Barn på stan
Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att ha barn med sig på jobbet, eller andra platser, för det kan det också vara. Jag vet det eftersom jag i snart fem år har haft med mig barn nästan överallt.
Det har varit självklart för att jag över huvud taget ska få ihop det man kan kalla livspussel. Jag jobbar mycket, min man jobbar kvällar, jag har ett stort behov av ett socialt liv, och jag anser att man inte ska göra avkall på sig själv bara för att man har barn. Därför har Bobo (och nu Levi) från första stund fått följa med mig när jag haft saker att göra.
En annan viktig anledning är att jag vill att mina barn ska vara världsvana och okomplicerade. När vi nu valt att bo i Stockholm och inte flytta tillbaka till hemstaden vill jag också att de ska få med sig Stockholm.
Men vad är det då som är jobbigt?
Det är förvisso mest tråkigt, inte jobbigt, att Bobo sällan ser något exotiskt i att åka i kollektivtrafiken, äta på restaurang, vara på mitt jobb. Ibland kan jag fortfarande barnsligt försöka entusiasmera honom kring något upptåg. ”Ska vi åka tunnelbana?” flåsar jag. ”Okeeeej då” svarar han. Och medan kollegors barn är helt andaktiga när de får sitta vid ett skrivbord och rita så är Bobo nästan lika hemtam som vi vuxna på kontoret. På gott och ont, han hittar t ex till pingisbordet en trappa upp, och jag som hatar att utöva sport.
Nej, den enda stora nackdelen är att det är slitigt för en själv att ständigt kånka omkring på någon unge i någon vagn. Upp och ner i trappor och hissar och glöm inte bananen och här jag bär dig en stund och var är vanten och ursäkta får jag komma fram osv. Och att ständigt vara skotträdd i väntan på att någon ska klaga på att vårt lilla cirkussällskap tar för stor plats.
Saker man inte vet innan man får barn: att man får träningsvärk av att ha dem.
Jag tänker också lite så med Tage. Att han ska bli van. Men det är som du säger, förenat med en hel del träningsvärk.
Underbart inlägg!