George Michael i Globen 22 okt
(Ledsen att jag inte recenserat George Michael-konserten tidigare trots att jag lovade, men jag har varit fortsatt sjuk, lekt med min födelsedagssymaskin, försökt lära mitt barn att äta morot och tja… prokrastinerat rent allmänt).
Min chef är en mycket inspirerande och rolig person. Ett av många exempel: som sommarpresent fick vi anställda varsin konsert och i de flesta (alla?) fallen med en artist som vi själva kanske inte skulle välja att se. Någon såg Lordi, någon såg Ulf Lundell, någon skulle sett INXS innan de ställde in. Jag, och min man, såg George Michael.
Så med farmor som barnvakt, tidsbestämd dejt med min egen man och champagne på en söndag trots förkylning kunde kvällen inte få en bättre start. Vi träffades på Judit och Bertil som verkligen var så bra och skönt som alla säger. Har glömt vad vi åt, jag åt väl nåt kött och J. ångrade sig i efterhand att han inte tagt skomakarlådan. Bredvid oss satt ett par som också skulle gå på konserten (vi tjuvlyssnade) och jag tyckte att vi skulle fråga dem om vi kunde dela taxi till Globen. Min man tyckte jag var galen. Vi stoppade en egen taxi på Långholmsgatan.
Och det var rätt befriande att gå på en konsert där man själv inte är ett superfan. Vi segade oss kvar i den amerikanska baren utanför läktaren och gick inte in till våra platser förrän George redan hunnit sjunga en halv låt. Vi satt långt upp på Globens ena kant, nästan ända uppe i taket kändes det som, och nästan på samma plats där jag satt när jag var i Globen första gången. Jag kände igen ventilationstrummorna från de bilder som jag då knäppte med min pocketkamera (objekten skulle naturligtvis ha varit NKOTB på scenen långt nedanför, men jag lyckades bara fota all fast interiör kring läktaren).
Nåväl, tillbaka till George Michael: scenen var väldigt cool, en välvd båge som gick från scenens framkant, via scengolvet och upp bakom George och vidare upp mot taket. Denna kuliss fungerade som bildskärm och konserten igenom visades ljuseffekter och videos. Det ganska stora bandet stod på tre våningar höga loftgångar bredvid och bakom skärmen.
Själva framträdandet var proffsigt och liksom helt fläckfritt. Allt lät precis som på skiva/radio – sånär som på ett kort men högt förstärkarsprak mitt i en ballad. Vi kramade varandras händer och höll andan och såg framför oss hur någon i bandet skulle få sparken efteråt. Sån var känslan, att snedsteg inte passade in.
Många som jag pratat med om den här konserten har yttrat avundsjuka läten i stil med ”lyllos” eller ”wow” och det förvånade mig först. Men när vi väl var inne i Globen förstod jag sammanhanget. Publiken var uteslutande 30-40-åriga nostalgiker som kunde sjunga med i varenda nyans av alla låtar och även om jag inte längre är jätteung så är jag nog precis i brytpunkten mellan Wham och solo-Michael när det gäller igenkännandet. Så man kan ju säga att jag hoppades på ”Killer” i onödan, den här konserten var mer ”Father Figure”.
Sen tycker jag det är rätt töntigt att disco-Michael av alla personer ska köra en dubbel anti-Bush-grej. Han får väl propagera för eller emot vad han vill, men i den glittriga diskostämningen hade det kunnat räcka med att bara visa videon till Shoot the dog men nej nej, i slutet av låten blåstes även en gigantisk mjuk Bush-docka upp. Vid dockans skrev satt en engelsk bulldogg fast i en sorts… kärleksakt. George drog hunden i svansen och visade att här går England minsann USA:s ärenden. Snark.
Efter uppblåsbara Bush gjordes ett onödigt 20-minuters uppehåll i konserten. George lämnade scenen, lokalen tändes upp, alla kände sig tvingade att köpa öl. Vi satt och balanserade av svindel på våra stolar och bara väääntade. Jag på sagda ”Killer” och ”Careless Whisper” förstås, roddarna på att Bush-dockan skulle tömmas på luft.
Även efter pausen fortsatte GM med mottot ”varannan balladernas” och körde omväxlande felfritt sjungen ballad och dansant kostymdisco. Vi kollade mycket på storbildsskärmarna och i närbilden kunde man se att hans signatursolglasögon hasade ner på näsryggen hela tiden. Därför flög ett nästan ticsartat finger hela tiden upp för att justera glasögonen i en klassisk glasögonormsgest.
Och även om jag fick min Careless Whisper till slut (extranumret så klart) så var det de fartiga delarna i konserten jag kommer minnas bäst. Den grymma ljussatta kulissen, killen som lyckligt gaydansade i läktartrapporna, den rätt maffiga kören och givetvis Georges fläckfria röst.
