Popjunkien

The squid and the whale

Biografsvalka, kylskÃ¥pskallt bubbelvatten och sällskap av fin vän är en charmig sommarkombination som man borde prova oftare känner jag. SÃ¥g ”The squid and the whale” häromkvällen (filmens hemsida).

Och den var bra. Inte helt himlastormande men definitivt underhÃ¥llande. Snabba och roliga scener, parodiska men nÃ¥gonstans verklighetsbaserade roller. Den mest bestÃ¥ende känslan är att det yngsta personporträttet i filmen är det intressantaste (precis som i ”Me and you and everyone we know” häromsistens). Samtidigt är det som Karolina Ramqvist skriver här sÃ¥ himla sant – den unge pojkens situation och könsuppvaknande är inte alltid det allmängiltiga.

Annat jag tänker på fortfarande: relationen mellan Jeff Daniels pompöse (och skäggige!) pappa och filmens sökande tonårsson är så störande och obehaglig att jag stundtals ville gömma mig. Men på ett bra sätt, inte på det där störande-moment-i-svensk-deckare-skamskölj-sättet.

Sen är all 80-talsrekvisita grym. Jag besökte inte ett intellektuellt Brooklyn-hem på 1980-talet men om jag hade gjort det så tror jag att hemmet och tillhörande personer hade sett ut som i filmen. Mammans säckiga jeansdräkter är i en klass för sig!

Dela: Facebook  Twitter 

4 kommentarer till The squid and the whale

  1. SW skriver:

    Ord! Squid and the Whale är verkligen bra. Jag tycker inte att den är sÃ¥ rolig som mÃ¥nga verkar göra, men däremot sorglig, och – realistisk. Rekvisitan är grym.

  2. Buster skriver:

    Finns ingen film jag ser fram emot mer än den just nu.

  3. cecely skriver:

    helt fantastisk film! Den har legat kvar i mitt huvud i sommar.

  4. mondrian skriver:

    har bara hört soundtracket på cd o har ingen aning om filmen. filmmusiken är grymt bra, så nu måste jag ju se filmen oxå.

Kommentera