”Modekläder frÃ¥n London och Paris”
Så ingen missar det: det var alltså på Hard beat – modekläder från London och Paris som jag köpte mina 49-kronorstajts häromdagen.
(tack Malin :)
Mer snömisär
Idag tog det ”bara” en timme att dra hem barn, snowracer och världens tyngsta datorväska. Men dÃ¥ stannade vi iofs pÃ¥ vägen och hjälpte loss en dagiskompis vars familj kört fast i en snövall.
Och vi stannade också på Ica och köpte fikabröd till middag. För det tycker jag man får dagar som denna. Barnet sa inte emot.
(men förutom väderhatet mår jag bra, jag är så GLAD. Hur mår ni?)
Running up that hill
Jag älskar att femman använder Placebos version av ”Running up that hill” som bakgrund i trailern för säsongsstarterna.
Vädret gör oss till modeoffer
Vet att det är ohippt att klaga på vädret men FY FAN vad jag avskyr det. Jag hatar vintern, jag gör det på riktigt. Det finns inget positivt med vädret som det är nu, inte ens att barnen får åka pulkor eller att ni som skidar får åka skidor. Ni har åkt klart för i år kan jag tycka.
Mitt hat grundar sig mest på två saker:
1. Det är så in i bomben jobbigt att försöka ta sig mellan hemmet-dagis-jobbet-hem igen. Man kan inte ha vettiga skor och man slirar omkring i snömodden så man riskerar bryta både ben och rygg. Pulka/Snowracer som färdmedel tillfrån dagis är ju lätt men att köra det i tolv minus är inte humant för ett barn som måste filtas in. Alltså halkar jag omkring med den sunkiga sulkyn och nästan gråter vid minsta lilla stopp.
2. Fulheten! Det är ju stört omöjligt att klä sig fördelaktigt i det här skitvädret. Jag går omkring i mina nedtrampade snowjoggers och skäms. När jag kommer in på jobbet eller möten skäms jag för att jag under min vinterjacka har en noppig (men varm) kofta. På lördag ska jag på bröllop och då får man väl skämmas för att man måste ha någon skidbyxa på sig för att inte dö av köld mellan ceremoni och mottagning. Igår fick jag skämmas extra mycket då jag underskattat kylan och försökt klä mig i leopardstrumbyxor. På vägen till daigs insåg jag att jag skulle tappa benen om jag inte gjorde något drastiskt där och då. Så vet ni vad jag gjorde?!
*skammen*
Jag köpte ett par 49-kronorstajts på skräpaffären på Götgatan där de har syntetkläder med vilda mönster och paljetter. Var tvungen att be om ursäkt när jag kom fram till dagis. I morse låg tajtsen, i ribbstickat pyjamasmaterial, på sovrumsgolvet och hånade mig.
Jag vill ha vår nuuuuuuuuuuu.
Thåström på Annexet
Förra helgen såg jag Thåström live för kanske tionde gången någonsin. En relativt bra gång, även om jag av diverse orsaker stod längst bak och aldrig fick så här bra vy som någon på konserten i Lund hade. Jag kan på riktigt knappt andas i slutet av det här klippet.
Scenen var den snyggaste jag sett på länge. Färgerna på backdropen och de stora runda lamporna var väldigt effektfulla i kombination med ett sobert band.
Mindre ehm… städad var publiken som sÃ¥g ut som de var ett gäng fordonsgymnasister frÃ¥n -92 pÃ¥ Ã¥terträff. 85 % var killar i fyrkantiga läderjackor och de flesta grabbigt fulla. Till tjejtoan var det ingen kö, och det har jag nog aldrig varit med om förut pÃ¥ nÃ¥gon konsert.
Apropå det ska jag nu skriva nåt som någon som googlar Thåström kommer kommentarsskälla på mig för. Jag ska i en Thåström-text skriva om Britney Spears. För: jag kunde inte låta bli att dra paralleller till när jag såg Britney i somras och förhållandet man-kvinna var prick tvärtom. Då var det inte ens tal om att försöka gå på toa kan jag säga er.
Mer ThÃ¥ström dÃ¥? En fantastisk nerv emellanÃ¥t, mindre inspirerande ibland. Jag mÃ¥ vara galen i honom och hans artisteri men jag har stundtals lite svÃ¥rt för det elektriska scensprÃ¥ket. Men i vissa partier (som klippet ovan) eller för mig nya favoriten Släpp aldrig in dom här är det perfekt för livestämningen. Tyvärr lyckades jag sjabbla bort nästan hela …som eld pga ett telefonhaveri, annars var den som vanligt oemotstÃ¥ndlig.
Avslutningsvis grämer jag mig på att jag trots att jag hade 10 cm klack inte lyckades se vad han hade på fötterna. Vad har Thåström för skor? Jag tänker kängor.
Resten av helgen spenderade jag också med medelålders vita män: mitt charmanta sällskap Cissi lånade mig boken om Pet Sounds. Återkommer om den.
Brunch på Boulehallen
Efter att två bloggvänner inom loppet av några timmar båda skrivit om att Boulehallen har familjebrunch bestämde vi oss för att också testa. Idag fastade jag i tre timmar innan vi gick dit och åt oss proppmätta.
Och de vill sÃ¥ väl att jag vill ge dem lite bättre omdöme än de kanske är värda. Allra bäst är barnvänligheten, det är sannerligen inte ofta man fÃ¥r vara som en normal barnfamilj utan att skämmas. Nog för att det funkar att ha Bobo med pÃ¥ de flesta etablissemang men det var tydligt att Boulehallens motto ”pÃ¥ boulebanan kan ingen höra dig spilla” (ungefär) var pÃ¥ allvar. Det är extremt ont om ställen som välkomnar barnfamiljer särskilt – i skrivande stund kan jag inte komma pÃ¥ nÃ¥got annat än Andys lekland och det är ju i helt andra syften.
Mindre bra var buffén tyvärr. Vi misstänker att de överraskats av en stor hord folk precis innan oss, för mycket verkade vara slut, t ex nÃ¥got sÃ¥ livsnödvändigt som sylten till pannkakorna. Oliverna och brien jag hade längtat efter fanns inte. Det kom nÃ¥gra stekheta (ogoda) vÃ¥rrullar pÃ¥ slutet. Men stort plus i kanten för extremt goda köttbullar och fattiga riddare som Ã¥tminstone jag tog fyra portioner av. Laxmackorna var ocksÃ¥ goda pÃ¥ ett ”mÃ¥ste bjuda pÃ¥ själv”-sätt.
Saknades 1: leksaker. Man är inte barnvänlig bara för att man har Pippi-film, kritor och böcker. Jag saknade leksaker som sysselsätter barnet medan föräldrarna äter och pratar. Just för vår son funkar lego bäst, men olika barn gillar väl olika grejer. Det var hur som helst väldigt uppskattat att spela boule och pingis efter maten.
Saknades 2: läsbart för vuxna! Om ni tänker gå dit och långsitta, ta för guds skull med egen läsning. De hade bara två exemplar av Svd och den hade jag redan läst hemma. Hittade ett luggslitet ex av Knarknytt på slutet, den läste jag från pärm till pärm medan övriga familjen sportade.
Chew lips och Gorillaz
När jag tänker ”nu ska jag unna mig en hel dag i sängen i sällskap med bara dator och tidningar” sÃ¥ blir en av de inköpta tidningarna slentrianmässigt Q. Men i efterhand ifrÃ¥gasätter jag inköpet nästan varenda gÃ¥ng. Det känns som tidningen för den Ã¥ldrade engelske indiemannen. Och även om jag gillar samma musik som gamla engelska indiemän sÃ¥ känns tidningen alltid sen, snäv och upprepande.
Omömesfrågan är främst min egen: varför köper jag en tidning som sätter Gorillaz på omslaget när jag HATAR Gorillaz?! Jag tycker det är ett grabbigt, pretentiöst och rentav tråkigt koncept. Jag förstår inte grejen med att intervjua ett virtuellt band. Seriekaraktärer som spelar musik kanske var lite småkul när bandet startade 1998. Och tecknade karaktärer i verklig miljö riktigt banbrytande tio år tidigare. Men nu?
Men med det sagt så ger de mig en del inspiration ibland. Idag googlar jag idag på Chew Lips som i senaste numret presenteras som ett nytt band för den som gillar Yeah yeah yeahs, La Roux och Bat for lashes. Och det gör ju jag och femtioåriga engelska indiemän, så jag ger dem några lyssningar.
Bored to death (inkl hårrecensioner)
Bored to death är en fantastisk liten tv-pärla. Den egensinnige skribenten Jonathan Ames (namne med seriens författare) blir dumpad av sin flickvän för att han dricker för mycket vitt vin och röker på. Det slutar han inte med, men han börjar av en slump sälja sig själv som privatdetektiv.
Jonathan spelas av mannen som har rakare hÃ¥r än jag, men naturligt mörkt: Jason Schwartzman. Hans bästa kompis Ray – seriens tredje bästa karaktär – görs av mannen som ser ut som en mystjock svensk indiepappa i sitt rödlätta stickiga hÃ¥r och helskägg: Zach Galifianakis. Ray är serietecknaren som gör strippar om sitt eget liv, men superhjältealteregot är lÃ¥ngt mer lyckad än han själv.
Andre bäst är en helt fantastisk Ted Danson i ljusgrÃ¥ legofrisyr. Han är Jonathans vän, mentor och – exakt hur är lite diffust – arbetsgivare. En förmögen tidningsman som festar och ligger som om han vore 22, trots ett allt mer Ã¥ldrande ego.
Seriens styrka är dialogerna, ett underfundigt manus och det faktum att de neurotiska vännerna alltid hamnar i dråpliga situationer. Som att stjäla skateboards av ungdomsgäng, jaga stulen sperma eller råka hångla bort ett hemligt Jim Jarmusch-manus.
Nackdelen med att hoppa på relativt nya serier är att det tyvärr bara finns åtta avsnitt än. Men enligt wikipedia är det bekräftat att det blir minst en säsong till.
Hej, minns ni mig?
Jag brukar ju säga att allt är roligt med att vara vuxen, prick allt. Särskilt saker som ekonomisk trygghet, trygghet i sig själv, och tryggheten i att äta ostbågar till middag för att man KAN och VILL.
Men i smyg kan jag ibland längta efter den ansvarsfrihet man hade som yngre. Häromveckan var jag på besök på min gamla studieort och blev helt nostalgisk när jag såg studenter i datasalar, i matrum med sina matlådor i mikrovågsugnar. Tänkte tillbaka på hur skönt det var, det där ett och ett halva året, den enda perioden i mitt vuxna liv då jag inte jobbat heltid. Vi hade väldigt lite studietid men desto mer kringtid med kompisar. Vi satt på café hela dagar ibland (och kedjerökte, inomhus!) och 2-3 kvällar i veckan gick vi ut. De kvällar vi var hemma hängde vi i timtal vid datorn. Jag extrajobbade nätter och vände rätt ofta på dygnet.
Eller lite senare när jag hade börjat jobba och bevisligen kunde blogga flera timmar om dagen ändå. Det kan jag absolut inte nu.
Varför babblar jag om det här? Jo. För om jag skulle jag ha motsvarande slackertid idag, utöver chefsskap, jobbameränheltid och mammaskapet skulle min prioritetsordning se ut ungefär så här:
1. Blogga
Hoppas ni förstår om det är lite tyst här emellanåt.
Ni kommenterar