Saker man gjorde
Jag minns oftast katastrofer och allmänt obehagliga händelser utifrån hur jag fick reda på att de inträffat. Något jag tänker på idag fem år efter attacken mot World Trade Center. I september 2001 hade jag precis flyttat från London till Sundsvall och på eftermiddagen den 11:e stod jag inne på bostadsförmedlingen när radion i bakgrunden rapporterade att ett tvåmotorigt flygplan flugit in i ett av tornen i World Trade Center. Enligt de första rapporterna skulle åtta personer ha skadats.
Om inte minnesbilden sviker var klockan omkring 15.00 vilket betyder att kraschen just inträffat. Jag gick hem till mitt delade studentkyffe och satt sedan nedstämd framför teven i ett dygn. Min galne rumskompis gjorde en paus i sitt Counter Strike-spelande för att jag skulle kunna mejla med folk på mitt gamla jobb i London (ett amerikanskt företag). Jag minns också att jag hängde med nya klasskompisarna den kvällen och flera år senare hittade jag en bussbiljett daterad 11 september 2001 i en gul jacka som jag hade då.
För tre år sedan, när Anna Lindh mördades, var jag på jobbet när min chef läste högt från aftonbladet.se att Anna hade blivit knivstucken på NK och att hon fått skador i handen. Resten av kvällen kollade jag nyheterna för att höra något mer men medierna hade inte så mycket att rapportera, jag tror inte man visste hur allvarligt skadad hon var. Morgonen den 12:e slog jag på teven direkt när jag vaknade och såg bl a när en rödgråten Mona Sahlin kom till Rosenbad. Då förstod man. Fast det blev inte officiellt förrän precis innan nyhetssändningen 09.00 då vi alla på kontoret samlats framför teven för att se den mycket sorgliga presskonferensen med Göran Persson. Jag grät.
En riktig, om ni ursäktar, klassiker är ju annars hur mordet på Olof Palme meddelades runtom i Sverige. Som många av er säkert minns utgick Gomorron Sverige morgonen efter mordet. Jag vet att många barn med mig satt bänkade för att se den tidens stora helgshow och att det var vi barn som berättade för våra föräldrar. Jag minns att jag grät över att inte få se veckans höjdpunkt. Statsministermordet kunde jag inte ta till mig, men att inte få se Belfrage, stegen, sjutton nollnie tjuge och allt det där roliga var riktig hjärtesorg för mig just då.
När Estonia sjönk hörde jag om det på halvsjunyheterna på P3. Jag gick ner i köket och berättade för mamma och tillsammans tittade vi på TV4. Det jag minns främst var att det såg så oändligt överjävligt kallt ut därute på havet. Jag fick ont i magen. På kvällen var jag på repetitioner med min teatergrupp och en töntig kille drog det skämt som jag fortfarande tycker är både tråkigt och osmakligt: ”man kan säga att de hade dåligt flyt”.
Vad gjorde ni vid de här händelserna, och andra?
När jag hörde om flygplanen och Twin Towers stod jag i rulltrappan på Åhléns och hade just köpt en ny väska. När jag hörde om Estonia satt jag på bussen hem från min högstadieskola och Palme hörde jag om på radion hos frissan (jag var fem år men minns ändå).
Anna Lindh-mordet minns jag mer som ett förlopp, inte som en direkt nyhetshändelse.
Jag kom hem från skolan och såg bilderna på flygplanen som flugit in i WTC. Sen packade jag mina saker, åkte ner på Kårhuset i Sundsvall och jobbade i puben. Inte världens bästa stämning den kvällen. Vill minnas att vi spelade It’s the end of the world as we know it ett antal gånger den kvällen.
jag fick reda på det ganska sent, twintowers hade redan störtat. jag satt vid datorn i en icq-kompis frågade om jag hörde vad som hänt i NY, av nån anledning tänkte jag att det var översvämningar, hade för mej att det regnat i usa mkt innan den dagen. sen satt jag framför tv’n hela dagen och blev sjuk dagen efter.
jag hade jour dagen de rapporterade från rosenbad, göran perssons spruckna stämma. och jag minns att jag tänkte att vid tidpunkten annan lindh dödsförklarats satt jag o sminkade mej.
palme var jag för ung för att minnas, det hemska med estonia kunde jag inte koppla alls,jag var bara 12. men min farbror ringde och sa till oss att sätta på tv’n, och skolans flagga hängde på halv stång.
Jag och några andra personer hade precis kollat på ”Truman Show” för en analys som vad jag kan minnas var det första grupparbetet på högskolan. Jag stängde av videon och undrade vad det var för film som vad på teve. När jag fattade att det var nyheternas livesändning hade precis det andra planet flyget in i Twin Towers. Jag trodde att husen var evakuerade och hade ingen aning att planen var kapade. Jag tror jag utbrast något i stil med: Det är ju precis som i ”Fight Club”! Några dagar senare var det två tysta minuter i hela Europa och min födelsedag, som jag inte direkt kände för att fira.
När Estonia sönk hade jag precis börjat medieprogrammet och vår första lektion den morgonen var mediekommunikation och som uppgift fick vi att analysera alla artiklar för att se om de svarade på de klassiksa journalistfrågorna. Flaggan hängde på halv stång.
Anna Lindh skulle ju ha varit på en debatt i Sundsvall som en del av demokrativeckan dagen då hon blev attackerad, men hon hade ställt in för att vara med i en TV4 debatt, har jag för mig. Jag var på stadshuset och lyssnade på debatten ändå och när jag kom hem satt min rumskompis och kollade på BBC som rapporterade om attacken. SVT hade ännu inte meddelat något om det. Dagen efter så var jag på en tidig föreläsning och föreläsaren grät när hon berättade att Anna Lindh hade dött. Vad jag kommer ihåg så blev föreläsningen inställd.
När Palme dog satt jag precis som du och väntade på att Gomorron Sverige skulle börja. Min bästa kompis hade sovit över hos oss och när vi slog på teven fick vi reda på att Olof Palme hade blivit mördad och att vi minsann inte fick se Gomorron Sverige. Vi bestämde oss för att måla något till ära av Olof Palme. Jag målade en stor röd ros med vattenfärger. Våra teckningar skickade våra föräldrar senare till Socialdemokraterna eller något liknande.
Jag satt på jobbet gravid i sjunde månaden och lyssnade på radion 11 september 2001. Jag minns att jag tänkte ”Vad fan har jag gjort? Skaffa barn till den här hemska världen…”
Jag kan inte säga att jag har några starka minnen från Anna Lindh och Estonia (mer än att man var chockad)
Precis som du satt jag och kollade på Gomorron Sverige när jag fick reda på att Olof Palme blivit mördad. Jag väckte mamma och pappa och berättade, men de trodde mig inte först. Men, varför skulle man hitta på en sådan sak?
Å, man minns de här dagarna så väl
11 september 2001: jag satt framför datorn på jobbet (jobbade som webbdesigner då) när en kollega från en annan avdelning kom in och frågade om vi hört vad som hade hänt. Klockan var nog runt 15. Jag minns att jag och mina 2 medarbetare febrilt försökte komma in på alla nyhetssidorna men det var alldeles överbelastat. På kvällen satt jag och min sambo i vår pyttelilla lägenhet och följde nyheterna. Jag kommer inte ihåg så mycket av det.
11 september 2003 minns jag bättre: jag var höggravid och hade sjukt mycket på jobbet. I bilen hem hörde jag på radion att Anna Lindh blivit knivskuren på NK och att hon var skadad i armen. Vilken tur, tänkte jag, då är hon inte allvarligt skadad. På morgonen efter följde jag nyheterna på webben, man bara väntade på ett positivt besked. Sen kom helt plötsligt en kollega och sa ”hon har avlidit nu”. Jag trodde han skämtade. Jag kände mig helt tom inombords, tänkte på hennes två små pojkar och hur meningslöst allt kändes nu med eu-valet och allting. Sen minns jag att jag åkte iväg på ett reportage i Vårgårda. Jag skulle intervjua Autolivs grundare. På vägen hem kom den hemska nyheten om 5-åriga Sabina som blivit mördad i Arvika. Då grät jag.
När Estonia skönk bodde jag i Halmstad i ett pyttelitet studentrum. Jag hade radion som väckning och det första jag hörde var programledaren (för Morronpasset kanske?) som sa ”….och det här hemska som har hänt och som bara känns som en stor klump i magen…”. De spelade bara sorglig och dämpad musik kommer jag ihåg. Sen hörde jag att det var en passagerarfärja som sjunkit. Min storebror var ute på turné i Europa och skulle åka färja hem samma dag som det hände. Ringde till mamma som var upptagen med krishantering på sitt jobb. Det var flera därifrån som omkommit och hon jobbade då med HR.
När Palme mördades minns jag att jag och mamma kom ut i köket och slog på radion. Då hör vi ”*sprak*….med anledning av Olof Palmes död”. ”Va! Har han dött?” skrek vi. Min första tanke var: jag måste slå på tv:n och se om dom säger något om det på Gomorron Sverige. Vi hade bestämt att vi skulle åka in till stan och shoppa. Jag köpte en orange kort kjol med svarta prickar, en svart t-shirt, orange strumpbyxor och en orange scarf till. Detta hade jag på mig samma kväll när jag var på min klasskompis Anders 11-årsparty. Jag minns att vi pratade om mordet och diskuterade bl.a. teorin att det kanske var Ingvar Carlsson som låg bakom det hela, för att han skulle komma till makten.
Det här passar inte in här, jag vet. Men du har väl inte missat http://www.youtube.com/watch?v=BgoOihBb78w&eurl=
Jag minns alla tillfällena mycket tydligt.
OP – mina kusiner som var och hälsade på – kom in i vårt sovrum och sa det. Sen skulle vi åka bil till Åre hela dagen – då var jag lite sur över att Tracks var inställt.
11/9 2001 Min kollega satt och tittade på Aftonbladet och vi utbrast ”men – har någon hackat aftonbladet?”. Sen tittade jag på tv i dyng kändes det som, ringde min väninna i USA och grät.
10/9 (Det var faktiskt den 10:e hon blev knivstucken – hon dog på morgonen den 11:e) var jag och åt middag med en arbetsgrupp och spelade bowling. Vi hade bara sporadiska nyheter om vad som hade hänt. Dagen efter kom en kollega in på ett möte och meddelande gråtande att hon inte klarade sig.
Estonia minns jag jobbigt lite av – jag var väldigt fokuserad på mitt nya liv som student i Uppsala. Det tog lång tid för mig att inse vidden av den katastrofen.
Och mitt första minne av Tsunamin var när jag och mamma gick på stan. Jag var höggravid. Vi såg de extra-uppsatta löpsedlarna och jag svor över inkompetensen hos nyhetsmakarna eftersom det stod olika länder eller bara allmänt syd-ostasien på dem. Sen svimmade jag av blodtrycksfall.
Jag satt på mitt dåvarande jobb i Sthlm den 11 september 2001, och fick mejl från en kompis i Skåne där han skrev och frågade om jag hört om NY. Han beskrev att ett plan flugit in i en skyskrapa. Jag trodde det var ett dåligt skämt. Men så gick jag in på aftonbladet.se tror jag, och jag måste ha fått veta det ganska omgående för det gick att komma in på sajten. Så berättade jag för mina kollegor och vi sprang upp på övervåningen och slog på teven bara för att se det andra planet krascha in. Jag minns att jag tänkte att det här blir starten på allas vår undergång. Ett tredje världskrig.
Palmes mord minns jag precis som de flesta i min ålder (27). Jag skulle titta på Gomorron Sverige. Gick in och väckte mamma och pappa som chockade och yrvakna kom upp till vardagsrummet, vi åt alla frukost där så småningom och stämningen var allvarlig. Minns inget mer från den dagen mer än att jag var grymt besviken på att missa gomorron Sverige. Och hur många gånger de visade gatan där Palme blev skjuten.
Estonia minns jag inte alls nästan. Hade ingen som var med. Men så är det min värsta mardröm att drunkna och bilderna från det kalla havet och den ofattbara trageding och katastrofen och mörkerbilderna och hur lätt det var att föreställa sig hur det var och så allt om bärgning av kroppar. Jag tror jag stängde av.
Anna Lindh minns jag väldigt väl. Vi hade föreläsning på skolan och det upprättades stödgrupper. hennes små barn, oron för det ny amrökret i politiken och i samhället Sverige. Jag ahde redan hört det på nyheterna i bilen på väg till skolan – för övrigt körde jag en skitcool Audi TT, en kompis, och jag njöt av att manövrera den på motorvägen. Men när jag parkerade så hörde jag vad som hade hänt. Vi hade vår föreläsning ändå. Min bror berättade när han åt en chokladboll med Anna Lindh ett år tidigare, vid en debatt någonstans, efteråt. Och så hennes barn.
I våras hittader jag en bok med brev som kom till hennes familj efteråt. Jag grät i en dag tror jag. Hon betydde så mycket för så många.
Olof Palme upplevde jag inte alls, eftersom att jag är född i november det året, och Estonia var jag för liten för att förstå (Fast jag minns att jag skrev ett grattiskort till en kompis året efter där jag skrev att hon inte kunde hjälpa att Estonia sjönk på hennes födelsedag. Smart kid.). WTC minns jag dock att jag följde på TV. Kom hem från skolan precis när det hänt och satt och tittade hela kvällen. Tänkte att nu går det nog åt helvete i världen.
Anna Lindh missade jag det mesta av nyhetsflödet om innan hon dog. Kvällen innan var det nån som sa att hon blivit knivhuggen och låg på sjukhus, men jag uppfattade det inte som allvarligt. När jag sedan såg att hon var död på morgonen grät jag nog en skvätt för hennes barns skull, tror jag. Det kändes väldigt overkligt på något vis.
Palme – såklart via GS som alla andra, minns mest damen i brun skinnjacka med fårskinnsfoder som blev intervjuad på gatan och som grät för att hon hade röstat på moderaterna.
Estonia – min bilskollärare satte på radion, jag hade en astidig körlektion innan skolan började. Vi blev båda ganska chockade men såvitt jag minns körde vi färdigt.
WTC – satt på en föreläsning i företagsekonomi, blev avbrutna av jag tror det var någon högt uppsatt person, rektorn? sedan satt vi i aulan och tittade på när planen kraschade om och om igen. Jag minns mest att jag hade grälat kraftigt med B dagen innan och att vi nästan höll på att göra slut, men katastrofen kändes så jobbig att jag ringde upp honom och vi blev sams.
AL – läste om det på nätet först, då var det ju inget speciellt men dagen efter, vi tittade också på presskonferensen på jobbet och jag fick smyggråta för att inte verka wimpy. Dagen efter gick jag förbi NK på väg till ett kundbesök i Kungsträdgården och det gick nästan inte att ta sig fram för alla blommor och människor. jag blev dock oerhört gripen av ett minnesprogram som sändes på SVT senare, då var jag av någon anledning hemma hos mina föräldrar (kan det ha varit under julen?) och det programmet har verkligen etsat sig fast i mitt minne. Vänner till Anna, hennes man, åh det var så oerhört jobbigt och vilken förlust för oss egentligen.
Jag reagerade precis som du när Palme mördades. Inget Gomorron Sverige! Ingen Hacke hackspett!! Jag gick in till Mamma och Pappa, väckte dem och beklagade mig. Pinsamt så här i efterhand. Jag var trots allt 10 år.
Palme… Vad konstigt, jag har en bestämd känsla att jag satt uppe på kvällen och skulle titta på Razzel på farmors svartvita TV, men det utgick förstås på grund av mordet. Hela familjen satt ute i köket och jag berättade för dem. Alltså måste det ha offentliggjorts på en gång. Eller?
WTC – Klockan var mellan två och tre på eftermiddagen och jag stod i ett av högskolans soliga övningsrum och spelade när en klasskompis kom in och berättade det otroliga. Jag gick till TV-rummet och stannade där resten av eftermiddagen.
Anna Lindh – Jag åkte buss förbi NK och undrade varför det var så mycket poliser och avspärrningar där. När jag kom hem hörde jag förstås på nyheterna vad som hade hänt. Nästa morgon gick jag till jobbet och en kvart innan vi skulle börja kom killen jag var olyckligt kär i fram till mig och berättade att hon hade dött. Jag minns bara att jag reagerade så konstigt – jag var chockad över att hon dog samtidigt som jag blev så glad över att han kom fram och pratade med mig… (Avståndscrush galore)
Estoniakatastrofen minns jag som ett enda långt radiolyssnande. Jag satt hemma och pluggade, pluggade, pluggade och radion stod på hela dagen. Nyheterna blev värre och värre.
Minns också att Razzel inte visades. Det var trist. Dom vuxna verkade vara ledsna. Andra minnesbilder är Fantombilden, Chrille med sin Baileys, en trött Holmér och Andreas som under roliga timmen skulle vara Palme men missförstod och satte pekfingret på överläppen och spatserade i klassrummet. Fröken såg ledsen ut.
Estonia. Jag får bilder av höstmörker i huvet. Det var den 27 sept tror jag. Jag var i skolan när dom berättade om det.
WTC. Jag var hos min dåvarande chef som babbla i telefon med sin kille. Hon vände sig mot mig och sa ”Det är nå plan som flugit in i WTC”. Jag tog inte riktigt in det förrän jag såg det på TV hemma.
AL. Glodde på TV. Kändes overkligt när den där rödhåriga Rapportkvinnan sa ”Anna Lindh är död”. Han jag var hos visste inte vem hon var.
Fre 8 April 1991 kring 21.00. Käkar tacos hos mamma med dåvarande flickvän. Sofia ringer och säger att Kurt Cobain är död. Berättar för mamma som berättar för sin man som säger ”vilken jävla Kurt?” Jag ville gråta. Av alla anledningar.
1994. Sorry. Förknippar Nirvana så mycket med det året att jag råkade skriva fel.
Karin: Mordet skedde på fredag kväll. Razzel var väl på lördagkvällen?
Att ”Vilse i pannkakan” har förstört sjuttiotalisternas barndom har väl hörts till leda, när ska egentligen åttiotalisternas ungdomstrauma få sin rättmätiga uppmärksamhet? Alla minns vi skräcken när vi tidigt på morgonen insåg att vi den dagen istället för roliga barnprogram skulle få se tråkiga gubbar i fula tröjor på tv…
11/9 2001: Hade precis kommit tillbaka till mitt hotellrum i Stockholm efter att ha varit hos en kund och hållit en utbildning. Jag satte som vanligt på TV:n för att slappa lite och precis då flyger det andra planet in i skyskrapan. Jag ringde genast till mitt jobb för att prata med vår dåvarande receptionist som är amerikanska.
11/9 2003: Minns inte vad klockan var, men jag satt på jobbet och gick på aftonbladet.se och såg då de första rubrikerna när Anna Lindh hade blivit attackerad av en knivman på NK.
Estonia: Hade dagen innan flyttat till London för att jobba som au-pair och fick rapporter om Estonia-katastrofen endast via brittisk TV. Jag upplevde aldrig den landssorg som då drabbade Sverige och har nog aldrig riktigt förstått hur man påverkades av denna händelse här hemma.
Mordet på Olof Palme: Jag låg i mina föräldrars säng på lördagmorgonen när det hände och väntade på att God morgon Sverige skulle börja. Jag var nog mest besviken över att Hacke Hackspett inte visades den morgonen…
I måndags den 11/9 2006 föddes dock min kusins lille son Carl så det var en lycklig dag mitt i allt det sorgliga!