Att jag är en Jenny Wilson-fantast har nog inte undgått någon som hänger här regelbundet. Blev därför glad över att få läsa en färsk intervju med henne till frukosten i morse. Och jag blir inspirerad. Någon som gått igenom så pass mycket på kort tid och ändå verkar se möjligheter i allt. Antar att det
Det är lite som att svära i kyrkan, så Jenny Wilson-besatt jag varit, men jag gillar varken den första eller den andra låten från hennes nya skiva. Men här är nya videon. Den är åtminstone fin att titta på. Jenny Wilson – Like A Fading Rainbow
Så trevligt att Per Sinding Larsen och Kristian Luuk fått sig ett eget London Live här i Stockholm. Med start i morgon och några onsdagar framåt blir det livesänd konsert-tv från Debaser Medis. Precis som i den engelska förlagan får både etablerade och nya artister spela och prata. I första programmet heter lineupen Markus Krunegård,
Hej. Jenny Wilson-junkien här. Vet ni? Nya skivan kommer snart! (25 feb) Livespelning samma dag! Nya singeln kan man höra här! Jag tycker om refrängen. Det är något med ljudmattan. (Men sitter hon på en chair eller en chär?)
Jag har varit lite less på Musikbyrån under hösten, framför allt deras mellanstadietematiseringar av sorten ”det är tio år sedan britpopen var som störst, nu kollar vi på den brittiska musikscenen idag”. Som om det inte hänt något där musikmässigt sedan Blur! Nåväl. Allt förlåtet. För ikväll visar de ett dokumentärt reportage om Jenny Wilsons
Melbourne är fantastiskt när det kommer till livemusik. Varje kväll pågår kanske trettio spelningar i alla möjliga genrer och kändissnivåer och vid den här tiden på året är många internationella akter på besök. Den traditionella festivalen Big Day Out i slutet av januari gör att många stora band turnerar runt i landet i samma veva.
Jag kommer ägna några inlägg åt medier och annan konsumtion jag ägnat mig åt under min tid i Australien. Härmed börjar en oregelbunden liten miniserie som heter ”Popkulturen i Australien”. Jag tänker skriva av mig om saker som medier, reklamfilmer, The Wiggles och Schapelle Corby. Kanske lite shopping. I nästa inlägg ska jag skriva om
Det här rör ingen förutom mitt resesällskap men jag har redan bloggat om att jag ska se Jenny Wilson i Australien och se här, ännu ett svenskrelaterat musikevenemang pågår när jag är där, Laneway festival. Svennarna Love is all och Peter, Bjorn and John spelar. För att inte tala om The Sleepy Jackson och Yo
Enligt den här artikeln ska Jenny Wilson spela i Australien precis när jag är där. Klart jag ska kolla! Luger har lite mer info.
Jag är supernyfiken på vad som kommer bli sommarens soundtrack. Och då menar jag inte sommarplåga i stil med Boten Anna eller Ingen vill veta var du köpt din tröja. Utan den där skivan som man inte kan sluta älska utan spelar om och om igen hela sommaren för att man vill. Och när det
Stackars Popaganda. Det känns som det alltid är det här vädret när det är dags för Sveriges bästa festival. Förra året extra mycket så när hela hemliga konserten med Robyn regnade bort. Fast första året var det rätt soligt har jag för mig. Nåväl, har inte bestämt än om jag ska gå ikväll eller inte.
Såg lite på teve-Tracks igår och var noga med att trycka på mute varje gång Gonza pratade. Han har ju verkligen inte ett enda rätt. Dub Sweden spelade och de har aldrig riktigt varit min grej så jag slog om rätt snabbt. Hann uppfatta att den korta frontfigurkillen var väldigt pretentiös medan den svala frontfigurtjejen
Jag tycker att P3 Guld-galan kändes stel och trött. Nervösa prisutdelare, pristagare som inte vågade visa att de blev glada och så trötte Petter som ”hemlig gäst”. Dessutom extremt pinsamt att använda Tant Mutti som humorinslag i en sal med pretentiösa musiker som inte skulle skratta ens om skämten vore roliga. Men det var de
Att CSI:Miami (där Horatio har en ny hemlighet) krockar med P3 Guld-galan (där bl a den intressanta uppställningen Robyn/Salo/Falk uppträder) krockar kan faktiskt leda till planeringstekniska svårigheter. För med tanke på att galan har jobbiga Tant Muttie som delprogramledare tänker jag absolut inte sträckfölja den. Därför blev jag rätt glad över att Expressen (inte på
Konserten igår var ljuvlig. Både högtidlig (med specialsydda kostymer) och avslappnad (”jag började i fel tonart, vi måste börja om”). Vinter-arrade versioner av både Jenny Wilsons och El Perro del mars låtar och en scen som var drömskt-hemskt utsmyckad med kallt ljus och uppstoppade fåglar. Jag har aldrig sett El Perro del mar live förut
Det blev ju inte så mycket med Jenny Wilsons julsajt mer än ett announcement men det ursäktar jag henne så gärna. För ikväll är det (redan) dags för hennes julshow. Med mig i publiken! Jag är för övrigt kär i december. Jag älskar denna julförväntan och kollektiva nedtrappning av tempo. Och julfesterna! Och julborden! Mitt
Darling Jenny Wilson har julsida på sin sajt där hon dokumenterar förberedelserna inför sin julkonsert på Södra Teatern den 6 december. Ur programmet: Jenny Wilson och El Perro Del Mar ger en enastående och annorlunda julkonsert på Södra Teatern i Stockholm, tisdagen den 6:e december. Med hjälp av ett specialskräddat band (med instrumenteringen slagverk, lapsteel,
Ni vet ju att jag är kär i Jenny Wilson. Fick nyhetsbrev från Luger som berättar att Jenny är på turné under september och oktober. På Mondo i Stockholm om 1½ vecka.
Accelerator var roligt och mysigt och bra. I sammanhanget där popgiganter som Teenage Fanclub och Sonic Youth spelade kan verkas banalt att den enda jag tänker hajpa här är Jenny Wilson. Vilken brud! Jag tycker hon är hur bra som helst och bestämmer härmed att hennes skiva ska bli den här sommarens soundtrack på samma
Laddar in ny musik i min iPod och passar på att rensa bort gammal. En massa U2 till exempel – för hur kan 68 (SEXTIOÅTTA) låtar vara med U2? Jag gillar några utvalda fina godbitar med dem, men inte denna totala overload. Dessutom måste det vara något fel på min ”blanda spår”-funktion eftersom det enda
Ni kommenterar