Vet du vilka Gloria Hunniford och Bradley Walsh är?*
Jag trodde jag hade bloggat om detta tusen gånger om, men hittar inget. Vafalls? Nåväl:
Jag tycker det är konstigt att SVT ibland visar tokengelska program på prime time. Kvällens exempel är Parkinson (kl 20.00 på SVT2). En jätteengelsk talkshow med jätteengelska gäster, jätteengelska artister, jätteengelsk dekor (blå) osv. Personligen ger det mig ett utbyte (kvällens gäster är Litte Britain-killarna!) men jag tvivlar att det är tillräckligt brett för att fungera som lördagsunderhållning på bästa sändningstid. Kanske är det så att det inte spelar någon roll vad som läggs mittemot Melodifestivalen?
Ett annat exempel är Kumars at no 42 som på svensk teve fick heta något med Curry (Curry nam nam?). En serie som totalt bygger på den klassiska förbistringen/förvirringen mellan indier och engelsmän. Skämt och accenter som går hem hos en befolkning som är uppfödda på importerad curry. Skämt som av förklarliga skäl faller rätt platta för oss svennar som knappt ens vet vad ”en” curry är.
I serien bor en hel indisk familj tillsammans och den vuxne sonen bjuder hem kändisar till sitt vardagsrum och intervjuar dem medan hans mormor sitter och pratar konstigt och lägger sig i. Nu har jag ingen statistik undersökning som styrker mitt case men en klassisk höftning säger att fördelningen mellan gäster som är kända utanför Storbritannien och de som inte är det är typ 15/75%. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är så att man som tevetittare måste känna till alla man ser i intervjusituationer men det känns inte alltid så angeläget att se och höra en engelsk c-kändis bli intervjuad på indisk dialekt. Eller a-kändis heller för den delen, från hemsidan har jag hämtat följande exempel på gäster. Inte många internationellt gångbara där trots att de är riktigt stora kändisar på hemmaplan: Richard E Grant, Michael Parkinson (!), Graham Norton, Art Malik, Warren Clarke, Minnie Driver, Melvyn Bragg, Leslie Phillips, June Whitfield, Jonathan Ross, Jerry Hall och Stephen Fry.
Min observation rör förresten inte bara engelska program. Periodvis visar SVT sjukt mycket danska program, för att inte tala om det där konstiga programmet med norska författare. Motsvarande utrymme ges inte direkt inhemska författare, men de norska, de ska ha ett eget program i svensk teve på bra sändningstid varje vecka. En parallell bör också dras till talkshow-programmen (Leno, Letterman, O’Brien) – visst förekommer obskyra lokala kändisar även där ibland. Men det handlar faktiskt om helt andra nischer på både kanaler och tittare – och framför allt andra sändningstider.
* Gloria Hunniford och Bradley Walsh ska vara gäster i Parkinson under våren.
>>Motsvarande utrymme ges inte direkt inhemska författare, men de norska, de ska ha ett eget program i svensk teve på bra sändningstid varje vecka.
Bra skrivet! Det har jag också funderat mycket på.
Svt: Hej vi skulle vilja köpa säsong ett av ”the Office”.
BBC: den kostar tusen miljoner.
Svt: Oj vad dyrt… vi lägger nog pengarna på ett seriöst kulturprogram istället.
BBC: men om vi kastar in den otroligt intressanta talk-showen ”parkinson” på köpet?
Svt: nja…har ni nått mer?
BBC: hmm, vad sägs om en rolig serie om indier som intervjuar kändisar? Den är jäääätte rolig!!
Svt: Kör i vind!
Jag har undrat samma sak.. men mina föräldrar ÄLSKAR Parkinson och det gör tydligen många i deras generation. Tycker min analys är så bra: Den generationen har inte koll på alla som är med varken i Söndagsmorgons panel eller i Shall we dance, men tror automatiskt att deltagarna är kända bland yngre/folk med bättre koll. Mamma säger ofta: Det var med en så bra tjej i TV-huset (eller vad det nu kan vara för program de sett).
sting: du är best.
hanna: jag köper din analys rakt av. Skitbra!
Men jag älskar också Parkinsson! Även om jag inte har en sluring om vad det är för gubbe eller tant han snackar med så är det alltid underhållande och mysigt engelskt på ett underbart sätt. Det finns alltid ett innehåll och för att dra till med en fet klyscha så är det en befriande motvikt mot alla plastiga amerikanska talk-shows. Det känns lite som ett reningsbad att titta på Parkinson efter alltför stort intag av TV3- och Kanal 5-mölj. Public Service när det är som bäst.
grejjen är att parkinson är grym på att få sina intervjuoffer att känna sig trygga och öppna upp sig. även om han gästas av för dig helt okända skådisar från eastenders så får man ut något av programmet. man lär i princip känna personen där och då… om jämförelsevis en för dig helt okänd amerikansk fotbollspelare sitter i soffan hos letterman alt leno kan du lika gärna zappa. bäst är dock parkinson när snubbar som simon cowell, ricky gervais, tom cruise etc besöker michael. världsklass. i helhet är det dock svårt att slå letterman o hans gafflande med paul, alan, biff etc…
ang. det norska programmet: har också funderat på varför i hela världen svt sänder detta… finns det någon rimlig förklaring?