Årets Grammisgala sänds live i teve just nu. Men delar av den spelades in redan i eftermiddags. Då prisades mindre och otrendiga kategorier som Årets Folkmusik, Årets Dansband och Årets Ringsignal. Bert Karlsson m fl har redan rasat i medier över diskrimineringen medan IFPI dyrt lovat att det inte handlar om ett A-lag och ett B-lag.

Men för den som kollat på sändningen i kväll är det väldigt tydligt att det handlar om ett Fin-Grammis och ett Ful-Grammis. På fingalan är MTV-Ulrika och Eagle-Eye Cherry programledare, på fulgalan får de Ulf Elfving. Fingalan direktsänds medan fulgalan spelats in i förväg. Dessutom hade fulgalan ordentliga problem med ljudet och de små inslagen från prisutdelningen lät lite som de spelats in i studion på Öppna Kanalen.

Ur underhållningsaspekt förstår jag indeleningen. Galor är idag så otroligt ospännande teve att endast de mest kommersiella kategorierna är värda att skildras inför kamerorna. Däremot känns det lite skumt att verkligen dela in personerna i sådana tydliga fållor – Esbjörn Svensson får inte hänga med Kent liksom. Men vad gjorde då hårdrockarna på första raden där? Och hur länge har egentligen t ex Marit Bergman och Jocke Berg varit igång? Båda skymtades i publiken på fulgalan (som började kl 14.00) och har varit uppe på scen i fingalan också.

Annars var det både nervöst och fokuserat, både bu och bä.

• Fick inspiration till ännu en lika som bär: Klas Åhlund och Uje Brandelius.
• Om den senaste musikgalan i teve var oglammig var den här rätt lyckad. En vrålsnygg Robyn hann med minst tre ombyten och till och med Laleh var finklädd.
• Flera av prisutdelarna hade övat in en akt. Roligast var Johan Glans och popjunkiefavoriten Cecilia Frode. Tråkigast Lill Lindfors och Amir Chamdin eller Agneta Sjödin och Anna Book. Minst rutinerade var Anders Nunstedt och Annika Leone.
• Moneybrother har verkligen DET på scen.
• I några återblickar kunde vi se när t ex Dogge och Titiyo vann sina första grammisar och hur alla killar som var populära på 90-talet (Kent, Cardigans, SOOL) hade halvlånga pottfrisyrer.
• Darin är so lovely.

Nästa musikgala den här vintern är Manifest.

Von Bondies är väl mest kända i Sverige för att deras huvudperson – Jason Stollsteimer -blivit nerslagen av Jack White en gång.

Fast jag gissar att det faktum att de spelas i 3:s senaste reklamfilm kommer att innebära ett sug efter senaste (men minst ett år gamla) singeln. Minns hur det var med körsbärsreklamen och Chicago för nästan ett år sedan. Tror vi alla kollektivt nynnade If you leave me now… hela försommaren.

C’mon, c’mon är faktiskt rätt beroendeframkallande catchy. Lyssna på den på deras hemsida.

Först klädde jag mig i dresscode finfredag. Sedan promenerade jag till bussen och förundrades över hur iPoden morgon efter morgon lyckas shuffla fram ”Where were you last night” med Ankie Bagger. I morse gav jag låten en chans och lyssnade igenom hela. Vilket örhänge!

Ägnade resten av morgonen åt att analysera svenska artisters pinsamma svengelska. Jag brukar ju alltid ange mitt favoritexempel Ola Salo, men idag hittar du dålig engelska hos valfri artist, gärna någon i Idol. Exempel på väldigt svenska uttal i låtar:

• Att lägga till ett R innan ett T. T ex burt i stället för but. (Ankie Bagger: What else can I do burt to try)
• Att byta ut A mot E. T ex trecks i stället för tracks (Ankie Bagger: If only you saw the trecks of my tears)
• Att uttala enkel-V som dubbel-W eller J som Y. T ex Em Tee Wee i stället för MTV eller Yames i stället för James.

Min enkla åsikt är att man sjunger på det språk man behärskar. Därför skulle jag själv aldrig ens försöka mig på en karriär i Frankrike. Tycker att många svenska artister väljer engelska av bara farten som om det skulle vara själva essensen i att sjunga.

Update
Rotade i arkiven och hittade en gammal text i ärendet. Publicerad på annan plats 3 augusti 2002.

(Läs mer…)