Bea skrev en intressant fråga på Twitter: vilka dieter har ni testat? Jag kände mig manad att svara. Jag har testat ett tjugotal dieter men aldrig tappat mer än ett par kilo på kuppen.

Jag bantade för första gången när jag var 13 och jag tror att jag hade tagit dieten från Allas Veckotidning. Det var någonting med någon soppa med någon konstig rotfrukt, eller var det selleri, och jag bad mamma köpa hem Keso för det hade jag läst någon annanstans att man skulle äta om man skulle banta. Jag tyckte inte om selleri eller Keso (då). Jag var heller inte särskilt tjock då, blev det inte förrän året efter.

Jag har för mig att jag var med i viktväktarna en sväng i tonåren också. Jag minns i alla fall möteslokalen i det gamla bankhuset vid Fristadstorget i Eskilstuna. Men jag minns inget om eventuella slimningseffekter de där mötena kan ha haft. Jag var tjock mellan 14 och 17 och sen blev jag smal helt utan att ha jobbat för det själv. Jag antar att jag växte ikapp min egen kropp. Sen var jag smal tills jag var drygt 21.

Sen blev jag London-tjock och hatade att åka hem på lov och sånt där och vara hon-som-blev-tjock-när-hon-flyttade-utomlands. En gammal kollega på hotellet i Eskilstuna nöp mig i halsen och sa ”du har lagt på dig en hel del, du” när jag tittade in på semestern.

Så jag bantade några omgångar i England också, utan att tappa ett enda kilo. Minns särskilt att det var där som jag testade rigshospitalets diet.

Jag gjorde en viktväktaromgång själv också, utan att gå ner något som helst i vikt. Det var den där ”gamla” skolan där man räknade gula, gröna och röda prickar. Lite senare var jag med i Weight Watchers och gick på veckomöten i en kyrkolokal i Archway och det här är nog den viktväktargång som gjort mest skillnad. Jag gick ner några kilo, men inte på långa vägar så mycket som jag behövde. Archway-perioden i mitt liv är nog den jag varit tjockast. Den sommarresan hem till Sverige och badrumsvågen stavas v-i-k-t-c-h-o-c-k. Jag vägde minst 20 kg mer än jag gör idag.
(Läs mer…)