UNKLE @ Somerset House

Jag har nästan ingen relation till UNKLE alls. Jag känner till deras hittar men tycker det varit rätt tyst om (och från) dem och trodde att de kanske gjort slut. Så när jag blev medbjuden på konsert med dem i London i lördags var jag rätt likgiltig. Trodde att det skulle bli lite dansigt, några DJ-snubbar med lite teknikprylar liksom. Men det blev jätteannorlunda. Det blev typ mangelrock.

För de öppnade med en instrumental låt där (en rätt fånigt poserande) gitarrist for fram över scenen med dist och hår. Bakgrunden mot det flera hundra år gamla palatset Somerset House var magnifik. Särskilt ljuset på scen och den kringliggande byggnaderna.

Och så fortsatte de så, genom gamla hits som Lonely soul och Reign (men inte Rabbit in your headlights) och så en massa nytt som jag inte känner till. De spelade i två generösa timmar och jag som vanligtvis blir rastlös även när jag ser favoritartister tyckte det här var helt acceptabelt. Mycket tack vare livesättningen – det var mycket mer en rockkonsert än en danssådan. Ändå kom jag på mig själv med att faktiskt dansa på den stenklädda innergården som luktade hasch och rätt snabbt beströddes med tomma ölglas i plast.

Bäst var gästspelen. Särskilt fan-tast-iska Liela Moss från The Duke Spirit (som också var förband). Hon gav det utslitna begreppet stilikon en helt ny innebörd när hon klev på scen iförd en blank helkroppsstrumpa, höga MC-boots och kavaj. Musiken och rösten? Vet inte, hann inte lyssna.

Som första extranummer kom Damon Gough, alias Badly Drawn Boy, upp och gjorde en BDB-disträ version av nån låt som jag inte kan namnet på. En annan gästkändis på scen var Lupe Fiasco. Ska jag gnälla lite hade jag nog trott på ännu några fler namnkunniga gäster, med tanke på dem som tidigare samarbetat med Unkle. Typ Thom Yorke, Richard Ashcroft, Ian Brown. Men det var nog svenskt av mig att tänka så. De som inte var där fanns med i videoversion på stora skärmar bakom bandet, Brown t ex.

(Fast vet ni, det höll inte ens på att bli något extranummer för publiken ropade inte tillbaka bandet. En pinsam påminnelse om det där som jag bloggat om tidigare, t ex här. Som när jag såg Interpol förra veckan. När de inte spelat ”Heinrich Maneuver” på hela konserten så visste ju alla att de skulle komma tillbaka och köra minst den också. Rätt slöa inklappningar följde).

Dela: