Jag är hemma med feber och har fått så otroligt mycket jobb gjort. Suttit med datorn i knät i sängen och betat av sak efter sak på att-göra-listan. Så när jag kommer tillbaka i morgon är jag både frisk och ikapp med allt jobb. Win-win!

Och då detta är den första förkylningen sedan jag började träna har jag haft tillfälle att undersöka hur det påverkar min upparbetade kondition. Springa vågar jag inte, heller inte göra några uttömmande övningar. Men några plankor kan ju inte vara så farligt?

Så jag googlade ”Kan man göra plankan när man är förkyld?” och enligt Olgas kommentarsfält kan man det.

Sagt och gjort. Gjorde tre snabba repetitioner på vardagsrumsgolvet nyss: 3×1 minut. Min 6-åring tog som vanligt tiden med min iPhone. Roligt och effektivt!

Sen behöll han visst telefonen och började spela Cut the rope i stället.

När blev egentligen plankan allas favoritövning för magen? Jag tror att jag hörde talas om den först i Olgas blogg för kanske fem år sedan, men jag misstänker att det är med den som med tacos – man tror att det är nytt men det har nog funnits hur länge som helst ”egentligen”?

Oavsett vilket så fascinerar det mig: i alla år har jag gjort totalt onödiga sit-ups när plankan egentligen hade gjort jobbet.

Varför är jag plankanfrälst? För att det är enkelt, roligt och sjukt effektivt. Och plankor har gjort min mage starkare och plattare än någonsin.

Efter mina graviditeter klarar jag inte av att göra en enda hel sit-up – men det tog bara tre (3!! Ja, jag säger TRE!!) veckor av regelbundna plankor innan jag hade magrutor. Hade jag fattat det lite tidigare hade jag liksom börjat göra plankor i lekis.

Eftersom jag är jättenybörjare fortfarande tittar jag gärna på videoinstruktioner hos Lofsan så jag fortsätter lära mig. Vill ju inte bli av med magmusklerna nu när jag fått dem.

Ikväll avslutades den sexveckors ”bootcamp” som jag gått på hos Xtreme Fit. Första gången fick vi mäta vår styrka och uthållighet, och idag – 18 träningspass senare – fick vi mäta hur vi utvecklats.

Jag läste någonstans att träningsformen garanterar fördubblat resultat, och det är ganska precis den utveckling jag haft. Minst! Några exempel:

Första gången orkade jag göra 2 (!) armhävningar på fötter. Ikväll gjorde jag 30 (!!)
Första gången stod jag i plankan i 47 sekunder. Ikväll stod jag 2 minuter och 10 sekunder.
Första gången stod jag i jägarvila i en dryg minut. Ikväll stod jag i 2 minuter och 10 sekunder.

På samtliga övningar ovan hade jag nog ganska lätt kunnat köra en stund till.

Av alla saker med denna träningsperiod är jag gladast över följande saker:

* Viktigast: jag har börjat tycka om att träna. Jag trodde inte jag ens hade det i mig, nu är jag besatt.

* Jag har genomfört denna träning i helt sjuka väderförhållanden, och ändå inte gnällt. Som i måndags då det regnade snöblandat och vi sprang runt i lövlerig skog med väskor på ryggarna. ”Jag har blivit en sån som springer i lerpölar” sa jag stolt till min man en kväll. (Och han tycker nog ärligen att jag blivit en sådan som pratar lite för mycket om sin träning)

* Jag har lärt mig mer om min kropp, min grundstyrka och min balans. Min core (fniss).

* Jag har – helt sjukt – gått från helt otränad till relativt vältränad på bara sex veckor. Enligt vår tränare kan man räknas som vältränad om man orkar 30 armhävningar på rad och kan göra statiska övningar i mer än en minut.

Finns det något dåligt med träningsformen då?

* Jag är inte överdrivet förtjust i det där parodiskt militäriska. Att bli uppläxad i grupp och uthängd inför alla om man sticker ut, det är verkligen inte något jag är bekväm med.

* Att träna utomhus september-november medför ju rätt jobbig terräng. Gud så vi krälat i lera, sprungit i regn och halkat på isfläckar. Det är en del av grejen, men åtminstone i början utsattes vi för onödigt mycket gyttja och vattenpölar. Mot slutet har det varit mycket mer hanterbart (vilket kanske beror på att vi vant oss?!)

Summa summarum. Jag är så glad att jag gjorde detta och det är en självklarhet för mig att fortsätta även på nästa kurs. Den är inomhus på lunchtid och ligger på samma gata som mitt jobb. Och nu siktar återigen på att fördubbla resultaten: jag vill klara 4 minuter planka, 60 armhävningar och 4 minuter jägarvila.

Så här får man nog inte göra nuförtiden men: jag har börjat träna utan att samtidigt blogga om det. Jag har med avsikt valt att inte göra om bloggen till en träningsdagbok för jag inte vill känna uppdateringsplikt kring det som startade som ett litet experiment. Men det har inte fallit sig bättre än att jag som totalt träningsointresserad på kort tid har blivit helt besatt. Jag som trott att träning inte var min grej!

Min träningsbakgrund är väldigt kort. Jag har gått på lite aerobics, en del spinning, totalt 4 terminer kung fu (om du inte visste det om mig, plats för skratt här:_____________). Min relation till att springa, förlåt löpa, har alltid varit exakt som Rebeckas. Jag har aldrig varit en träningsperson, men jag har så länge jag kan minnas varit extremt avundsjuk på dem som är det.

Men varför verkar det funka just den här gången? Jag kommer på tre direkta orsaker som puttade mig över kanten:

1. Det började med cyklingen. För efter ett drygt år som överalltcyklare känner jag att kroppen nästan vill (?) ha nya utmaningar. Och då måste jag addera något nytt, för sträckan mellan jobb-skola-dagis-hemma 2 ggr om dagen kan liksom inte bli längre.

2. Med småbarnstempo hemma och intensiva karriärssteg på jobbet behöver jag ett utrymme som jag tidigare inte saknat. Men de senaste 3,5 åren har jag jobbat mer intensivt än någonsin tidigare, varit mer framgångsrik än någonsin, samtidigt som jag fött barn utan att vara mammaledig. Och det är rätt slitigt emellanåt: jobbet och familjen tar all min tid. Bristen på egentid har gjort att jag tvingats utvärdera allt: sömn, vanor kring mat och alkohol, arbetsuppgifter, förtroendeuppdrag osv. Till slut återstod bara en enda sak: att lägga till träning.

3. Inspiration från coola bloggmammor som (någorlunda) nybörjartränaren Cecilia Blankens, min vän Anna och proffstränaren Lofsan. De inspirerar mig på olika sätt. Anna och Blankens som ett bevis på att man som otränad trettioplussare kan komma i form, det är inte för sent. Lofsan som träningsproffs som förstår mammakroppen och ger de allra bästa tipsen genom sina videotutorials.

Så när en kompis spontanfrågade om jag ville följa med henne på Xtremefit så hörde jag mig själv säga ja. En träningsform som kanske inte är exakt anpassad för otränade småbarnsmammor, och ibland är rätt hänsynslös, men den har visat sig vara ruggigt effektiv ändå.

Exakt hur ska jag berätta när jag är klar med pågående utmaning. Ni kommer inte tro era öron!