Jag har ju förmånen att sitta jättenära Bison-Fredrik, bara två meter ifrån typ. Han säger mycket tänkvärda saker. Alldeles nyss om popkultur.
”Jag tycker inte Madonna och Justin Timberlake funkar ihop. Varken röstmässigt eller varumärkesmässigt”.
Jag håller med!
(nu ber han mig citera honom ang. en Thåström-diskussion vi hade igår. Det tänker jag inte göra, för gissa vem som är för och vem som är emot?)
Det dröjde ända fram till klockan 16.32* igår innan någon i min familj (min bror) hörde av sig och frågade vem tv-stjärnan var.
Jaa, jag visste svaret, för som vanligt hade jag kollat det på Flashback.
*Jag hade ett missat samtal från min mamma tidigare än så, det visade sig att hon hade samma ärende.
Jag har ju svårt för fejkad dans på film och tv. Jag har också svårt för fejkade folkmassor. Som när någon svensk dramaserie ska iscensätta en demonstration och tio statister vevar med plakat i en regisserad parad. Eller när karaktärer i en film ska gå på konsert och lokalen bara är sporadiskt utrustad med folk, det syns hur de placerats ut som nyplanterade granar på ett kalhygge.
Allt det här hann jag tänka på när jag i morse såg Socialdemokraternas tunnelbanekampanj. Temat är ”Bli supporter” och på bilderna syns ett överdrivet typecastat gäng med förvridna ansikten och händerna i luften. Vi har en äldre, en med mörkare hudfärg, en ung tjej i scarf och en dalmas i pipskägg. Och så vidare. Det syns lång väg att de inte hejar på något på riktigt, annat än ett statistgage och en gratis lunch. Klicka på bilden för större version.
Bonus: tanten längst ner ser jättemycket ut som Göran Persson. Tillfällighet?
Sen Brolle Jr blev snygg syns han med sin blue steel-min överallt. Som K. upprört konstaterade handlar hans medverkan i Körslaget inte om körsång alls utan bara om att posera snyggt i tajta jeans. Och på alla bilder du ser på honom i media plutar han med läpparna som om han vore en 16-årig modebloggerska på blogg.se.
Nu är han dessutom ett av affischnamnen i Expressens stegtävling. Inte ens då, när han ska promenera hurtigt på en kommersiell bild, kan han låta bli att posera som en hoppfull Top Model-kandidat.
Mycket nittiotal just nu. Igår köpte jag gamla samlingar på Myrorna för 25 kr styck. Lite ironiskt att jag tidigare ägt några av dem och sedan städat bort dem i ett skämsögonblick.
Och det är konstigt att jag fortfarande skäms lite. Trots att jag dagligen proklamerar att man inte behöver hymla med sitt popjunk var jag som en nervös liten tonåring när jag köpte Absolute 90′s på Mega häromsistens. För eftersom killen i kassan tydligt var en insatt musiksnubbe kände jag mig tvungen att bara ”nej men jag gillar ju bra musik OCKSÅ”. Ungefär som när jag köpte en Absolute Kidz i julklapp och bara ”haha, den är ju inte till MIG”. Som om de bryr sig?
Ikväll är det äntligen dags för nittiotalsfesten där jag ska spela och jag har förberett så sjukt mycket bra musik. Klädseln är det sämre med, funderar på att köra grunge men kul om man ska gå vidare ut efter festen och inte smälter in i dubbla lager flanellskjortor, trasiga jeans, armvärmare och toppluva.
Avslutningsvis gjorde jag precis ”What’s your 90-ies song”-quizzet på Facebook och min låt blev Vogue med Madonna. Buu, dåligt val.
1. Du har sån sjukt bra partystamina.
2. Jag blir hellre full än går på bio.
3. Idag ska jag inte vara sjuk… eller jag menar full.
I morgon ska jag spela skivor på en 90-talsfest vilket ger mig en god anledning att inventera skivbiblioteket (som min man precis har sorterat, thanks babe). Så därför lyssnar vi idag på Salt.
Nu är jag inte ens gammal men vet ni att jag lånade Salts ”Auscultate” på KASSETTBAND på Eskilstuna Stadsbibliotek ca hundra gånger på nittiotalet? Ca 94-95 nånting, och varje gång lånetiden gick ut gick jag och förnyade mitt lån. Haha!
Bleka, skandinaviska kroppsdelar jag ofrivilligt bevittnat under en halvtimmes promenad i Stockholms innerstad.
1) En st mjuk kvinnomage*
2) En st rosabränd naken mansrygg
3) Otaliga blåaktiga fötter i öppna skor
Det är bara april gott folk.
*Hon bar en magtröja!
Jo jag var ju och såg Duffy häromsistens. En kväll då jag var helt galet förkyld och livrädd att förstöra liveradiospelningen med min hosta. Men det gick bra! Jag grundade med lite champagne på trevligt förmingel, drack sen lite Sveriges Radio-kaffe blandat med halstabletter. Duffy var så liten och späd att man trodde hon skulle gå sönder när hon satte igång med den där starka rösten.
Jag har två nedladdningar av Duffys album att lotta ut. Är du sugen kan du svara i kommentarsfältet på följande läsarfråga.
Vilken halstablett vägrar jag att äta av princip?
1. Vicks blå
X. Fishermans friend
2. Läkerol
Motivera också: vilken av ovan äter du inte själv och varför?
Nedladdningen gäller i Telias musikbutik och jag är enväldig domare. Glöm inte kommentera med mejladress så jag kan meddela dig din vinstkod.
Kära bloggen,
Även om jag inte bloggar så händer det grejer.
I helgen fick jag t ex ett mms av Håkan Hellström (via en budbärare, ok?).
Sen såg jag att Markus Krunegård ska spela på Debaser Medis den 17 maj.
Sen köpte jag en ursnygg body.
Fast mest lekte jag med mitt prickiga barn. Hans koppor börjar läka nu. Jag kan ev. ha smittat en gammal tant med bältros.
Tack och hej leverpastej,
din Reblo
Åh, finns det något finare än Stockholm om sommaren? Nu var det ju inte sommar igår, och rätt kallt i skuggan, men ändå. Tillsammans med mitt koppiga barn drev jag omkring i följande stadsdelar: Norrmalm, Östermalm, Gamla Stan, Södermalm och Årsta. Vi lekte i solen och åt glass. Tittade på vaktparaden, motorcyklar och polisbilar. När barnet sov läste jag magasin och drack hinkvis med kaffe. Självklart iförd nya solglasögon.
På kvällen var jag så svennig att jag tyckte det var dags för uteserveringsöl. Det var för tidigt kan jag avslöja. Inte ens jordens alla filtar kunde värma, så vi gick in. Men snart så!
På kärleken-till-sommaren-temat påminner jag om förra sommarens låt (en av dom).
Går in på Harley Davidson för att slökolla motorcyklar. Känner mig nästan som en i gänget.
Ni tror vi är galna om jag berättar att vi kör Guitar hero och dricker vin på jobbet just nu – utan ljud. Men vi har stängt av tv-ljudet och kör i stället blandat från allas spellistor. Vet inte hur det blev, det bara blev, men det visade sig vara rätt ok att spela utan ljud också.
Just därför gräver jag i arkiven och hittar det här gamla låtarna från ca 2001, när jag bodde i London. JJ72. Som många andra av mina skivor från den tiden one hit wonders, eller one cd wonders, men de har gjort bestående intryck på mig för att de så tydligt kännetecknar en era. Jag googlar mig till att de splittrades för två år sen. De här låtarna kan jag av den anledningen inte riktigt sluta tycka om.
Jättejättespännande med Charlotta Flinkenbergs nya tidning Chic. Jag har bara en invändning: namnet. Det låter som en såndär liten butik som säljer billiga kläder i fula material. Syntetstickat i pastell och annat fejkat. Som Manhattan på Drottninggatan i Stockholm om ni vet?
Charlotta intervjuas i dagens Svd.
Jag ska givetvis skriva om spelningen och mitt trevliga umgänge (ett, två) men jag har inte riktigt hunnit. Jag är förkyld för tredje gången på en månad, har en intensiv jobbvecka och dessutom en liten unge som bär små koppor av vatten på sin kropp. Bloggen blir lidande.
Men tills vidare vill jag bara tipsa om att PSL kör minnen med Imperiet. Jag har bara sett lite än men ååå jag vill kolla hela.
(Klänningen som Hanna Fahl har i inledningen har jag också, men har inte använt än. Som jag LÄNGTAR till sommaren och bruna ben. Det är den typen av klänning förstår ni, som kräver ingen-jacka och inga-strumpisar)
Ikväll händer det grejer! Telia bjuder in till showcase för Duffy. Hon som ansträngt kallas nya Adele, som i sin tur var nya Amy Winehouse. Har lyssnat väldigt lite på henne men det är klart jag är nyfiken: dels är det hennes första spelning i Sverige, dels är jag grymt konsertsvulten.
Som om inte det var nog blir det fördrink innan OCH jag ska blinddejta en bloggare jag varit nyfiken på länge. Måste bara köpa halstabletter och hostmedicin så jag inte stör hela spelningen, P3 Live Session sänder.
Lite recensioner: Svenskan och Aftonbladet.
Igår mejlade jag ett mejl till 25 personer som inte skulle ha det. Och när jag skulle rätta till problemet och säga ”hoppsan, skickade till fel lista” så skickade jag till samma 25 personer igen. Pinsamt ja, men inte dödens pino. Ändå drömde jag om mejl som hamnade fel inatt och så kom jag på dagens bloggtema: mejlpinsamheter.
En av de jobbigare jag själv har gjort var att råka printa ut ett mejl medan jag skrev det. Min chef plockade sen upp det i skrivaren och kom till mig. ”Jag tog med det här från skrivaren, är det här ditt?”. Ämnet var av väldigt privat karaktär och jag vågade inte säga något om det. Så jag bara ”ja, tack” och dog inombords. Undrar fortfarande om han trodde att jag var så stolt över det här mejlet att jag ville skriva ut det? Med tanke på de första raderna i mejlet utgår jag nämligen från att han läste det.
Och minns ni den där engelske killen som startade en mejlkedja när han skickade vidare ett sexigt ”tack för senast”-mejl till sina kompisar? De skickade vidare till folk som skickade vidare och vips hade mejlet spridits sig till typ ”alla” i Londons finansdistrikt. Jag kan för mitt liv inte komma på vad killen heter. James, Mark? Det var år 2000 i alla fall. Det mest anmärkningsvärda i den här historien är att min kompis kände honom och tröstade honom under de veckor då hans hus var hårdbevakat av medierna. Sen blev de ihop! Jättekonstigt att hon tyckte han var reko efter att ha kört den där höhö-mentaliteten inför sina kompisar.
Vad har ni på era samveten?
Jag var sjuk två söndagar i rad och sen bakis den tredje så tro mig när jag säger följande: om du har ett ambitiöst schema hinner du se fem fyra avsnitt tatueringssåpa på en enda dag.
09.50 Miami Ink (TV6)
18.00 Miami Ink (Discovery)
19.00 LA Ink (TV6)
21.55 Miami Ink (Discovery Travel & Living)
Det är helt hjärndöd och ospännande teve, men perfekt för slötitt och fascination över folks dåliga smak. I korthet: ett gäng halvkända tatuerare tatuerar kristna amerikaner som gråter över katter som dött för sju år sedan. ”Jag vill tatuera mig i Kittys ära” säger de och gör stora, heltäckande våldstatueringar över ryggen.
Miami Ink var först och coola katten Kat von D blev så uppmärksammad att hon 2007 fick en egen spin off-salong och serie i LA Ink.
Roligast är nästan bristen på dramatik. Det är samma typ av ”ska vi hinna klart”-ospänning som de kör i inredningsprogram (bloggat om här) och de kokar stora kärl med soppa på en näve nubb. Två nyliga exempel från LA Ink är när de byggde tjugo minuters ”spänning” på huruvida Pixie skulle hinna köpa en tårta eller inte. I kvällens avsnitt skulle den enda killen i LA-shopen sterilisera sig och de drog ut på det och gjorde flera avslöjarscener, bland annat en där han skulle berätta för sin fru. Skämskudden fram! Eller det avsnitt som rullar i bakgrunden nu där Miami Ink-chefen helt crazy chockade världen med ett: ”jag har en överraskning – vi ska åka och fiska”.
Oavsett. Min man frågar alltid varför jag tittar (läs: retar mig) och jag vet inte vad det är. Slötittargrejen så klart. Och det vackra i de tatueringar som görs, vissa ÄR riktiga konstverk och de innehåller fantastiska detaljer. Idag var det en kille som gjorde en superduperfin uggla t ex. Och Kat är fantastiskt tuff.
Det finns även ett London Ink.
Smart! Medan Anna och Malin förbereder nedläggningen av sin blogg (som jag skrev om häromdagen) skriver de temporärt på annan adress.
Ni kommenterar