Popjunkien

Vogue: inte utan min skinnpaj

Har nu avslutat Djävulen bär Prada och konstaterar att det var rätt underhållande och svindlande läsning. Boken är inspirerad av författarens egen erfarenhet som assistent till Anna Wintour och skildrar en riktig bitch och ett rent slöseri i överdåd och stora utgifter. Assistenten köper t ex en flera uppsättningar frukost med jämna mellanrum hela morgonen bara för att kunna ha färsk och varm mat när chefen väl behagar dyka upp. De frukostar som inte äts upp slängs. När de flyger till modeveckan i Paris kostar den nödvändiga sistaminutenbiljetten 20 000 dollar. Och så vidare.

50 sidor in i boken konstaterade jag att Vouge-redaktionen verkar gå klädda som ett Camden Market i miniatyr. Hur ska jag annars tolka att var och varannan person är klädd i läder – säkert tjugo gånger på lika många sidor beskrivs exklusiva mockabyxor hit och skräddarsydda läderkavajer dit. Är de fashionistas eller goth-ungdomar tänker jag.

Dela: Facebook  Twitter 

1 kommentar till Vogue: inte utan min skinnpaj

  1. Joliana skriver:

    Boken är def. underhållande. Anna Wintour och gänget på Vogue är ju inte kända för att vara djurvänner precis, så mycket pälsar och mockabyxor går det alltså åt…

Kommentera