Chew lips och Gorillaz
När jag tänker ”nu ska jag unna mig en hel dag i sängen i sällskap med bara dator och tidningar” så blir en av de inköpta tidningarna slentrianmässigt Q. Men i efterhand ifrågasätter jag inköpet nästan varenda gång. Det känns som tidningen för den åldrade engelske indiemannen. Och även om jag gillar samma musik som gamla engelska indiemän så känns tidningen alltid sen, snäv och upprepande.
Omömesfrågan är främst min egen: varför köper jag en tidning som sätter Gorillaz på omslaget när jag HATAR Gorillaz?! Jag tycker det är ett grabbigt, pretentiöst och rentav tråkigt koncept. Jag förstår inte grejen med att intervjua ett virtuellt band. Seriekaraktärer som spelar musik kanske var lite småkul när bandet startade 1998. Och tecknade karaktärer i verklig miljö riktigt banbrytande tio år tidigare. Men nu?
Men med det sagt så ger de mig en del inspiration ibland. Idag googlar jag idag på Chew Lips som i senaste numret presenteras som ett nytt band för den som gillar Yeah yeah yeahs, La Roux och Bat for lashes. Och det gör ju jag och femtioåriga engelska indiemän, så jag ger dem några lyssningar.
Åh vad jag håller med! Och härligt att du är tillbaka! Jag tänker alltid att jag ska vara lite kul och köpa något annat än de vanliga modetidningarna, och får alltid hjärnsläpp och glömmer att jag hatar Q och Mojo. Alltid låååååånga intervjuer om enbart ett album med Dead/Who/liknande eller typ Cheryl Cole på omslaget i kreddkontext så då är det okej.
Och förlåt men Gorillaz, Kasabian som pratar om sitt hår, och Wayne Rooney (som ju framstår som så intressant) som intervjuar Stereophonics? Vilket år är det egentligen?