Idag har opinionen hos Aftonbladet svängt och en majoritet verkar nu vilja ta del av listan på saknade svenskar i Thailand.

Såg som hastigast ett inslag på SVT igår som bekräftade mina tankar från igår, jag har inte hittat det på webben så jag kan inte länka till det tyvärr. Men: baserat på de efterlysningar som redan förekommit i medier tar konstiga människor kontakt med anhöriga. Det handlar om folk som ringer upp med falska dödsbesked eller siare som mot betalning erbjuder sig att ”söka” efter den som saknas.

Vidrigt är bara förnamnet.

Jag förstår inte varför det pratas så mycket om att listan över saknade efter katastrofen i Asien borde offentliggöras. I Aftonbladets enkät verkar hälften vara för publicering av namnen på de saknade.

Jag kan inte komma på en enda anledning till att privatpersoner skulle ha intresse av en sådan lista annat än för att stilla morbid nyfikenhet. Är man direkt berörd av allt det otäcka är man väl informerad ändå? Jag tror att en publicering enbart skulle leda till onödigt och påtvingat offentligt lidande för anhöriga. Och är det dessutom så att inbrottsrisken hos de saknade ökar är det ensamt en anledning nog till att låta Rikspolisstyrelsen ta hand om listans existens och uppdateringar själva.

Säsongens sista Kobra hade tema kontor och rörde en massa intressanta aspekter ur kontorsvärlden. Bland annat hade de en intervju med Stephen Merchant som tillsammans med Ricky Gervais ligger bakom The Office (när kommer julspecialen till SVT egentligen? Enligt svt.se kring trettonhelgen, men jag har inte hittat ett exakt visningsdatum).

En mycket intressant vinkel i programmet var den om skrivmaskinen som har funnits i ca 400 år – kommer kommande generationer veta vad en skrivmaskin är? Själv är jag ingen det-var-bättre-förr-nazist och jag tycker att datorn är så mycket roligare och smartare än en skrivmaskin så mig gör det inget om den försvinner in i glömska. Men det roliga var ”experimentet” som visades i Kobra. Några barn i åldrarna 6-10 år fick se avsnittet från Kalle Ankas jul när Musse och Kalle äter majskolvar och själva tuggandet låter som skrivmaskinsknatter inkl. radbytarplinget när de örjar om från början på majskolven. Och barnen gissade ganska friskt vad ljudet var för något: ”Kanske går de in i en osynlig vägg?” och ”Kanske är det någon som ringer på dörren många gånger?”.

En kille hade lite mer koll än de andra och sa att det var något man har för att skriva med. ”Men det var mest förr i tiden, ungefär på 1900-talet”.

Ungefär på 1900-talet satt jag själv i en karg vit skrivmaskinssal och hade maskinskrivning en gång i veckan. Konstigt nog hade vi samma lärare i maskinskrivning som vi hade i gymnastik, en manlig lärare som ansågs snygg bland eleverna. Undrar just varför just han ansågs mest kvalificerad i att träna oss att skriva snabbt. Jag var aldrig någon hejare på att skriva skitsnabbt med rätt fingersättning och bara något år senare bytte jag instrument: datorkunskapen gjorde intåg i mitt liv. Fast då hette läraren Sten Bergström (eller som han själv föredrog att kalla sig: Stone Rocky Mountain Stream). Men jag har lärt min snabbskrivandet tack vare datoranvändningen, inte maskinskrivningen.

Igår läste jag en notis i Metro som verkligen kittlade mitt redan ohälsosamma intresse för namn: inför julen har SCB tagit fram listor på ovanliga namn med julanknytning. Det finns folk som heter saker som God, Jul och Gröt. Roligast att veta tyckte jag var att de tre vise männen i själva verket är 283 st – 221 heter Casper, 51 Melchior och 11 Balthasar.

Läs TT om detta, t ex här.

Min absoluta favoritreklamfilm just nu är den för Calvin Klein Eternity Moment. Min stilikon Scarlett Johansson i flärdfull svartvit lyx till tonerna av musik som byggs upp och brakar loss mot slutet .

Kolla på den här (varning för jobbig flashsida). I TV-versionen finns Scarletts röst med också.

Och enbart baserat på den fina reklamen önskar jag mig Eternity Moment i julklapp. Hint hint.

Vilken karaktär (eller diktator!) är du?