Diggiloo, digginej
Kolla, Richard Herrey söker jobb!
Vilket skulle kunna funka som en perfekt ingång till ett långt inlägg om hur osympatisk den mannen verkar. (Nej, jag känner honom inte och har aldrig träffat honom, men inte sedan 1984 har jag tyckt han verkat ha något sympatiskt att erbjuda). Men nu har jag för fasen glömt allt bra stoff! Förutom det där supergamla ryktet som man kan hitta om man googlar hans namn.
- Jag har från en säker källa hört en annan söka-jobb-relaterad grej: för ca tio år sedan sökte han jobb på ett ställe och använde en fras i stil med ”jag är killen i de gyllne skorna så ni måste fånga mig snabbt innan jag springer iväg”.
- Sen såg jag honom på morgonteve i vintras, där han sjöng en låt som hette ”Jag är kung” och hånflinade in i kameran och som tittare kved man tyst och önskade att någon förklarad hur osmickrande det är med hybris.
- Och varje gång jag ser honom tänker jag på en konsertrecension som en chockad Anders Nunstedt skrev för ca fyra år sedan. Det handlade om hur Herrey körde ett homofobiskt och bonnigt mellansnack i en för övrigt oengagerad konsert. Minns jag rätt fick den en överkorsad geting i betyg.
Dela:
Jag har för mig att han i ”Fångarna på Fortet” var en synnerligen dålig förlorare och var väldigt oklädsamt sur över att ha misslyckats med något uppdrag. Fallna hjältar! :)
…och ryktena om att han stalkade Charlotte P.
Fast jag vet att han var i Hollywood för ett par veckor sedan!!!! Kanske mest för att vara med när hans dotter skrevs in på Musicians Institute. Ännu en generation musiker i groddlådan.
Jag hade honom som lärare i jazzdans för många år sen. Han var en sur grinolle som mest verkade tycka att det var jobbigt att vara där och lära småtjejer dansa. Han skällde och gormade och var otrevlig och alla vi som en gång i tiden gillat Herreys ångrade oss järnet och gick hem och kastade alla gamla kassettband.