Popjunkien

Strage hos TV4

Det var Anders Björkman som sa det först, men gud vad jag håller med. Varför finns det så många filmrecensenter i teve men nästan ingen som bevakar annan populärkultur? Musikbevakningen är ett skämt och det finns ingen som på ett engagerat sätt recenserar teveproduktioner eller dokusåpor. Den bästa diskussionen kring modern popkultur pågår som ni redan vet i bloggosfären, hos engagerade skribenter som Weird Science, Carreca eller Åsa. Och i Linna Johanssons tevekrönikor. För att nämna bara en bråkdel, det finns så många fler jag tokdiggar.

Därför tycker jag det känns bra och rätt nyskapande (även om det borde hänt för hundra år sedan) att TV4 satsar på en populärkulturell krönikör i form av Fredrik Strage. Jag hoppas att det håller även i verkligheten (och att det inte blir för mycket fokus på böcker). För gränsen mellan en sådan funktion och de sedvanliga panelerna av nöjesprofiler, spanare och what have you riskerar annars kännas rätt hårfin.

 

Dagens knarknytt

Tycker du att kvällspressens rapportering kring Pete Doherty känns relevant? Artiklar som denna (som inte säger någonting)? Eller alla dessa?

Det tycker inte jag. Jag tycker det känns så här:

  1. Tidningarna bara väntar på att han ska bli nästa Kurt Cobain: living on the edge och sedan spektakulär knarkrelaterad död.
  2. Svensk kvällspress direktöversätter artiklar från engelska medier och fyller ut sin egen bevakning av inhemska nöjesprofiler, trots att vi (väl?) inte vill ha dem.

Ett tidigare inlägg om detta.

 

I love stödkorv

Alltså ursäkta mig men… att en av stans bästa varmkorvar skulle hittas på IKEA måste ju vara dagens skämt. IKEAs vattniga skitkorvar är väl inget? På rak arm kan jag inte utse stans bästa men de som man köper vid promenadstråket längs Årstaviken (vad heter han den excentriske mannen, jag har helt tappat namnet?) är ju supergoda. Sen gillar jag big bite från 7-Eleven också men det vet jag att jag är rätt ensam om.

Ett hos mig frekvent använt ord är stödkorv. Jag har alltid trott att stödkorven är den man tar på språng, t ex mellan två möten eller under en shoppingtur. Eller på väg hem efter avslutat kvällsgalej. Men så googlade jag härligheten och kunde läsa på om stödkorvens verkliga bakgrund: det är den korven ”man” (vem?) tar medan ”man” väntar på det stora målet i grillkiosken. Personligen brukar jag kunna stå mig på stödkorven som vore den en helt mål, men jag är heller ingen skrovmålsmänniska.


(Läs mer…)

 

Vilka var osexigast i år?

Borde det förresten inte vara dags för Boyaheds årliga lista över Sveriges 69 osexigaste? Låt oss läsa förra årets lista medan vi väntar.

 

Köp inte nedåt-flarran!

Okej, ni vet att jag verkligen gillar Felix-reklamen med eskilstunadialekterna, men idag har jag testat nya top down-flaskan och vill härmed utfärda en varning.

Som den korvkonnässör jag är vill jag själv dosera mängden topping (tur och retur betyder två strängar ketchup). Därför godtar jag inte en okontrollerbar toppstyrd tomatdusch som täcker inte bara korven utan hela tallriken.

 

”I’m with stupid”

Jag hade helt missat den här roliga kombon: killarna i Little Britain spelar Pet Shop Boys i deras senaste video. Matt Lucas är Chris Lowe!Kolla här.

Över huvud taget är Virgins videoavdelning en rätt rolig källa till nya musikvideos. (Nu när musikkanalerna mest visar killar som plågar varandra och inte musik).

 

Top Down

Om jag var lite småkär i den förra Felix-reklamen är jag stormförälskad i den nya. Ni förstår inte vilken fantastisk på-pricken-lik eskilstunadialekt pappan i familjen gööör. Nästan så det ger hemlängtan.

”Mehn de Ä synn att dom har satt ÄtikÄtten uppåner-eh”

 

Partytrick

Jag har inga partytrick, har ni? Ett snabbt överslag:

Jag är helt oakrobatisk och kan inte busvissla, dyka, hjula osv. Jag har i och för sig väldigt böjliga fingrar men det har aldrig tagit mig längre än ett ”visa igen!” på skolgården i trean. Jag kan också jättemånga låtar utantill helt utan ansträngning men har inte en chans i ett schlagerbattle mot t ex min vän Kicks. Jag kan titta rakt fram med ena ögat och skela med det andra men det är det nog många fler som kan. Förresten hävdar en släktforskande släkting att jag har släktskap med Lotta Engberg, det kanske kan va nåt? Nehepp.

Men så läser jag om domen mot Enron-cheferna och tänker att jag kanske har fått mig ett litet partytrick ändå. Jag har nämligen jobbat på Enron! I tre dagar. Jag sorterade papper på deras tillfälliga kontor i London.

Vilket väl för mig lika nära Enron-stormens öga som killen i trikåer på Fantomenland är nära Lee Falk. Men ändå, ett värdigt partytrick?

 

Popagandaväder

Stackars Popaganda. Det känns som det alltid är det här vädret när det är dags för Sveriges bästa festival. Förra året extra mycket så när hela hemliga konserten med Robyn regnade bort. Fast första året var det rätt soligt har jag för mig.

Nåväl, har inte bestämt än om jag ska gå ikväll eller inte. Ska ni?

TORSDAG

Stora scenen
17.30 I}m from Barcelona
19.15 Henrik Berggren
21.30 Mew (DK)
23.00 Jenny Wilson

Lilla scenen
15.00 The Gray Brigade
16.00 The Kid
17.00 Peter, Bjorn och John
18.45 Tunng (UK)
20.30 Final fantasy (CAN)
22.15 Caarmé

Jamobilen
15.30 Hank and the prank
16.00 Alexander Salzberger
18.15 Lacrimosa
20.00 Mindre Nils
21.00 Darya & Månskensorkestern

Allhuset
17.00 Film: Everything is illuminated
20.00 Mr Suitcase
21.00 Kalle J
22.00 Flow flux clan
23.00-03.00 DJs: Eric Schüldt & Kalle Normark
21.00-03.00 Klubb: Disco Bravo

 

Under the iron sea

Snart är mjukrockarna med babyface, Keane, tillbaka. Jag är inget superfan alls men tycker som många andra att Bedshaped är jättebra och är bara lite lagom nyfiken på nya skivan ”Under the iron sea” (som släpps 12 juni).

En sak är dock säker: jag är riktigt kär i omslaget som gjorts av den finsk-engelska konstnären Sanna Annukka. Läs en intervju med henne här.

 

Nu börjar BB-deltagarnas svampsäsong

Snart ska jag inte blogga mer om BB-Jessica men jag var bara tvungen:

- Jag och mina tjejkompisar har fixat ett hus vid vattnet, långt in i skogen. Jag ska plocka svamp.

I maj liksom.

 

Opportunism

Månadens tema är ju verkligen att utnyttja situationer för egen vinning. Tydligaste exemplet just det senaste dygnet är ju den där Robin i Big Brother som för bara någon vecka sedan inte var kär i Jessica. Han bröt ju deras – förvisso dokusåpaaktiga – förlovning när han blev utröstad ur huset.

Men igår, efter att hon vunnit en miljon kronor, var han plötsligt superförälskad i henne och kämpade för att befinna sig i rampljuset tillsammans med henne. Jag såg det inte själv men har hört att han dansade breakdance för att stjäla fotografernas intresse. Så klart hade han klippt sig i dokusåpafrisyr #1 (tuppkam) sen sist.

I Expressen berättar han om hur kärleken växt sig superstark. Snark.

Se även: C-D-E-artister som ordnar stödgalor för utsatta barn.

 

Locktång? Check!

Det slår mig nu, mitt i finalen av Big Brother, att det finns en godtagbar anledning att dra vissa BB-blondiner över en kam. (Apropå mitt inlägg för ett tag sedan). Men då råkar hårfärgen bara vara den minsta gemensamma nämnaren, medan den gemensamma är att majoriteten av dem klär sig som gamla tanter.

Så här ser Jessica ut när hon väntar på att håva in miljonen. Som en finklädd mamma på 80-talet.

Minns valfri Linda Rosing-outfit och rys. Den här t ex:

Andra blondiner som klätt sig risigt i BB-huset genom åren: Rebekah, Marika, Dominique.

 

Min ljudfascism

Jag är rent alltmänt ljudfascist. Jag tycker inte om ljud, särskilt inte ljud som stör. Exempel på ljud som stör:

  • sporttutor, t ex under valfri VM-final i hockey.
  • dörr-pyset när man kliver av bussen.
  • teveapparater som står på utan ljud (ja, tevetystnaden LÅTER).
  • radioapparater som står på på för låg volym.
  • grannar som borrar och slipar.

De ljud jag tänker på mest just i dagarna är nummer ett: sporttutorna, hese Fredrik, idiottrumpeterna, you name them. Hur KAN man frivilligt sitta en HEL hockeymatch och bara tööööööööt?

 

Terry Wogan

Jag trodde jag bloggat om Terry Wogan hundra gånger om men hittar inga gamla inlägg. Nåväl, han är så fantastisk att han en sån här helg måste få ett helt nytt inlägg alla gånger.

Han är en legendarisk engelsk BBC-profil som varje år refererar Eurovision Song Contest i teve och radio. Som Pekka Heino gör här, men bra. Sarkastiskt, superpartiskt, roligt och elak-fyndigt. Och med tanke på hur dåligt Storbritannien numera levererar i själva tävlingen (värt ett eget inlägg!) är det just Wogans snack som gör att många väljer att kolla ändå. Jag kan dessvärre inte presentera några exempel så här på rak arm men kan berätta att en av gångerna jag följt Eurovision Song Contest på engelsk teve var när Roger Pontare representerade oss. Stor skam för mig som svensk, guldläge i kommentarerna för Wogan.

Det verkar på engelska bloggar som han levererade enligt förväntan igår med.

Besök BBC2:s Eurovision-sajt och ta del av hans terryismer.

Mer Terry i popkulturen: Franz Ferdinand sjunger om honom i ”Dark of the Matinee”.

 

The Runaway med Carola

När nu Carola-hysterin snart sänker sig över landet vill jag bara passa på att påminna om den bästa låt hon någonsin gjort: ”The Runaway” från 1986. Titelspåret på den engelskspråkiga skiva som producerades av bröderna Gibb. Annat gammalt som är bra: ”Säg mig var du står” och ”På egna ben”.

För att ge en liten schlagerkommentar hoppas jag lite att det går bra för den där rumänska eurodiscolåten kväll. För på samma sätt som Evans omoderna danslåt var den som växte i längden i den svenska festivalen tror jag att den rumänska dansrefrängen kan vara den vi nynnar på nästa vecka. Därmed inte nödvändigtvis sagt att den vinner.

Lyssna på kvällens bidrag här. The Runaway hittar jag dessvärre ingen länk till online.

Update: men det gjorde Henke, tack!

 

Please leave quietly

Vill ha: PJ Harveys konsert-DVD ”Please leave quietly”.

Medan-jag-väntar-på-leverans-tips: under en veckas tid (från igår) ligger exklusiva klipp från DVD:n uppe på Myspace.

 

Fokus = Vakttornet?

Jag tänkte skriva om Fokus och hänvisa till Olle Lidboms roliga citat* om tidningen. I morse delade man nämligen ut gratisversioner av tidningen i tunnelbanan, och jag som fortfarande inte läst den tog snällt ett ex. Men jag reagerade på den trista framsidan (en bild på Mona Lisa) och gissar att alla mina medresenärer tänkte som jag: är det Vakttornet de delar ut?

Så, när jag gick in hos Olle för att leta citatet såg jag att han delar med sig av fler Fokus-news: de har onekligen sjabblat rejält med Eduards-scoopet och samma tama Mona Lisa-framsida. Resumé har också behandlat frågan, men ur Fokus synvinkel.

*Roliga citatet: ”Jag känner inför Fokus som för tandtråd. Jag borde. Men vem orkar?”

Själv känner jag inga måsten inför just Fokus. Mina tidskriftsmåsten är mer av typen note to self: rensa i den halvmeterhöga högen bredvid sängen, se till att skriva den där Pause-hyllningen, och hur många QX ska du läsa i år innan du ser till att lovebomba deras popkulturbevakning?

 

Hej och välkommen till hårbloggen

Ja, det är väl lika bra att byta namn på bloggen eftersom det jag tycks skriva mest om är en massa hår. Och jag tänkte blogga om ännu en nära-frisyr-upplevelse idag, nämligen denna:

(mest den vänstra men hej, den högra ‘rå?)

 

New York city… mamma?

Jag såg den här bilden på The Strokes och det första som slog mig var att medlemmarna i bandet på något vis lyckas fånga alla min mammas frisyrer i en och samma konstellation. Inte så att just min mamma haft särskilt New York-aktiga frisyrer på senare tid utan mer för att hon var vuxen på 80-talet och har haft några olika varianter av permanentat barr. När min lillasyster föddes sommaren 1985 hade mamma exakt en sådan frisyr som Albert Hammond Jr sportar där längst till höger.

Förutom en Strokes-grej har senaste Q också en väldigt intressant samlingsskiva som gåva: aktuella artister gör covers på varandras låtar. T ex Sugababes med ”I Bet You Look Good On The Dancefloor”, The Magic Numbers som gör ”There is a light that never goes out” och Flaming Lips med ”Can’t get you out of my head”. De flesta låtarna finns redan utgivna som officiella versioner medan några är inspelade särskilt för tidningen.