Tick, tick

En viss 2-arig engelsk-australiensisk tjej vacker oss varje morgon med orden ”tick tick” som ar hennes version av ordet tickle (dvs kittlas). Sa tick tick har blivit den har resans ledord.

I sondags gick jag pa en utstallning av gamla Kylieklanningar pa Melbourne Art Centrum. En inblick i en petit persons enorma garderob och lite kul trivia kring design av scenkostymer och roliga bilder fram hela Kylies karriar. Haftigast var nog att se hur anvanda alla scenklader var, t ex att den vita kreationen fran ”Can’t get you out of my head”-videon hade trasiga sommar och att fler av de Manolo Blahniks som var med var synligt valanvanda och skabbiga.

Man fick inte fota dar inne sa det enda minne jag har kvar nu ar den stora affischen pa fasaden.

En av de stora upplevelserna har har visat sig vara maten, helt sjuk frasch mat med bra ravaror. (Okej Anna, jag LATER verkligen som en turistbroschyr…) Basta frukosten at vi haromdagen, i morgonsolen, klockan nio pa morgonen. Pa morgonen alltsa, och jag hade sommarklader. Klockan nio som sagt, en vanlig februarimorgon.

Efter den magiska frukosten akte vi bat, badade pa en stekhet strand, sag blackfiskar som spolats upp pa land och en man i solhatt som sag ut exakt som John Kerry. Vi vagade inte ta en bild av honom sa ni far halla tillgodo med en annan solig brud fran samma battur.

Igar spenderade vi hela dagen pa en busstur langs Great Ocean Road, Australiens svar pa Highway 1. Under dagen hann vi uppleva Bells Beach (fran Point Break!), vilda koalor, regnskog, kanadensare som pratade franska och nagra ”rattan i pizzan”-historier. Men jag aterkommer till den dagsturen i ett annat inlagg och lamnar er med en bild fran min mans helikoptertur ovanfor naturfenomenet Twelve apostles.

Dela: