Popjunkien

When we were beautiful

Bon Jovi-dokumentären öppnade tydligen någon kran hos mig. Jag har ägnat ohälsosamt många timmar sedan dess åt att youtuba diverse gamla videos om och med dem. År 2011? Förlåt men: ja.

Men jag har också fnissat ganska många gånger åt det här:

NÃ¥nstans i mitten av dokumentären pratar Jon om att mÃ¥nga tror att han bara är en musiker men att han faktiskt är en affärsman ocksÃ¥. En hÃ¥rt arbetande chef för ett internationellt varumärke. Men samtidigt som han pratar om sin affärsmässighet visas en scen där han sätter sig och… skriver en setlista!

Som att det skulle vara det som är styrkan i varumärket: ”vÃ¥r VD skriver sina egna setlistor. Han är jättebra pÃ¥ att kombinera 22 olika lÃ¥tar, exempelvis ballader och hits”.

Nåja. Medan Jon Bon Jovi sliter i gruvan kan ni kolla på gamla popkulturkändisar i den här videon. Man kan väl säga att hår är en gemensam nämnare.

Dela: Facebook  Twitter 

2 kommentarer till When we were beautiful

  1. Hanna La skriver:

    Det var med ett ganska stort intresse som jag tittade på Bon Jovi-dokumentären, eftersom jag i högstadiet lyssnade en del på Bon Jovi, Europe och de andra ”hår(d)rockarna”, och inte minst har ett stort intresse för band som funnits länge och deras relationsprocess, hur de måste ta sig igenom så många stadier och kriser för att få det att funka så länge. Och hade också fått för mig att Jon himself var en ganska schysst, hygglig person, så var lite glatt förväntansfull att få se lite av insidan. Men just det där, att han återkom flera gånger till hur mycket business framförallt det var, att han var ””CEO for a multinational company and well known brand that has managed to stay on top for more than 20 years” och tro inte att man bara står på scen och sjunger rockdängor (fritt ihågkommet av mig och inte ordagrant), där försvann hela Bon Jovi-charmen för min del. Jag är säker på att Rolling Stones tänker ungefär samma sak, men det är ju just glöden och passionen för musiken som gör att man gillar ett band som hållit på länge, inte för att man vet att de ser sig som affärsmän som levererar en vältestad produkt, år efter år. Hur uppenbart det än är att det är så, och yes, pratar om er Kiss och Rolling Stones. Men samtidigt, har man roligt på jobbet och tjänar ohyggligt med pengar under tiden, så varför inte, antar jag. Det är väl det där att man gör sig till nåt annat som stör ens musikhjärta lite. Ett rätt så svamligt inlägg inser jag nu, vill nog mest säga att jag tänkte ungefär samma sak jag med.

  2. Rebecca (admin) skriver:

    men JA! Och sÃ¥ hÃ¥ller jag med dig om relationsprocessen, den fastnar jag ofta i med alla band. SÃ¥ FASCINERANDE att de en gÃ¥ng lärt känna varandra, varit vanliga och nu är helt ovanliga. Som Coldplay, eller Radiohead (som iofs är förhÃ¥llandevis grundade i jämförelse med t ex Bon Jovi, men ändÃ¥) som träffades pÃ¥ gymnasietiden. Har hängt runt i nÃ¥gon aula, gÃ¥tt pÃ¥ puben, hängt i replokaler – miljöer som man själv kan känna igen sig sÃ¥ tydligt i. Älskart!

Kommentera