Samtidigt i London

Helgen tillbringades som sagt i London. Den direkta orsaken var en födelsedagsfest och det direkta resultatet fyra dagars feelgood. Återförening med vänner, shoppingrundor, lata eftermiddagar på hotellet, pubkvällar och så förstås intag av det popjunk jag har en sådan långvarig relation till.

Som vanligt lyckades jag tajma in Big Brother - det sänds alltid när jag är i stan och det gör mig rätt nostalgi-glad. Allt från signaturmelodin och den monotona speakerrösten till charmiga Dermot O’Leary som presenterar ett Big Brother-granskande magasin. För att återigen beskriva hur stort BB är i England kan jag ge två rykande färska exempel: premiärprogrammet i fredags sågs av var fjärde tevetittare i England och det är vanligt att stanna hemma för att kolla BB på helgkvällarna i stället för att gå ut.

En annan händelse i min intressesfär är att huvuddesignern Phoebe Philo slutar på Chloe. Nu ska jag inte ens låtsas att jag är en märkesklädeskännare men personen Phoebe har fascinerat mig sedan hon endast 27 år gammal tog över Stella McCartneys tidigare jobb. De senaste fem åren har Phoebe tagit det anrika modehuset till stora framgångar – även om det kostade henne vänskapen med tidigare bästisen Stella. Jag tycker hur som helst det är väldigt sympatiskt av Phoebe att våga hoppa av framgångståget på Chloe för att få vara med sin familj. Dessutom lär hon ju lätt som en plätt kunna göra en ny succé i eget sammanhang.

En annan person i ropet just nu är Richard Ashcroft. Med en tredje soloskiva på gång (singel ute igår!) och ett aldrig sinande stort självförtroende ska Mr Verve försöka upprätthålla sin position som indiegudfader. För även om t ex jag älskade skivan som kom 2000 så har hans soloprojekt inte varit i närheten lika framgångsrika som Urban Hymns. Hur som helst, intervjuer med Ashcroft förekommer mest överallt och för säkerhets skull pryder hans nuna både framsidan och baksidan (som annons) på de stora musiktidningarna NME och Q. Därtill innehåller båda tidningarna snarlika intervjuer.

Men seriöst, vad ÄR det med listhysterin i Q? Senaste numret presenterar ”de 50 bästa albumen någonsin – framröstade av läsarna” – en lista som skiljer sig rätt mycket från den lista med samma namn som de presenterade för två år sedan. Är ”någonsin” verkligen inte längre än två år? Här är det läge att göra en topplista över de bästa listorna ”någonsin”.

När vi ändå är inne på musik så är det två band som inte går att undgå just nu: de redan under 2005 hajpade Arctic Monkeys och så det för närvarande mest upphaussade amerikanska bandet Clap your hands say yeah.

Avslutar med en sista reflexion: hela England har kollektiv tjockisdepp efter nyår. Överallt nås man av budskap om att det är dags att starta sitt nya liv – kändisar ger ut träningsvideos och alla (jag menar ALLA) tidningar ger ut dietalmanackor och receptplanering. Till och med The Times körde bantartema med en hel bilaga i helgen. Träningsfilmerna recenseras i tidningar och teve samtidigt som folk argumenterar kring vilka som är de bästa. Englands Adam Alsing (Big Brother-presentatören Davina McCall) visar i sin DVD hur hon blivit av med överflödiga graviditetskilon, diverse dokusåpaskådisar sina knep och några klubbkids hur man kan dansa till house för att bli smal. Här är några fitness-videos från förra året.

Min senaste populärkulturella resumé från London hittar du här.

Dela: