Minus 200 000
Jag medger – jag brukar slentriangnälla över skivbolag som jobbar omodernt och har en massa onödiga chefer med fantasilöner. Därför tyckte jag det var mycket intressant att läsa om Linda Portnoffs avhandling om de finansiella flödena i samband med ett skivsläpp.
Silverbullit är säkerligen inte norm för hur kontrakt skrivs eller hur bra album säljer efteråt, men jag tänker ändå läsa den populariserade text som utlovas senare i år.
Vem var det som skrev om skivkontrakt häromdagen, en blogg eller en tidning? Det handlade om hur man skriver avtal nuförtiden, jämfört med förr. Det var också intressant.
Dela:
Skivkontrakt-grejen var i SvD kultur. Rätt så rolig artikel.
Läs även Steve Albini:s (ljudtekniker som jobbat med Nirvana, Veruca Salt mfl) nattsvarta artikel om skivkontrakt:
”Whenever I talk to a band who are about to sign with a major label, I always end up thinking of them in a particular context. I imagine a trench, about four feet wide and five feet deep, maybe sixty yards long, filled with runny, decaying shit. I imagine these people, some of them good friends, some of them barely acquaintances, at one end of this trench. I also imagine a faceless industry lackey at the other end holding a fountain pen and a contract waiting to be signed. Nobody can see what’s printed on the contract…”
http://www.negativland.com/albini.html
Kanske mer ur den amerikanska skivbranschens undersida, men väldigt intressant ändå.