Och rapporterar att roligast var snubbarna med ett partytält och grill. Vissa hade varit där från i onsdags och verkade ha en martyrinställning i stil med ”jag ska minsann ligga där det är kallast”. Medan andra var helt smarta och låg i parkeringshuset där det var som varmast.

Efter två timmars ”sömn” blev kollegan avbytt och sitter nu mittemot mig och väntar på att kompisarna i kön ska sms:a och säga att de har fullföljt uppdraget. Anledningen? Bruce Springsteen kommer till Sverige.

Men är det inte lite konstigt att fråga Per Nuder om hur man får tag i biljetter till konserten?

Det sköna med min nya bärbara musikmaskin är att listorna blir så bra blandade, jag har verkligen laddat spelaren med allt från veckans snackis Kate Bush till australienfyndet Sarah Blasko via gamla hederliga Honey is cool. Däremellan både Interpol och David Bowie.

Den absolut mest spelade låten hittills är ”Like eating glass” med Bloc Party (som jag inte kan få nog av heller). Mest lyssnade hela albumet är ett av mina favvo alla kategorier: ”Stories from the city, stories from the sea” med PJ Harvey.

Plötsligt minns jag varför jag var så skeptisk till iPod från början: jag har så svårt för shuffle för jag blir så nyfiken på vilken nästa låt ska komma att bli. Därför lyssnar jag på introt på en låt, trycker fram till nästa, lyssnar lite och trycker fram till nästa. Osv.

Dessutom har jag svåra problem med att välja ut vilka skivor/låtar som ska få hänga med in i min nya spelare. Därför är playlisten något brokig just nu och så tänker jag på det där med tjuven igen: skulle man kunna stå för sin playlist om någon rånade en?

Men ändå: ahaupplevelsen när en favoritlåt plötsligt uppenbarar sig är så fantastiskt att alla borde få uppleva den. På väg till lunchhångel med maken fick jag som första låt höra ”Feel to believe” med Beth Orton, en låt som innehåller så mycket känslor och minnen att jag för resten av dagen kommer ha en pirrande nyförälskelsekänsla i magen.

Apropå allt ovan så tänker jag i bland på ett reportage om London som var med i Nöjesguiden för några månader sedan. Killen som skrivit artikeln går på Carnaby Street och lyssnar på musik i sin MP3-spelare och plötsligt spelas ”London Calling” med The Clash. Killen byter snabbt låt för att inte bli arresterad av klyschpolisen. Very funny!

Okej, Amy Diamond sjunger ”What’s in it for me” skitbra och är himla talangfull för att vara 12 år (13 år idag tydligen) men jag kan inte låta bli att tänka på henne som någon som klär ut sig i mammas för stora klackskor och konstiga hatt. Det jag hakat upp mig på är textraden:

”Got no time for a time a hit and run – I need more than a little fun
Cause I only play for keeps”

Vad betyder ”play for keeps” för en genomsnittlig 12-åring? Om hon får killen ska hon alltså behålla honom – alltid? Mitt stalltips till Amy är annars att hon förmodligen inte kommer vara lika kär i killen, säg, 10 år senare. Don’t keep him!

Jag tycker att Destinys child är jävligt skräniga och sådär vi-wailar-tills-luften-tar-slut-tråkiga. Men den senaste hiten ”Girl” har sina fina sångstunder, särskilt när de sjunger ”you don’t have to be hiding” i refrängen.

Ni ni vet när man går och är rädd att man ska hamna på sjukhus när man har fula underkläder? Så var det när jag premiärlyssnade på min iPod mini i morse, den första låten i playlisten var Carolas gamla 80-talshit ”Radiate”. Åh vad jag hoppades att jag inte skulle bli rånad just då, jag som såg så kreddig ut med mina vita hörlurar. Men hade en tjuv kommit över spelaren och hört Carola hade den väl skrattat ihjäl sig.

Och så här i iPod-tider är det en rolig nyhet att President Bush avslöjat vilka 250 låtar han har i sin iPod. Jag tycker det ser ut som en ganska tuff playlist.

Den engelska musiktidningen Q presenterar i varje nummer kändisars MP3-listor och alla från stiffa korrekta nyhetsuppläsare till nerknarkade rockstjärnor får vara med. Något jag hoppas få se i Sverige snart.