Som musik i mina öron (ja faktiskt)
I gårdagens Svenska Dialektmysterier pratade man om gnällbältet och stora delar av avsnittet utspelade sig därför i min barndoms trakter. Fredrik Lindström intervjuade Yvonne Ryding och letade efter gnällbältesgränsen. Den börjar i Laxå och slutar, som alla från Eskilstuna vet, någonstans utanför stan (men innan man kommer in i Strängnäs). För där pratar de på e, inte ä.
Lindströms tes är för övrigt precis min egen: att gnället är ett uttryck för engagemang. Att man vill betona vokalerna i orden för att man är så passionerad*. Inte för att man är pessimistisk eller trött. Jag pratar ungefär som jag skriver här. Versaler eller kursivt när jag verkligen vill att ni ska FÖRSTÅ hur mycket jag vill säga just det jag säger.
(*sÃ¥ försvarar jag Ã¥tminstone mitt eget gnäll, men jag STÃ…R INTE UT med medelÃ¥lders par som gnäller pÃ¥ varandra pÃ¥ eskilstunamÃ¥l. ”Tanter” som gnäller pÃ¥ sina ”gubbar” är bland det värsta jag vet).
Håller med dig! Inte minst angående de gnällande tanterna. För att inte tala om mammor som skäller på sina barn på brett eskilstunamål. Huga!