Popjunkien

Älsklingsraggadish och föryngringsprocesser

Popjunkiefavoriten Raggadish är tillbaka, nu på en senare sändningstid som jag tror kan passa programmet. Jag har alltid tyckt att det är lite mer för… mig än kanske kl 19-publiken. Som vanligt är David Bexelius helt fab och den nya Dr Phil-parodin faktist riktigt lyckad. Jag tycker Omid Khansari är riktigt bra på att hitta roliga karaktärer och han pratar exakt som Dr Phil. Återstår dock att se om det håller i längden.

Men en sak förstår jag inte. Vuxnas ofta pinsamma sätt att förhålla sig till mobiltelefonfenomenet (som inte längre är något fenomen utan bara vardag). I Raggadish-fallet har de satt ihop Messpanelen som ska tolka otydliga sms. Jätteointressant och helt irrelevant att höra vad Linda Bengtzing tror att ”jag ringer dig sen” betyder. I första programmet var det dessutom helt fiktiva sms, men vad jag förstår kommer det bli riktiga sms från tittarna längre fram.


Jag tycker att sms-formuleringar är så personliga att man inte kan dra generella slutsatser. Och det är här det där pinsamma kommer in – någon vuxen i redaktionen har kläckt idén och så fullföljer man det utan att veta om publiken ens är intresserad. Eller så är det jag som är för vuxen för att inse att det är viktigt, jag vet inte. Jag tycker bara det osar ickerelevans över att tokanalysera fiktiva sms i flera inslag i ett program som bara är en halvtimme långt ändå. Jag zappar garanterat medan Messpanelen pratar.

Här vill jag förresten dra en parallell till den som utformat nya dekoren i Jeopardy. Ni vet väl att de bytt ut de gamla skrivtavlorna där man skrev för hand och att frågor, svar och deltagarnas namn nu presenteras i en sorts mobiltelefonskärmstil? Jättefult och direkt otriggande. De försöker så uppenbart föryngra programmet genom att välja ett sammanhang som kanske var kul och nytt 1996. I övrigt inget fel att dumpa Härenstam för Alsing etc, men vissa delar hade inte behövts förändras så forcerat.

Andra pinsamma föryngringsförsök: hårdrockaren som är domare i samma Jeopardy, pianisternas grälla kavajer i Så ska det låta.

Dela: Facebook  Twitter 

Kommentera