Bossypants
Jag har någon gång när jag haft glasögon på mig fått höra att jag ser ut som Tina Fey. Vilket jag skyller på dålig fantasi, men men.
Detta tänker jag på när jag också gör följande minnesanteckning. I sommar tänker jag läsa Bossypants!
Orange
Är så glad över att knalligt orange är tillbaka. Här i min favoritkombination: tillsammans med beige.
Tröja: Gina Tricot
Trench coat: Monki
PS 1. letat som en galning, i flera länder, efter den Zara-topp som bl a Hotspot har. Men nej, slut överallt
PS 2. Orange signalerar tydligen humor och praktisk kreativitet. That’s me!
Mitt bidrag till LCHF-hysterin
Varför LCHF?
Jag har varit yr i skallen ett tag nu, har väl egentligen inte återhämtat mig riktigt från alla de migräner jag hade under den senaste graviditeten. Jag har försökt ladda med vila och strikta rutiner för mängden jobbtimmar. Men samtidigt märkte jag att allt fler runtomkring mig åt LCHF och verkade må så bra – och bli sjukt deffade på kuppen. Och det var just Anna-Marias magrutor som fick mig att bestämma mig.
Jag hade aldrig trott att det skulle gå så fort. De första dagarna var lite småjobbiga, inte jätte, och redan efter kanske 2-3 dagar började jag märka av alla positiva effekter.
Vilka effekter?
Jag glömmer ofta bort att nämna effekter i form av noll stresskänslor, gladare humör, bättre sömn, bättre mage, ingen huvudvärk etc. Och yrseln som plågat mig i flera veckor försvann direkt. Men jag kommer alltid ihåg att nämna det här: jag gick ner 3-4 kilo på tre veckor! Och då gjorde jag inte ens det här för viktens skull från början, jag har ju inte de problemen längre.
Efter bara en vecka var kolhydraterna så långt från min kropp att jag började få antydningar till magrutor. Och nu bara måste jag ta reda på hur magen kommer se ut efter lika länge till, så jag har börjat med plankor.
LCHF och plankor – ni hör ju att jag gått och blivit Katrin Zytomierska på kuppen!
Jag ska i nästa inlägg berätta lite om vad jag äter och inte.
Ostbonanza
I alfabetisk ordning, några av de ostar jag ätit de senaste veckorna.
Babybel
Brie
Cheddar
Halloumi
Hushållsost
Mozzarella
Parmesan
Philadelphia
Västerbotten
Sova i direktsänd radio
Jag cyklar till och från jobbet varje dag. Och när jag gör det lyssnar jag på radio. Alltid Tankesmedjan (apropå Rebeckas krönika idag och mitt tidigare hyllningsinlägg här) men eftersom de har en dags fördröjning (varför?!!?) på sina program i iPhone-appen måste man ibland ta vad man får.
Det är bakgrunden till att jag igår kväll livelyssnade på Musikguiden med Erik Amarillo. Inte min kopp te om man säger så, men vem är jag att stanna mitt på Skanstullsbron för att byta program i motvind?
Så kom det sig att jag för första gången i mitt liv lyckades höra en man sova i direktsändning. Klicka här och lyssna själva, t ex vid 9 eller 13 minuter.
(välj klippet daterat 31 maj kl 18.30).
LCHF-junkien
Funderar på om jag ska skriva ett inlägg om min nyfrälsning. Jag har nämligen också blivit väldigt förtjust i LCHF. Inte för att jag måste banta, för det behöver jag inte, men för att jag vill ha en jämnare blodsockernivå. Och det inbillar jag mig att jag redan fått.
(Att jag sen gått ner flera kilo redan är ju en ren bonus).
Kanske återkommer i frågan. Men tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att jag känner mig som Alex Schulman när jag äter ost och korv till middag. Lånar en bild från hans blogg för att illustrera läget:
Jag älskar Lus-Mia
Någon sorts Madicken-revival nu va? Det går repriser på SVTB och när jag i helgen var hemma hos Vilda Bebin-Jo (love love) så satte hon på Du är inte klok Madicken.
Och den som i vuxen ålder gör allra starkast intryck på mig är Mia. Lus-Mia som jag hatade när jag var liten, är ju helt liten, skör och egen. Och apsnygg. Skojade på Twitter nyss och kallade henne stilförebild.
Men visst ÄR det något fint över hennes kläder jämfört med de guldlockiga prinsessorna på Junibacken?
(ytterligare ett bevis på att man varken har smak eller koll innan man fyllt… 25. Eller rentav 30!)
Armand Mirpour (Räisänen Meyer-Landrut)
Sedan jag hört Armand Mirpour på radion en dag har jag inte kunnat släppa den här tanken:
Hans lustiga engelska låter som en låtsasduett mellan Timo Räisänen och Lena Meyer-Landrut som vann Eurovision förra året.
(älsk att videon är inspelad på Götgatan i Stockholm. Dvs där jag spenderar omkring 70% av min vardag).
Det som göms i bokhyllan…
…kommer fram när bebisen börjar krypa. Minns att jag skrev ett liknande inlägg för fyra år sedan när Bobo var bebis. Nu är det Levis tur att röja runt i bokhyllorna. Längst ner har jag hittills förvarat alla mina tidningar. Både nyköpta och såna som jag fyndar på loppis för att kunna skriva inlägg som t ex det här: en H&M-annons från 1988.
Så vårt vardagsrumsgolv ser ut så här varje kväll, ofta värre:
Men igår var det extra roligt för ur en gammal OKEJ hade Levi slitit ut en poster på Mel Gibson. När jag kom hem från jobbet låg Mel draperad över vardagsrumsgolvet. Och helt ironiskt satte jag upp den gamla kvinnohataren på ett köksskåp en stund.
Nu längtar jag efter bebisens nästa fynd i hyllorna.
Popjunkien och Internet
Jag svarar på internetfrågor hos Surfin’ Bird på Popmani. Se så fint Johanna skriver om lilla mig!
(och förfasas över mängden blogginlägg jag läser. 111 stycken om dagen, tydligen).
Som hittat!
Det som göms i ett skåp kommer fram vid städning. Som det här halsbandet, som jag hittade bakom alla goodiebag-flaskor som trängs i vårt badrumskåp. Jag köpte det på ASOS för ett drygt år sedan och tycker om det för att:
1. Det har en helt annan färg än alla mina silvriga halsband.
2. Kedjan är jättemycket tunnare än jag brukar ha.
3. Det föreställer ett knippe engelska prylar, så anglofil jag är.
4. Det är lite för långt och kan trilla fram lite snyggt ur någon urringning ibland.
Så då ska det väl inte ligga i nåt himla skåp och skräpa? Nej, jag menar det.
(Jag premiärade det på Malins födelsedagsfest i lördags).
That can be my next tweet
Borde egentligen jobba men jag fastnade på That can be my next tweet. En slumpgenerator som slumpar fram nya tweets, baserat på vad man skrivit om tidigare på Twitter.
Undrar stilla om det är mig eller internet det är fel på.
I ugnen: sprucken trumhinna pga öroninfla
Är i annan kanal. satt nyss i P2:s radiobar på lokal. jag googlat fram mina!
Är en gammal hederlig disktrasa, funkar på Dist & Domingo.
Tack för snål för att köpa välling, mjölk och samtidigt undvika de gör man sa
(tipstack Älskade Dumburk)
Vad hände med…?
När man varit en del av bloggvärlden så här pass länge kommer man ibland på att man saknar gamla bloggkändisar. Senast i raden för mig var Sigrid, en av de allra första unga modebloggarna, hon som hade undertiteln ”det är hon som alltid bär klänningar”.
”Vad hände med Sigrid?” frågade jag på Twitter igår och fick lite olika input. Johanna mindes att hon slutade blogga för att bloggen stressade henne. Sessan påminde mig om den här klassiska bloggbilden: Sigrid är så liten/väskan är så stor att hon kan krypa ner i den. Fin!
Det som är roligt med att bloggfenomenet är så konstant är när bloggkändisar hinner försvinna och göra comeback. En variant jag gillar är den som Marla gjort. Då var hon en singelbloggande expressionista – nu en snart tvåbarnsmamma.
Vilka gamla bloggkändisar saknar ni?
Grottbjörnens folk
I helgens Aftonbladet skrev Hanna Nordenhök om det där att många i vår ålder läste sexiga Grottbjörnens Folk medan vi fortfarande var barn. Stor igenkänning, och fnisseri åt saker som detta:
”Talet, njutningen och rätten till sin egen kropp får hon dessutom till skänks av ingen mindre än sin låtsasfeministiske blondinkille.”
Och så påmindes jag om mina gamla inlägg i frågan. Här en intervju med min mamma: varför stoppade du mig inte?
Det här dygnet har stavats The Con
Apropå ingenting alls så slumpades den här fram i en spellista igår och jag kunde inte sluta trycka på igen. Jag tycker den är så himla braaaa.
Ruby Rose
Jag är så förtjust i Ruby Rose. Australisk tjej som är känd för att vara känd, dvs modell, VJ och DJ.
Och hon verkar vara just en såndär supermänniska som jag vill förstå att hon inte (bara) är. Vacker, tatuerad och framgångsrik. Här harnina på Twitter.
Tyskvärme
Älskar mina fina bloggvänner. Idag har jag fått flera meddelanden om att kvällstidningarna kör geografibestämt väder och att personerna har tänkt på mig och mina blogginlägg om de fåniga gränsdragningarna kring vädret. Astrid fotade till och med och mejlade, tack!
Tyskvärme
Så idag pratar vi alltså tyskvärme. En riktig såndär Dieter Bohlen-bris som hela Sverige går och väntar på. Eller?
Tidigare har vi pratat om polskt oväder, ryssvärme och spanskt högtryck.
Gavin och Stacey
I vanliga fall hade ingen av oss haft tålamod med en serie ”av den här typen”. Men vi hade långsamt internet, dåligt tv-utbud, och i den 600 sidor långa boken om Australiens historia som jag läste just då hade jag fastnat redan på sidan 36. I DVD-hyllan i vår lånta lägenhet fanns jättemånga barnfilmer, och så samtliga tre säsonger av Gavin och Stacey.
Detta som förklaring till att vi testade en serie ”av den där typen” och jättefastnade. Sista kvällen satt vi till och med och kollade alla outtakes, för att liksom långsamt vänja oss av med att hela serien är slut för alltid.
Gavin från Essex och Stacey från Wales träffas distansflirtar via jobbet och blir jättekära. När de slutligen möts och blir ihop skapas en fantastiskt brokig sammanslutning av vänner, släkt och grannar. Här är det inte konstigt att kompisars farbröder kommer till BB när du föder barn eller att ta med din bästis när du ska på blinddate. När föräldrarnas grannar förnyar sina bröllopslöften är svärdottern och hennes familj självklart med.
En så omaka skara vänner har jag inte sett sedan The Office tror jag. Vilket är seriens stora behållning. Huvudpersonerna är ingenting jämfört med deras bästisar och familjer. Något som sammanfattas fint i min favoritscen.
Sämst är den ”fräcka” grannen Doris, som snackar sex och Facebook. Så trött grepp (redan då)!
Jättedåligt blev jättebra
Igår var en förskräcklig dag. Jag var jätteförkyld, hade knappt sovit alls natten innan, ensam med båda barnen hela dagen + kvällen och dessutom tvungen att i det skicket gå på barnkalas. Bobo vägrade låta mig gå hem för att sova och jag ville inte ställa till med en scen inför de andra föräldrarna så jag stannade vackert kvar och svettades och snöt mig mellan 14 och 16. Jag grät av utmattning två gånger. Inte på kalaset då, men innan och efter.
Men idag! Idag har varit nästan helt perfekt faktiskt. Sov till halv åtta, åt frukost med barnen, städade och handlade, fick besök av Cissi och Todd, efter det långhäng i stora sängen med tidningar och sovande bebis, sen matlagning och så pricken över i: Where the wild things are. En fantastisk liten film som jag och sonen tyckte lika mycket om, och med lite fin Karen O-bonus till mamman. Och nu sover lilla barnet och stora barnet sitter mittemot mig och bygger LEGO och sjunger.
Summa summarum: årets kanske näst värsta dag följdes av en av de bättre.
(Kalenderbitaren noterar att det är min fjärde sjuka på en månad. Det är bara tre veckor sedan jag blödde ur öronen. Synd om mig va?)
Ni kommenterar