Kolla, Richard Herrey söker jobb!

Vilket skulle kunna funka som en perfekt ingång till ett långt inlägg om hur osympatisk den mannen verkar. (Nej, jag känner honom inte och har aldrig träffat honom, men inte sedan 1984 har jag tyckt han verkat ha något sympatiskt att erbjuda). Men nu har jag för fasen glömt allt bra stoff! Förutom det där supergamla ryktet som man kan hitta om man googlar hans namn.

• Jag har från en säker källa hört en annan söka-jobb-relaterad grej: för ca tio år sedan sökte han jobb på ett ställe och använde en fras i stil med ”jag är killen i de gyllne skorna så ni måste fånga mig snabbt innan jag springer iväg”.
• Sen såg jag honom på morgonteve i vintras, där han sjöng en låt som hette ”Jag är kung” och hånflinade in i kameran och som tittare kved man tyst och önskade att någon förklarad hur osmickrande det är med hybris.
• Och varje gång jag ser honom tänker jag på en konsertrecension som en chockad Anders Nunstedt skrev för ca fyra år sedan. Det handlade om hur Herrey körde ett homofobiskt och bonnigt mellansnack i en för övrigt oengagerad konsert. Minns jag rätt fick den en överkorsad geting i betyg.

Snacka om att Idolfebern ger namnproblem hos skivbolagen. I år har fler Idol-deltagare än ”någonsin” (två säsonger) gjort en sorts karriär efter avslutat program: på listorna syns Ola, Sebastian och Agnes. Gemensam nämnare för de tre är förutom deltagandet i sjungtävlingen att alla losat sina son-efternamn (Svensson, Karlsson, Carlsson) sedan de blev artister.

Som varande en gammal ex-Carlsson kan jag relatera till att man i ett artistnamn vill undvika att inkludera ett efternamn som är så tydligt mainstream och liksom bara vanligt. Samtidigt tycker jag det är lite sorgligt att ”fulnamn” inte får vara kvar medan namn som Winnerbäck, Räisänen, Serneholt eller Salo (för att ta axplock hur senaste Trackslistan) så självklart kan vara med. Salos låtkompanjon Robyn är ju ett annat exempel på artist som inte bara droppat ett Carlsson utan även bytt stavning på sitt förnamn för att funka.

Visst, det är bra mycket enklare att minnas en Lars Winnerbäck än en Lars Andersson (Stockholms vanligaste namn), men det vore lite fint med artister som hette vanliga saker och nöjde sig med det.