Karen O är en av de absolut coolaste scenpersonligheterna jag vet. Hon har rösten, utstrålningen, kläderna och framför allt energin som gör att konserten aldrig blir tråkig. Man vill glo på henne hela tiden och längtar ständigt efter nästa utfall. Svälja mikrofonen? Mm. Spraya ner publiken med vatten? Typ tio gånger. Klädbyten? Ett när hon i Zero drar på sig skinnjackan från videon. Ett till när hon drar på sig en slags bondagemask med rosa lysdioder på. Inga konstigheter.

Scenen är ful och vräkig så den blir snygg. En stor ögonglob hänger i mitten och backdropen är cirklar i blå paljetter. Halvvägs in vänder någon på ögat och vips har det blivit en planet. Efter några låtar stampar Karen på en pedal och röd Y-konfetti regnar ner över publiken på ena sidan. En stund senare får andra halvan samma dusch. I garderobskön efter konserten ser jag två engelsktalande Karen-wannabes med röda yn på kinderna.

Som vanligt med den här typen av akter är övriga medlemmar mest ett nödvändigt ont för att man ska få njuta av frontpersonen. Jag fastnar mest för detaljerna kring dem. Trummisen har hörlurar och jag funderar en stund på varför jag alltid resonerar kring trummisar. Och gitarristen Nick Zinner fotar publiken jättemånga gånger, faktiskt med två olika pocketkameror noterar jag. Han har stort, för stort, hår. Inte på långa vägar lika vackert som den man med fantastisk rockabillyhöjd som står på min vänstra sida i publiken.

Huvuddelen av låtarna är från nya It’s Blitz men vi får oss också gamla klassisker som Gold Lion. Nästan inget från min favorit, EP:n Is Is, kanske bara nån enstaka låt när jag tänker efter. Minns Kiss Kiss.

När de så äntligen kommer till Maps, en bit in i extranumret, sjunger hela svettiga Debaser med i texten och efter en av ”they don’t love you like I love you” säger Karen ”but I do” till publiken. Alla jublar. Bandet byter snabbt till en betydligt mindre gråtmild punkig sak som kan ha varit Rockers to Swallow, jag minns inte.

De där svängarna är det som för mig kännetecknar bandet bäst. De kan vara kommersiell radiostation ena stunden och (för mig) outhärdlig replokal den andra. Men en sak är alltid perfekt, och det är Karens röst. Karen med det mest amerikanska uttalet jag vet i sjungen form, med en röst som aldrig svajar, spricker eller ens låter andfådd. Rösten låter som på skiva och som att akrobatiken på scen behövs för att ens fungera.

Efteråt är vi lyckliga och tagna. Det var längesen jag var på en så intim konsert och jag trivs trots att jag har svettklibbig hud.

Och ikväll ska jag se PJ Harvey.