LCHF-pausen börjar…
Nu!
(kreatör till denna perfekta tårta av smörgås: min syster Gabrielle. Grattis i efterskott darling!)
(kreatör till denna perfekta tårta av smörgås: min syster Gabrielle. Grattis i efterskott darling!)
Vill. Ha.
Om jag har jättejättemycket jobb och bara 24 timmar kvar till semester? Svar: ja.
Eller så är mitt ”jobb” egentligen en täckmantel för min egentliga heltidssysselsättning. Att ägna 8 timmar om dagen åt skapa en smart strategi vid namn ”Sno min sons Batman-solglasögon”.
(Loppisfynd 15 kronor).
Dagens sommarkjol
Clara gjorde i sitt sommarprat ett utspel mot trånga jeans. I ett långt resonemang menade hon bland annat att 50-talskjolen är det optimala alternativet för den är både smickrande och rymlig för magen.
Själv tänker jag inte välja sida. Jag älskar ju jeans. Men jag älskar också vidden i en klassisk sommarkjol. Den här fyndade jag på Beyond Retro i helgen. Efter att ha kapat 20 cm, fållat och lagat några hål i den var det premiär på jobbet idag.
Bar den tillsammans med body från American Apparel. Det flätade bältet har jag köpt på loppis i London.
Brandgul i jul(i)
Jag har preliminärt tagit mitt intresse för orange något för långt. Gick på stan igår (en SÅ lyckad tur!) och köpte 4 st saker i olika orange nyanser.
Snodden ovan köpte jag dock på rean på Monki förra sommaren. 10 kronor tror jag att den kostade. Den är i neon och är elastisk, tjänstgör ibland även som hårband.
(Klänningen fick jag av en kompis i Melbourne i vintras. Hade dock råkat glömma följande: den har en jättehög slits och är egentligen inte lämplig att bära utan strumpbyxor under. Om jag kom på det först på väg hem från lördagens äventyr? Ja).
Gleb – Angelina Jolies tillbakalämnade adoptivbarn
Minns ni Gleb?
Det var i slutet av 2004 som det rapporterades om att Angelina Jolie adopterat ett barn. Han hette Gleb och kom från ett ryskt barnhem. Det här var alltså innan graviditeterna och barnen med Brad Pitt, det här var medan hon fortfarande bara hade sonen Maddox.
Men Gleb dök aldrig upp i Jolies (då rätt lilla) entourage, han var bara inne och vände i skvallerspalterna. Även om det är längesen så tänker jag ibland på vad som hände med Gleb. Adoptivpojken som nästan hade allt men som rätt snabbt verkar ha ratats.
Det är för tidigt i nätskvallereran för att sökträffarna på nätet ska gå att dra några slutsatser från. Men det verkar ha handlat både om för snabba nyhetsrapporteringar – adoptionen var långt ifrån klar – till att Angelina Jolie ångrat sig en bit in i processen. The Mirror har en sex år gammal artikel i ärendet.
Jag tänker inte spekulera, bara konstatera att man har stor – och jävligt liten – inblick i vad som händer bakom rubrikerna egentligen.
When we were beautiful
Bon Jovi-dokumentären öppnade tydligen någon kran hos mig. Jag har ägnat ohälsosamt många timmar sedan dess åt att youtuba diverse gamla videos om och med dem. År 2011? Förlåt men: ja.
Men jag har också fnissat ganska många gånger åt det här:
Nånstans i mitten av dokumentären pratar Jon om att många tror att han bara är en musiker men att han faktiskt är en affärsman också. En hårt arbetande chef för ett internationellt varumärke. Men samtidigt som han pratar om sin affärsmässighet visas en scen där han sätter sig och… skriver en setlista!
Som att det skulle vara det som är styrkan i varumärket: ”vår VD skriver sina egna setlistor. Han är jättebra på att kombinera 22 olika låtar, exempelvis ballader och hits”.
Nåja. Medan Jon Bon Jovi sliter i gruvan kan ni kolla på gamla popkulturkändisar i den här videon. Man kan väl säga att hår är en gemensam nämnare.
Skjorta, okavaj och röd kjol
Idag har jag inte skjorta, kavaj eller röda byxor*, men väl skjorta och en ny röd kjol. Och örhänge! Så länge var det tydligen sedan jag hade örhängen sist att hålen växt igen. Jag besparar er detaljerna men det tog en stund att lösa det problemet, ja.
Därför bara fjäderörhänge från Gina Tricot i ett öra.
(*nej, jag kan inte sluta nynna på skjorta, kavaj och röda byxor).
Hallux valgus (varning för fotkänsliga)
Kan för det första inte förstå att jag skriver det här inlägget. Jag är så trött på mig själv att jag bara skriver tråkiga inlägg om mitt utseende, och sällan eller aldrig något glatt. Är det inte Tintin-luggen (kepsen som en kollega kallar den, haha) så är det något annat. Idag har turen tydligen kommit till mina fötter, aldrig tidigare ombloggade.
Jag skriver det här inlägget mest för att möta vilsna tonåringar som googlar hallux valgus. Jag vill visa att det (som precis allt annat som är jobbigt när man är ung) kan bli bättre. Och framför allt att man när man har hallux valgus inte är ensam om att ha världens fulaste fötter.
Sedan jag var 11 år gammal har jag haft hallux valgus, sneda stortår. Jag minns att jag på skolresan i 6:an precis hade fått skenor att sova med och i samma veva var det en lite galen lärare i skolan som visade vilka övningar hon gjort för att motverka sina knölar. Hon tog fram en skolkatalog och hävde sig upp och ner på tå inför hela klassen (!) för att stötta mig.
En gång när jag var ledsen sa min mamma att det fanns många som har samma problem. ”Lillbabs till exempel”. Där var jag precis in i tonåren och hade kroppsissues nog som det var, utan konstiga fötter. Jag ville inte liknas vid Lillbabs! Länge, länge, ända till jag var över 25 faktiskt, trodde jag att jag var den enda unga personen som hade hallux valgus.
(Läs mer…)
Barnrumsbyte
Det här är Bobos rum. Det är ett litet barnrum som är inrett med stor iver. Men med väldigt kortsiktig planering visar det sig när vi nu efter några år har a) fått ännu ett barn men b) ändå inte har planer på att flytta från vår trea än på några år.
Däremot har det långsamt gått upp för oss att vi måste byta rum med barnen. Bobos rum är för litet för två barn – de måste i stället dela det större rummet och vi får ta oss an det lilla. Om man får vara barnslig kring sånt här så erkänner jag att jag redan sörjer det kommande bytet.
För att:
a) Rummet ovan ÄR ett barnrum, det ser ni ju. Kommer kräva mycket jobb för att göra det stora rummet lika härligt.
b) Vårt rum har gröna väggar och jag har aldrig sovit så skönt i något rum någon gång. Murriga väggar som funkar som en sorts vårdande sovsäck. Älskar att vara inne på vårt rum.
c) Vi kommer behöva behålla de vuxnas kläder inne i barnens rum, för det är det enda stället vi har en garderobsvägg. Men det ÄR ju så suspekt att ha det så! Jag kommer ihåg när man lekte hos någon kompis när man var liten och deras föräldrar kom in i rummet och hämtade lakan i nåt linneskåp. Klar stämningsdödare.
Och nu är det VI som ska göra så mot våra barn?!
LCHF: vad jag äter
Har jag tjuvhållit på det här inlägget kanske? Det var inte meningen. Det är tvärtom rätt lätt att lära sig vad man kan äta inom ramarna för LCHF. Men eftersom jag har lite svårt att komma tillbaka i rätt stämning efter midsommarens ätfest kommer här en påminnelse till er och mig vad man kan äta.
Frukost: alltid turkisk yoghurt med hallon/blåbär och linfrön + kaffe. Jag började dieten med äggfrukost men det är mycket roligare att börja med något som känns som en dessert. I början hade jag alltid grädde i kaffet men nu kör jag faktiskt mjölk ändå. Någon måtta får det väl ändå vara?
Lunch: nästan alltid babyspenat eller sparris eller broccoli + någon röra (t ex majonäs, creme fraiche, gräddsås) och någon sorts protein (kött/fisk/ost). Äter tills jag blir mätt.
Mellanmål: behöver jag sällan äta, men om så tar jag en bit ost, en bit skinka eller annat snack av typen ”ta med”. Nötter exempelvis. Kokta ägg i undantagsfall.
Kvällsmat: samma princip som vid lunchen. Ibland stekta ägg + något lagom tillbehör.
Om jag blir sugen på något kvällstid: Jag har – precis som alla andra väl? – testat LCHF-chokladmoussen och den var helt okej. Jag är ju mer av en mjölkchokladsbrud i vanliga fall, koketterar inte gärna med någon himla mörk choklad, men i brist på annat så okej då.
Alkohol: konstigt men sant är att jag aldrig är sugen på öl längre, så att välja vin är inget svårt val. Vitt vin eller champagne, så torr som möjligt, är det som gäller! (men VARNING för att parta med bara LCHF-mat i kroppy. Inga kolhydrater som dämpar alkoholintaget där inte, kan bli riktigt pinsamt. Hälsningar en som vet).
(tipsar återigen om LCHF för nybörjare – allt du behöver för att komma igång. Just do it!)
Gåtan firar midsommar
Det här är olikt mig men: på midsommar tänkte jag mer på den jordgubbstårta jag skulle baka än på vad jag skulle ha på mig.
Resultatet blev därför min snygga jättekorta svarta klänning och ett par jättegröna strumpbyxor. Typ det enda som matchade av det brokiga jag tydligen hade packat inför en helg på landet.
Inte så somrigt kanske men desto grällare.
Du ser ut som Gåtan, tyckte J.
Dixie Chicks, Adele, Semisonic
Jag började mitt dokumentärprojekt med Shut up & sing om Dixie chicks och deras jobbiga år efter att de kritiserat president Bush. Mycket sevärd!
Tyckte framför allt om: perspektivet på deras jobbiga tid, att före blandades så bra med under och efter. Sen älskar jag att se starka, drivna småbarnsmammor som inte gör avkall på sig själva pga barnen. Hade nästan velat se ännu mer av det. Också intressant att bli påmind om krigsupptakten där för snart tio år sedan. Bush besatthet av weapons of mass destruction?
Tyckte mindre om: musiken, deras klassiska sound är verkligen inte min kopp te.
Lite trivia som jag googlade fram är att Dan Wilson som var med och skrev comebackskivan också är medkompositör till Adeles fan-tast-iska Someone like you. Jag skojar inte när jag säger att jag kollat på det här klippet säkert 50 gånger den senaste månaden.
(sen har han också gjort den här gamla härliga. Infoga din 90-talsnostalgi här: _______)
LCHF: vad jag saknar
Jag brukar nästan aldrig äta filmjölk. Ändå är det filmjölk jag längtar efter när jag är utomlands. Tre dagar i London och jag bara ”nä nu skulle det vara gott med en tallrik kylskåpskall”.
Lite på samma sätt har jag märkt att mitt sug efter kolhydrater ser ut. Jag saknar inget ur vardagen (förutom mjölk i kaffet i stället för grädde) – och längtar inte ens efter något – men jag tänker desto oftare på:
Mördegskakor, typ syltkakor.
Jordnötsringar (?!?!)
Jordgubbstårta
Polly sommar
(ska jag vara helt sanningsenlig så har jag fuskätit allt ovan den senaste månaden, bara för att ehm… testa, och räknar med minst nån tårta till innan säsongen är över. Så, där har ni min kolhydratsbikt).
Men det jag TRODDE jag skulle sakna mest var vitt bröd med Bregott och hushållsost. Men det har jag inte ens varit i närheten av. Hänger nog ihop med att man får äta så mycket ost och smör ändå.
Mmm, smör och ost. *dreglar som Homer Simpson*
”Skjorta, kavaj och röda naglar”
Jag började måla naglarna när jag fick barn och har därmed burit nagellack i 5 år nu. Eller 1 825 dagar.
Majoriteten av dessa nageldagar har varit röda. Jag brukar improvisera ibland, lite lila, grått, mycket rosa får några år sedan. Men det är i det röda jag är tryggast. Det ÄR jätteytligt men jag förstår precis vad Maria Montazami menar när hon säger att hon känner sig naken, rädd, exposed utan sitt läppglans. Jag känner mig likadan om jag inte har målade naglar.
Nyanserna går ungefär från vänster till höger i exemplet här ovan. På sommaren åt det orange eller aprikosa hållet, på vintern åt lila och svart.
Vad menar jag med rubriken? Jo det här.
Varför jag tycker så mycket om Nöjesguiden
Jag har sagt det förut men det är värt att prata om igen. Jag tycker verkligen att Nöjesguiden under Margret Atladottirs ledning går från klarhet till klarhet. Något som märks tydligt på fler sätt än ett, t ex i Orvesto.
Mina favoriter bland förbättringarna:
*) Att Carl Reinholdtzon Belfrage försvann. Det var liksom en uppsättning indiefarbröder som satt i vägen för tidningens utveckling, och han kändes som den sista unkna symbolen.
*) Det faktum att tidningen med en självklarhet framstår som totalt jämställd.
*) Detta med retuscherade klubbfoton. Så snyggt.
*) Och så alla som vi gillar att läsa: Margret, Parisa, Klara, Emelie, Sandra. För att bara nämna några.
En lista rockumentärer
Efter den utmärkta Bon Jovi: When we were beautiful på SVT i helgen startade suget efter mer rockhistoria i filmform. Pratade lite om det på Twitter igår och här är en lista över titlar som kom upp.
Madonna: Truth or dare
I am trying to break your heart – Wilco.
Glastonbury
Strong enough to break – Hanson.
The Promise: The making of Darkness of the edge of town – Bruce Springsteen.
Metal: A Headbanger’s journey- om heavy metal-scenen.
101 – Depeche Mode.
Metallica: Some kind of monster
Anvil! The story of Anvil
Gimme shelter – Rolling Stones och Altamont.
Fuck you, fuck you very much – Leila K.
No direction home – Bob Dylan.
Eleganten från vidderna – Eddie Meduza.
Shut up and sing – Dixie Chicks.
Back and forth – Foo Fighters.
Flera av dem har jag så klart redan sett men jag tänkte göra det till ett litet sommarprojekt att se så många som möjligt av de återstående. Men som alltid i rockhistorien saknas det porträtt på kvinnor – fortsätt tipsa please!
Tipstack till @nij @tomatplantor @JohnnyLindqvist @kaospatrullen @apbra @hjulle @olleriksson @lipgloss_bitch. Hashtaggen är #rockdoc
Guilty pleasures fashion edition
Ursäkta engelska rubriken men men kan väl inte skriva halva på engelska och resten på svenska? Det heter ju guilty pleasures. Nåväl.
Guilty pleasures inom kulturkonsumtionen har vi pratat om i några år nu. Alla har kommit ut som fans av eurodisco och vampyrromaner. Men i mode(blogg?)världen är det konstigt nog inte alls fint nog att öppet tycka om sånt som inte är en just nu rådande trend.
Två exempel som virvlar ut och in i de här sammanhangen är spetsiga skor och bootcut. Jag har läst exempelvis Sofi Fahrman både hylla och dissa dessa under intervaller på några år. Just nu är väl båda rätt heta? 5-6 år och modebloggarna har gått varvet runt, kan man säga.
Själv erkänner jag högt och glatt att jag tycker om bootcutjeans hela tiden, utan avbrott. Jag tycker de ger en bra silhuett och passar urbra till skyhöga klackar. Som Acnes LUV eller de här – inköpta i landet modet glömde (dvs Australien). Vilket är till min fördel – de har alltid bootcutjeans i sitt standardutbud.
Skjorta: Bik bok
Jeans: Forever New
Skor: fick hjärnsläpp men… Vagabond tror jag.
Älskar du något som kan anses vara ett modemässigt absolut inte?
Jordnöten Unge
Jag har tänkt på en sak sedan jag skrev vilka jag tyckte var roligast i Tankesmedjan. Jag nämnde inte Jonatan Unge. Och så har jag tänkt på att han googlar sig själv och läser det och bara ”trist”. Så nu får han ett eget inlägg där jag länkar till hans jätteroliga krönika om Juholts förstamajtal. Det är det enskilda Tankesmedjan-klipp jag lyssnat på flest gånger (3).
Hej Jonatan, hälsa gärna din mamma!
(älskar hur Tankesmedjan sticker hål på den självgoda ballongen Håkan Juholt. Som i Mona Masris Vi kallar oss Tre Amigos häromdagen, missa inte!)
LCHF – vad jag INTE äter
Jag äter egentligen rakt av från rekommendationerna i Kostdoktorns nybörjarinlägg.
Men är det något jag inte anammat så är det hokuspokusprodukter av typen mandelmjöl, fiberhusk och äggmjölk.
Om något är så märkvärdigt att man ska behöva ”göra” egen ”mjölk” – då är det något som inte står rätt till anser jag.
Ni kommenterar