Jag är ju förresten så bloggskadad att jag tänker ”nu blir Eleonore glad” när jag ser att skumtomtesäsongen börjat. För på den tiden då man kom ihåg vartenda blogginlägg någon skrivit så skrev hon mycket om juleskum.
Vilda Bebin har skrivit om liknande förknippningar förut. Hanna = koriander och jag = plankstek.
Vilka prylar/saker/företeelser förknippar ni olika bloggare med?
Ett modernt mysterium kring Spotify är ju invites-hetsen. Nu när tjänsten är lanserad i en betalversion finns det väl ingen anledning att flåsa kring gratisversioner av tjänsten?
Särskilt inte som det är i välbeställd mediemedelklass som alla tjatar om att få detta gratis. Nog har vi råd att betala en hundralapp i månaden för att få tillgång till allt det goda? I popjunkievaluta är det lika mycket som två öl på krogen eller en H&M-topp i prisklass två.
Spotify är alltså livestreamad musik via webben, gratis eller jättebilligt. Den har i flera år funnits som en beta-tjänst för enbart inbjudna och sedan en tid som en tjänst för alla som kan tänka sig att betala för det. Jag gillar Spotify mycket men får ofta blackout när jag sitter med en tom spellista framför mig. Så som man var med internet där i början, när man sökt lite på Altavista och kollat sin tomma hotmail-låda, vad skulle man göra sen?
Avslutningsvis ett länktips. Via Olle hittade jag den här intressanta frågeställningen: vet folk utanför vår bubbla vad Spotify är?
Varför får inte Leif GW Persson hantera alla mordutredningar i Sverige? Han verkar ju alltid veta vem som är, eller framför allt vem som inte är, mördaren.
Om jag vore polis skulle jag ringa GW först.
I morse skrattade jag högt åt Hanna Fahls avslutning på sin krönika: nästa år kanske Leif Pagrotsky får Stora Journalistpriset för sina statusuppdateringar på Facebook. Så kul! Detta apropå att journalister prisas för att de sent upptäcker/använder nya medier.
Sen såg jag i readern att Skugge tagit åt sig av just detta. För att ge tillbaka på Fahl fräser hon att hon minsann visst hade koll på bloggar tidigt, men att hon väntade på att få betalt för att blogga. Hon frågar Fahl: ”hur många får 40 000 i månaden för att blogga?”
Svaret är för det första: förmodligen ganska många. För det andra så har vi ju verkligen fått se att betalbloggande inte direkt är lika med kvalitetsinnehåll. Om man nu ska prata om rätten till stora journalistpris menar jag.
Jag vill avsluta med att länka till den här gamla favoritkrönikan signerad Kjell Häglund.
Tidigare i höst efterlyste jag dokumentären om KB-bibliotekarien som försnillade böcker och sedermera försnillade sig själv också. Nu har jag hittat den.
”Bibliotekarien” sändes i P1 lördags och det sänds en massa repriser den kommande veckan. Läs här. Själv håller jag i skrivande stund på att ladda ner, blir nog till-och-från-jobbet-sysselsättning inom kort.
När Tommy Sparks hoppade in för Gordon Moakes på Bloc Partys turné i höstas försökte jag läsa in mig på vem han var. Det var svårt. Fanns inte så mycket mer än en myspacesida.
Om man får tro dagens DN På Stan kommer det snart bli betydligt enklare. Tommy Sparks (Daniel Lindegren) solodebuterar i januari, första singeln heter ”I’m a rope”.
I morgon spelar han på Green Room Sessions.
När man tillfäligtvis bara har basutbudet bland tv-kanalerna kan det hända att man börjar följa program via SVT 24 av alla kanaler. Jag har därför nu sett alla hittills visade avsnitt av halvfabrikathistorieprogrammet 123 saker och tycker om att titta på det. Snabba uppdateringar om en handfull historiska svenska händelser per vecka. Mycket man känner till lite om redan, men också massor som man bara ”va?!” och sedan berättar om för andra.
Programledaren Rasmus är perfekt i rollen som babblig guide genom svensk populärhistoria.
Men jag tycker mindre om den fula ljusblå grafiken. Det är som att smartprogram måste vara antingen Värsta Språket-crazy eller Fråga Lund-torrt. Aldrig bara enkla men snygga.
Nu är jag inte den som klagbloggar om min personliga situation i vanliga fall men är det inte synd om mig just nu så säg?
Min doktor ringde idag (jag älskar min nya vårdcentral, hur sjukt är inte det? Verkligen ÄLSKAR, jag tänker på dem flera gånger varje dag) och bara ”förlåt att provsvaren dröjt men det var som jag misstänkte. Det var inte influensa du hade utan mycoplasma-bakterier”. Vilket tydligen är det som orsakar lunginflammation.
Så nu när jag äntligen slutat hosta får jag en liten förklaring till varför jag gjorde det. Jag har mått så otroligt dåligt de senaste veckorna, jag har faktiskt aldrig varit så här sjuk. Det här har jag haft: tvåveckorsförkylning, sönderhostat revben, öroninflammation och vinterkräksjuka. Slå den om ni kan.
Nu är jag nog kanske eventuellt ska-inte-jinxa-men nästan frisk på riktigt och dansar loss till Kings of Leon här hemma. I morgon ska jag jobba med friskt humör!
Åh vad jag är sugen på att se Det är vi som är hemgiften.
Jag känner mig otroligt provocerad av den här ”nyheten” om felskickade sms. Nyheten i sig, undersökningen till och med, kan jag ta. Men det förskräckliga caset de presenterar i anslutning. Det känns så fabricerat och liksom bara FEJK. Särskilt den efterföljande sms-dialogen mellan ”Ingrid” och Anna.
Jag har också fått och skickat fel sms. En person i min närhet har fått en sexpropå efter ett felskickat sms. Men ändå, ingen i hela VÄRLDEN skriver väl sms så här?
”Nu Bengt har min man åkt kan du komma nu. De pirrar som sjutton ja du vet var. Jag väntar och längtar. Puss Ingrid”
Eller så är det på riktigt och då är det min gissning att ”Ingrid” också bloggar om sex i en kvällstidningsblogg. Säkert ”Bengt” också. Och mannen.
Titta, min röda skyMASTER 4 är känd från bloggosfären. Johanna har nostalgibloggat om freestyles och illustrerar med min första (men inte sista, den köpte jag så sent som 1999) freestyle. Inte walkman, freestyle.
Det roligaste av allt är att varken Johanna eller Daniel ifrågasatte varför min gamla freestyle ligger på lit de parade där på fönsterbrädet. Sanningen är väl att det som göms vid en flytt kommer fram vid en annan.
Och jag ska leta fram någon kassett och kolla om den funkar fortfarande tänkte jag. Sen.
Jag bor nära Paola Bruna och ser henne och hennes son ibland. Fast jag inte känner dem det minsta så skär det i hjärtat när jag tänker på att lillkillen inte har någon pappa längre. Och så tänker jag steget längre, tänk om det skulle hända oss något och Bobo skulle bli utan… nej usch fy ta bort.
På Barstol berättar Paola för första gången om saknaden efter sin sambo. Ett väldigt ärligt samtal mellan två personer som förlorat en älskad vän och partner på ett chockartat sätt. Läs!
Här sitter jag och skamsköljer. I en månads tid har jag (säkert högt också) gnolat ”start me up” när jag hört Rihannas senaste låt. Men så såg jag nu att låten heter Disturbia. Nog det hon sjunger dårå.
Rihanna- Disturbia Music Video [OFFICIAL]
Så nu kan vi alla gå in på Kissthisguy och leta andra roliga felhörningar i musiken.
En gång bloggade jag om korta armar i populärkulturen och gav tre exempel. Legendariske popjunkiekommentatorn Malte skällde lite (berättigat) på mig så jag plockade bort inlägget. Fakta: en av få gånger jag raderat något jag skrivit.
Nu läser jag hos Brita att det till och med finns någon hemsida (är jag förvånad egentligen?) om korta armar. John McCain är tydligen senast i raden.
Jag tänker på två saker när jag ser IQ:s informationsfilm om farorna med alkohol.
1. Fan vad bra den är. Så snyggt gjord, så snyggt stajlad, så snygga effekter, så dekadentsnygga festdeltagare.
2. Vad kul de verkar ha, innan det spårar ur. Tror jag aldrig varit på en fest som är sådär KUL. Måste komma ihåg att köpa mycket sprit till min (ännu ej inbokade) 30-årsfest.
Angela: Why are you like this?
Jordan: Like what?
Angela: Like how you are.
Nyss hemkommen konstaterar jag att två saker alltid får mig i positiv englandsmood.
1. Lukten inne på offentliga toaletter. Jag låter säkert helt störd men jag älskar att kliva av flygplanet och besöka toaletten för allmän uppfräschning. För de luktar alltid likadant: starkt rengöringsmedel. En doft som för mig är jättemycket England. I samma kategori finns lukten av mattrengöring. Mmm!
2. De spelar indiehits överallt. Vi åt på en asiatisk restaurang en kväll och till och med där får man Stone Roses till sin Tom Yum. Extra tydligt på Perez Hiltons förfest ”One night in Liverpool” då man fick sig en ordentlig dos gammal härlig Camden-indie.
(mina bloggkategorier är så konstiga, den här får ligga i London fast jag bara var i Manchester och Liverpool, sorry).
Några fler personliga minnen från Europe Music Awards:
Som om inte EMA-träffandet var nog så ser vi Tokio Hotel i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Vi står i en jättelång kö och en kollega framför oss ser de där TH-tvillingarna tråckla av sig alla sina smycken och nitar för att gå igenom kontrollen. Jag tar över Kenzas alla väskor och hjälper henne framåt i kön så hon ska kunna komma nära dem. Hon hamnar precis bakom dem i säkerhetschecken.
Strax därefter kommer fyra tyska tjejer som sprungit tvärsöver hela flygplatsen för att komma ifatt och nu vill de skippa den flera hundra personer långa kön med ett ”pliz, it’s aaor favrit bent”. Eftersom jag ville att Kenza ensam skulle få uppleva dem på nära håll gjorde jag det enda rätta – jag försökte stoppa de tyska fansen. Ha ha ha, kan knappt fatta det själv hur pinsam jag var. Andra resenärer runtomkring mig i kön buade och bara ”kom igen, du har väl själv varit tonåring?”. Jag förklarade mig inte utan skämdes som en hund.
Personer jag är lite kär i nu: Perez Hilton, Katy Perry (jag hatar hennes låt men damn vad hon är rolig, skarp och snygg) och Jared Leto. Han verkar vara en riktig player men han är så vacker (på nära håll också) att man dånar. Och Katys kille, Gym Class Heroes-sångaren, Travis McCoy. Honom är jag också kär i.
Jag vaknade förkyld (igen) men den här gången kanske det inte är så konstigt. Jag har jobbat non-stop hela veckan och snittat fyra timmars sömn per natt. Men oh boy att det var värt det.
Ett av mina stora missions under veckan var att vår bloggkorrespondent Kenza skulle få träffa sina största idoler Tokio Hotel. Och det gjorde hon också – tre gånger! Hon får berätta om det själv först, sen ska jag skriva lite om bakomkulissernajobbet för att det skulle klaffa.
Att vara med om en sån här produktion är verkligen häftigt. Det är så ofattbart stort, så mycket folk, så mycket viktiga detaljer. Själva galan fick jag se på tv i pressrummet vilket är helt självklart när man jobbar med sånt jag gör. Men det grämde mig lite då och då, mest under The Killers coola framträdande.
Några personliga minnen från EMA-veckan:
Jag eskorterade kändisarna nerför röda mattan. För att hjälpa dem framåt, hjälpa journalisterna att få sina intervjuer. Jag lotsade allt från vinnarna i MTV Grekland och MTV Arabia till lite mer kända kändisar som Tokio Hotel dårå. Men mer om dem sen som sagt.
Jag kliver på Anastacias klänning. Precis när röda mattan-utroparen säger ”välkommen Anastacia” och hon ska ta steget ut i fotoblixtarna. Hon kommer ingenstans, för där står jag på hennes paljettbeströdda släp. Hennes manager eller liknande bara ”can you PLEASE get off her dress?”
Röda mattan var ju helt absurd (och varm, fattar inte att Perez behöll sin dunväst på hela tiden) men eftersom jag är som jag är var jag nästan mest imponerad av att se Edith Bowman på nära håll. Över huvud taget många engelska popjunkiefavoriter på plats, jag försökte glo snyggt.
Kenza, jag och Niklas från P3 är på väg in på hotell Malmaison för att träffa Neverstore. På samma hotell bor massor av stjärnor visar det sig, bland annat Tokio Hotel. Precis när vi är på väg in kommer Sugababes. Keisha stannar upp och tittar på Kenza och bara ”you are adorable”.
Lite senare fattar jag att paparazzisarna tror att Kenza är en artist och jag kanske managern eller nåt. Jag försöker se myndig ut.
Ni kommenterar