte tefärgat som pressokaffet alltid är.
Våga posta!
Ni som bloggar – skriver ni ofta texter som ni aldrig sedan publicerar?
Jag gör det. Vilket är extra dumt med tanke på hur sällan jag hinner blogga. Men faktum är att jag bara den senaste veckan har producerat texter om t ex Superfarsan, It gets better project, gravidkläder, bebisnamn och en liten essä om Håkan Hellströms frisyr. Men inget av det har jag publicerat, som ni ser.
Varför vet jag inte riktigt.
Jag pratade kort med Abbes pappa och Älskade dumburk om detta på Twitter häromdagen. Vi kom fram till att orsaken är en blandning av prestationsångest, höga trösklar och försiktighet. Fånigt nog.
För efter så här många år som åsiktsmaskin, med härliga regelbundna läsare och ett riktigt behov av att få skriva av sig och rensa tankarna borde jag verkligen inte vara ängslig över bloggens innehåll. Men det är jag, varje dag, som synes.
Ska försöka tänka på det själv, och vill samtidigt uppmana andra fegisar: våga posta!
Kayo – Another Mother
4-åringen och jag leker kontor, dvs gör mina jobbkvitton, och lyssnar på musik samtidigt.
Bläddrade bland skivorna och hittade en EP jag köpt på loppis en gång: Kayo (!) med Another Mother. Versen ganska tråkig ja, men refrängen tycker jag fortfarande om.
Men nu måste jag byta för Bobo vill höra Jag är en Austronaut med Linus Wahlgren i stället, en annan, ehm, pärla vi äger på vinyl.
Var köper man mammakläder?
Äsch, jag fick ett litet uppsving i klädsjälvförtroendet idag. Först skorna här nedan, sedan kunde jag för första gången knäppa mina skinnbrallor igen efter graviditeten. Och då orkar jag inte gnälla om hur jobbigt det varit med kläder efter.
Tänkte i stället berätta snabbt om några ställen man kan söka efter mammakläder på.
Top Shop. Trogna läsare vet att jag är Top Shop-skadad. Deras Maternity-linje har det mesta man kan tänkas behöva (förutom övermagenbyxor, de flesta av deras jeans är undermage). De byxor jag bar mest under den senaste graviditeten var ett par blå gravidjeggings härifrån.
H&M. Har jag redan varit inne på. Men OBS! Bara basplaggen och underkläderna. Övriga ljusblå skjortor, volangtunikor och jeans med fickor med lock gick jättebort för mig.
ASOS Maternity. Jag är ju en ASOS-brud även i vanliga fall, här hittar jag ofta klänningar och andra speciella plagg som har lite karaktär. Deras mammasektion är inte stor men betydligt mer inspirerande än t ex ovan nämnda H&M någonsin kan bli. Min favorit var den här klänningen men i svart. Jag träffade en tjej som hade haft den vita varianten som bröllopsklänning när hon var gravid.
Ellos. Hoppsan! Men ja, Ellos. Jag gillar att leta kläder på oväntade ställen i vanliga fall, det kan bli en sån triumf när man snubblar över något bra. Och har ni läst de här inläggen tidigare så vet ni ju att jag tycker att man ska följa sina vanliga shoppinginstinkter även som gravid. Den här graviditeten försökte jag mig på ett par jeans hos Ellos. Jag säger försöker för de passade inte så jättebra som jag tänkt, men det hade mer med mig att göra än jeansen, dessutom kostade de superbilliga 125 kronor med rabatt. Skulle jag vara gravid idag skulle jag försöka med de här pojkvänsjeansen.
Plats jag inte rekommenderar dig att köpa gravidkläder på: mammaklädesaffärer. För bekvämt, för mycket ”påsar” att lägga magen i, för mycket jordfärger, för mycket bjällror att ha kring halsen. Jag har aldrig känt mig som mig själv i en sådan affär, därför har jag också undvikit att handla i dem.
Under min första graviditet drev jag Grossessan, Sveriges första modesajt för gravida. Den har jag inte tid med längre, men jag har riktigt bra koll på mammakläderna. Så i en oregelbunden liten serie tänkte jag gå igenom gravidklädseln lager för lager, trimester för trimester.
Det finns (eventuellt) en skogud
Jag håller på att knåpa på på ett gravidklädesinlägg men avbryter för att meddela att min shoppingförbannelse möjligen är bruten.
Idag provade jag nämligen ett par skor som var så fina att jag fick fjärilar i magen. Har beställt dem i min storlek, de kommer i morgon.
Jag tänker gå och lägga mig nu så det blir morgon snart!
(och nej, de är inte platta).
Gravidkläder – efter?
Nej hörni, nu är det dags för nästa inlägg om gravidkläder. Och eftersom jag själv krisar allra mest kring kläderna efter bebis är det också det inlägget jag kommer skriva härnäst.
Det har ingenting med gravidkilon att göra, jag måste ju skrytsamt få påpeka att jag är smal igen, men mitt utseendesjälvförtroende är så lågt efter att jag i ett år ha gått klädd i sånt jag inte velat ha egentligen. Jag som är ett formidabelt shoppingproffs, tycks ha glömt bort hur man gör.
Men några insikter har jag trots allt.
Dagens byxa: karate med ett stänk av åderbråck
Jag tycker jag har ett par helt vanliga strumpbyxor på mig idag. Grågröna med svart batikmönster. Men tydligen inte.
- Oj, vilka konstiga byxor. Du ser ut som Cobra Kai när de klär ut sig till skelett, sa min man i morse.
Och på ett möte nyss utropade en kollega: nuu, ser jag, jag trodde det var kraftiga åderbråck först.
Den ”alternativa” studenten
Svenska Dagbladet hade i går en högskolespecial (bara delvis på nätet). En artikel med rubriken ”En pluggfest för livet” berättar om studentstaden Linköping. Man får bland annat följa några studenter som förbereder en spexlåt baserad på Iron Maidens Fear of the dark. De intervjuar också två killar som sitter och pluggar i ett bibliotek.
Den ene killen säger att han bara varit på en enda studentfest hittills, men det var inget för honom: ”Det finns en allmängiltig bild av hur en student ska vara, jag är inte så typisk”.
Men ursäkta mig.
Är inte den ”alternativa” studenten just den allmängiltiga?! Nog för att man blir som man umgås, men jag är så trött på folk som hävdar att de är förmer i studentkretsar bara för att de minsann inte håller på med gasquer eller säljer Blandaren på T-centralen.
Det vore så skönt med en typ som bara: ”jag älskar min studentoverall och jag går på alla studentfester jag kommer åt. Kolla här vilka fina tygmärken jag samlat”.
Vem jag var under min egen studenttid?
Självklart den plågsamt uttalade alternativa studenten. Precis som alla andra.
Ni kommenterar